DEBATT • Vi lever i en tid av fejknyheter, lögner, halvsanningar, förtal, propaganda, partiskhet, och vanlig dumhet. Med andra ord lever vi i en tid som alla andra. Lögner är inget nytt. Men att det inte är nytt är inget skäl att inte göra något åt det, och här har vi outnyttjade möjligheter att låta de beljugna ge svar på tal.

När lögner – avsiktliga eller oavsiktliga – sprids via medier finns det sällan möjlighet att rätta. Osanning får gå oemotsagd. Men vi skulle faktiskt kunna bereda plats för sådana repliker. Vi kan göra detta genom att de medier som beläggs med osanning tvingas ge en motsvarande plats till de beljugna.

Om en person har förolämpats i en tidningsartikel så skulle en domstol eller granskningsnämnd kunna döma tidningen att uppge samma plats till denne att använda som denne anser bäst. Om en förolämpande artikel på 500 ord publicerades en tisdag på sida tre så ska den förolämpade också få 500 ord en tisdag på sidan tre. Rättelser (eller vad brottsoffret nu väljer att använda sin plats till) ska få lika mycket utrymme på samma plats och på samma tid som den ursprungliga lögnen.

Alltför ofta får lögnen stort utrymme och spridning, medan rättelsen inte får det. Ofta göms denna rättelse undan längst bak i en tidning, eller på ett TV-programs websida. Om ens det. I nuläget finns det inget som hindrar skrupelfria människor att ljuga och vilseleda om de räknar med att deras partiskhet får mer utrymme än rättelsen. Jan Guillou har exempelvis fällts minst fem gånger av granskningsnämnden för radio och TV.

Nog finns det de som anser att vi inte bör lägga oss i vad medierna påstår, att det är en del av ett fritt samhälle. Och visst finns det en poäng i det. Men det jag föreslår är alltså en straffändring för sådant som redan nu är olagligt eller går mot de regler som medieföretagen frivilligt accepterat genom Medieombudsmannen/Mediernas etiknämnd, Granskningsnämnden för radio och TV, och Journalistförbundets yrkesetiska nämnd. Detta handlar inte om att göra något som är lagligt olagligt, utan om att genomdriva kännbara konsekvenser för sådant som redan är olagligt. Man skulle kunna kalla det en poetisk rättvisa.

Ytterligare en fördel med att ge plats åt de förtalade vore att ett sådant system är svårare att missbruka. Censurivrare kan tysta misshagliga röster med böter, fängelse, eller publiceringsförbud. Men om de istället fick utrymme i det medium de ansett sig kränkta av så skulle de istället tvingas argumentera för sin sak. De som faktiskt har legitima klagomål brukar ha lättare för det än de som inte har det.

Udden av denna reform borde främst riktas mot SVT. Sveriges television är idag klart vänstervridet, men lider inga konsekvenser av det. Cirka 80% av de anställda sympatiserar med vänsterpartierna. Med nio miljarder svenska skattekronor per år finns det inget skäl att vara försiktig.

Med det här systemet så skulle det bli uppenbara och högst pinsamma konsekvenser för medier som far med osanning. Men samtidigt blir det inte upp till staten att bestämma straffet, utan den förtalade själv. Kostnaden för att, säg, ljuga om Sverigedemokraterna vore att ge Sverigedemokraterna tid att förklara sin politik. Jimmie Åkesson kunde ges fem minuter, eller varför inte hela den programtid som givits till förtalet, att förklara sin syn på saken. De borde te sig ungefär som ett reklaminslag. Det skulle till och med kunna vara roligt – tänk exempelvis vad Jens Ganman eller Chang Frick skulle göra med fem minuter av SVT:s programtid.

Vi tror ofta att botemedlet mot lögn är sanning. Kanske – men hur får vi tag i denna mirakelmedicin? Och vem bestämmer vad sanningen är? Ett mer praktiskt botemedel mot lögn är istället offentlighet, synlighet, och fortsatt debatt. Vi måste låta folk få olika perspektiv, och lita på deras sunda förnuft. Men då måste vi låta de beljugna komma till tals.

Jakob Sjölander

Jakob Sjölander är skribent och författare, bland annat till ’The Future of Yesterday’ och ’Cleopatra’s Nose: Randomness in History’.