➤ KRÖNIKA En majoritet av svenskarna anser att utvecklingen i Sverige är ”på fel väg”. Hur blev det så illa? Mitt svar är att många faller för ”De små stegens tyranni”.

Vill man vara gruppledare måste man leda gruppen enligt samma riktlinjer som andra grupper leds. Det bli alltmer för lokala ledare att följa centrala direktiv, och dessa är ofta inget annat än instämmande beslut som bekräftar tidigare val.

En stor grupp småledare går enligt sin programmering och förväntar sig att man fortsätter på inslagen väg vare sig det går bra eller dåligt. Alla beslut som tas är fortsatta steg på en väg som inte löser problem, men ger mer tid för misslyckade politiker att sitta kvar vid köttgrytorna.

Det finns ingen konspiration, men det finns många svagsinta med stort självförtroende. Men de är inte demokrater eller ideologer utan de värnar om sina godhetspoäng och position i nomenklaturan – eller hoppas på att få en plats i framtiden.

De är alla opportunister. Med ett vått finger i luften söker man hitta den dominerande åsikten bland funktionärerna. De kollektiva besluten riskerar därför att bli en upprepning av tidigare fel, more of the same.

Migrationen är ett talande exempel. Efter invandringsrekordet 2015 lät det som socialdemokratin tänkt om. Löfvens ursäkt, ”Vi har varit naiva”, sågs som en kursändring; löften gavs om en stramare invandring inför valet 2018, men av detta blev dock ingenting. Tvärtom utlovade januariavtalet 2019 en än mer generös invandringspolitik med nya flyktingskäl som ”klimatflykting”. Centern och Miljöpartiet hade inte tagit nya intryck.

Politiker är alla inskolade i flyktingsnyft och extrasnyft för personer som inte är flyktingar, men ändå kan få stanna i Sverige. Miljöpartiet blir allt mindre ett miljöparti och Centern glider bort från borgerligheten. Partiernas representanter blir allt mindre lika sina väljare och alltmer lika sina tröga kolleger.

Ingen tror på allvar att invandringen är ett ekonomiskt lyft och inte ett tungt sänke för Sverige. Men man tror – med rätta – att de tröga kommer att tänka på samma sätt också imorgon. Det gäller att vara lojal med nomenklaturan om man själv vill åtnjuta dess stöd. Trots att denna tro på multikultur har havererat kan dess anhängare enas om att det är extra viktigt att fortsätta att tro trots alla motgångar.

Antalet uppehållstillstånd per år: 2015 (det naiva året) 115 000, 2016 blev det 151 000, 2017 utfärdades 130 000, 2018 blev det 133 000 och 2019 utfärdades 120 000. Det finns ett starkt stigberoende. Funktionärer som följt en viss linje fortsätter med det. De rådande visionerna tycks svaga och motsägelsefulla, men funktionärerna litar på andra funktionärers fantasilöshet. Euron stöttas med nya lån till Grekland. Och underskotten i Malmö fylls med pengar från övriga Sverige. Showen fortsätter.

Den sovjetiska nomenklaturan kunde enas om att det primärt fanns två mål för politiken: 1) att ”bevara kommunistpartiets ledande roll” och 2) ”försvara socialismens landvinningar”. I dagens Sverige är nummer ett att ”asylrätten skall bevaras” och att massinvandringen skall fortsätta.

Historien får utvisa om denna nomenklatura blir mer framgångsrik, men man kan förvänta sig samma istadighet som kollegerna i Sovjet visade. De dåliga resultaten har dock en annan sida på myntet. Det kommer att krävas muskler och envishet om projektet skall lyckas trots svårigheter. Nyckelordet är repression och lojalitet. Om folket misstycker är det desto viktigare att funktionärer i system står starka och enade.

”Liberal demokrati” betyder alltmer auktoritär liberalism. Doktriner och rättigheter som liberalen Jeremy Bentham med rätta beskrev som ”nonsens på styltor” blir allt mer centrala, medan demokrati avvecklas och reduceras till en retorisk utsmycknad.

Förr var demokrati en överideologi och man kunde vara liberal, socialdemokrat eller konservativ. Nu är funktionärerna för ”liberal demokrati”, vilket är ett opassande namn då utvecklingen går i auktoritär riktning.

För att hålla misstron mot invandring och andra etablissemangprojekt under kontroll behövs en stark censur. I hela Västeuropa pågår denna utveckling, så den svenska eliten ser sig inte som antidemokratiska värstingar. I Sverige finns lagen ”Hets mot folkgrupp” som expanderar, men också en ”privatiserad” censur genom i olika plattformar.

Opportunistiska plattformar har redan klara program för nationell anpassning till regimernas önskemål. De kan ”deplattformera” vissa skribenter samt styra de sökande på nätet till mer regimvänlig läsning, de utför en censur åt regimen utan att ha ett formellt uppdrag. Regimen kan också backa undan och säga att det inte finns något legalt förbud, men att enskilda företag har frihet att ha de uppföranderegler de vill. Yttrandefriheten är under attack i hela västerlandet.

I det multikulturella samhället ökar uppsplittringen genom immigrantimport, men också genom fragmentisering. Många ambitiösa demagoger söker och finner grupper som kan anses ”underprivilegierade” och därför i behov av pengar och annat stöd. Det stöd som är lättast att utverka är ett förbud mot ord som demagogen hävdar är stötande. Vi får alla höra att vi måste vara mer lyhörda för de svagas sensibilitet.

Dessa nya uppföranderegler har en tydlig tendens. De är till för att gynna vissa grupper och missgynna andra. Allt tal om hänsyn är ren lögn, utan syftet är klart även om man inte vill erkänna det. Vi får en icke-intellektuell samhällsförändring som smygs in. Det är inte en kamp mellan argument utan en propagandakamp mellan berättelser. Vi får en tyngdpunktsförskjutning från fakta, kausalitet och rationalitet mot deklarerade känslor som kräver att tas på allvar.

Märkligt är hur anpassliga företagsvärlden är. Det amerikanska fotbollslaget Washington Redskins tog nyligen bort ”Redskins”. Flera undersökningar visar att de flesta native americans inte blir sårade av det namnet. Många tycker tvärtom att det är tufft och hedrande samt i linje med att andra lag kallar sig Vikings, Steelers och Cowboys. Men deras gillande spelar ingen roll, då massor med vita blir kränkta å indianernas vägnar.

Alla vill vara sensibla och okunniga i överkant. I över 90 porcent av fallen där svarta amerikaner skjuts ihjäl är också gärningsmannen svart; risken är sex gånger högre än för andra grupper. Men bara 15 obeväpnade svarta sköts av polisen under ett år. Inte ens de fallen är klara övergrepp utan det förekom ofta andra tillhyggen.

Det enda rasistiska som framkom vid en seriös empirisk analys är att svarta poliser är mer skjutglada än vita poliser och att de svarta sköt dubbelt så många obeväpnade vita som obeväpnade svarta misstänkta. Slutsatsen för den som är orolig över rasism är att den som är vit skall vara extra försiktig med svarta poliser. Den främsta slutsatsen är att kriminalitet och våldskultur bland svarta är det stora problemet. Det behövs därför mer polisinsatser, inte idiotiska förslag som att ta bort anslag till polisen.

Den nya tidsandan är självgod och auktoritär. De som ser det nya ljuset har dåliga argument, men anser att detta inte spelar någon roll. Om man intagit kommandohöjderna så kan man hävda att ”makt ger rätt”. I sann postmodernistisk anda kan man hävda att det är den regel som alltid gäller.

Om demokratin inte kan värja sig så förtjänar den sotdöden. Vi får nya ideal som tar avstånd från vit hy, män och heterosexualitet i namn av antirasism, jämställd feminism och sexuell öppenhet. Man menar inte öppenhet utan en klädsam självspäkning för att västerlandets framgångar ger andra civilisationer mindervärdighetskomplex.

I den moderna tiden gällde det att vara rationell, kunna fakta och vinna argumentation. I den postmoderna världen gäller det att predika högst och om möjligt förbjuda ifrågasättanden. Man står för ”de utsatta” och de anses inte orka höra mer kritik än all den som utgjutits mot dem under årtusenden.

Det råder en kamp mellan berättelser. Den liberala demokratin verkar bedriva eftergiftspolitik – eller så håller de med demokratins fiender. De satsar i alla fall maktens resurser på att tysta dem som protesterar mot de nya stolligheterna liksom liberalernas egna tokigheter.

Det auktoritära är nog den komponent i det postmoderna som lockar mest. Dagens auktoritära liberaler hävdar: ”låt oss som vet bäst bestämma”, och så kräver de ”tyst i klassen”.