”Tio år av psykiskt lidande”. Så beskriver en av de boende i Ulvtorp utanför Jädraås i Falu kommun livet sedan vindkraften kom till byn. Andra bybor talar om ”en mardröm”.

Det har nu gått tio år sedan skövlingen av naturområdet påbörjades för att ge plats åt vindkraftparken i Jädraås som nu sträcker sig ända till Ockelbo och omfattar 66 stycken 175 metar höga vindsnurror. För invånarna i byn Ulvtorp närmast området känns det numera som att bo i ett industriområde.

”Blev ännu värre än jag befarat”

När Dala-Demokraten besöker byn för att ta pulsen på stämningen bland de boende är de kritiska omdömena hårda. Man känner sig överkörd av vindkraftsfanatikerna som fattat besluten och inte lyssnat på den lilla människan. Att hitta någon i byn som gillar vindkraftsparken är nästan omöjligt.

– Ända från början var jag emot att vindkraftparken skulle byggas här, men det blev ännu värre än jag befarat, berättar Anders Olsson för tidningens reporter.

Tvingats skaffa mörkläggningsgardiner

Anders är en av dem som bor allra närmast de högljudda vindsnurrorna. De är dessutom utrustade med ett ständigt blinkande signalljus. För att slippa störas av det har Anders tvingats installera mörkläggningsgardiner.

Han berättar att det sagts att ljusen bara ska tändas när flygplan närmar sig. Det fungerar dock inte, de skickar dygnet runt ut sitt blixtrande ljus in i Andres bostad. Anders har varit i kontakt med ansvariga om problemet men utan resultat.

Ljudisolering för hundratusen

Nästa alla i byn har dessutom tvingats skaffa ljudisolerande fönster för att hålla det störande oljudet från vindsnurrorna ute. För ändamålet har ett mindre bidrag delats ut till de boende men för de flesta har de pengarna inte räckt utan man har måst ta stora summor ur egen ficka. I Anders fall rör det sig om 100 000 kronor.

Flera bybor som Dala-Demokraten talat med beskriver ljudet från vindsnurrorna som en ”stenkross” när det är som värst, vilket oftast är vid mulet väder och lågtryck. Ljudet fortplantar sig även som vibrationer i marken och de kommer de boende inte undan.

Naturupplevelsen förstörd

Andra berättar att de flyttade till Ulvtorp för att komma nära naturen, för den rofyllda upplevelsen eller för att kunna jaga. Nu bor man i stället inpå ett schaktat och skövlat område med väsnande vindkraftverk. Någon jakt att tala om går det inte längre att bedriva.

– Jag flyttade hit för vildmarkens skull, men nu känns det som att jag bor i ett industriområde, säger Börje Englin till tidningen på besök,

Mått psykiskt dåligt

Han berättar att han mått riktigt dåligt psykiskt av att inte bara ha förlorat närheten till naturen utan dessutom ha fått den ersatt med dånande vindsnurror. Värst är det enligt Börje på vintern, då är oljudet ibland nästan outhärdligt.

Samtidigt är Börje tveksam till om han hellre skulle sett ett kärnkraftverk i närmiljön. Han minns tiden när det blåste in radioaktivitet från kärnkraftsolyckan i sovjetiska Tjernobyl och var som Sandvikanställd stationerad i Kina när kärnkraftsolyckan i Fukushima i Japan inträffade för tio år sedan.

”Jag hade hellre velat ha ett kärnkraftverk”

Andra som tidningen talat med tvekar dock inte, däribland Börjes son Tobias som är född och uppvuxen i Ulvtorp, numera utflugen ur föräldrahemmet och har bildat egen familj som stannat kvar på orten.

– Jag är enbart negativ. Jag hade hellre velat ha ett kärnkraftverk stående där borta.

Skillnad som natt och dag

Tobias beskriver skillnaden före och efter vindkraftsparken som natt och dag. Oljudet, vibrationerna, skövlingen av marken både där vindsnurrorna smällts upp och för de breda tillfartsvägar man röjt bort skog för att asfaltera.

Hustrun Therese störs inte lika mycket av snurrorna men har bara bott i Ulvtorp sedan vindkraftsparken stod klar och vidgår att hon har något före att jämföra med.

En bybo positiv – över bidragspengarna

En enda bybo som är glad över vindkraftsparken hittar till slut Dala-Demokratens reporter. Han heter Karl-Gunnar Backlund. Det kryper dock fram att det inte är själva parken han gläds över utan de ekonomiska bidrag, den så kallade bygdepengen som man från ansvarigt håll försökt köpa bybornas acceptans med.

I Karl-Gunnars fall har det lyckats. Han erkänner samtidigt att det spelar in att hans egen gård ligger så långt från vindkraftsparken att han inte störs lika mycket som många andra bybor.

– Vi får bidrag till bygdegården. Vägföreningen har fått mycket bidrag till att reparera en bro och sätta upp räcken efter vägen. Årligen får vi också pengar till skidspår och skoterleder.

I hans familj är det omvända rollen jämfört med Tobias och Therese. Här är det Karl-Gunnars hustru Bodil som stört sig starkt på vindsnurrorna. Hon säger dock att hon nu efter några år har vant sig.

Ansvariga lyssnade selektivt

I Ulvtorp är man kritisk till att de ansvariga agerat på de vindkraftspositiva signaler man fick från de boende i centrala Jädraås. För dem har bygdepengen varit gratispengar eftersom vindkraftparken inte byggts på deras bakgård utan på behörigt avstånd. Ulvtorpsborna upplever att deras röster ignorerades.

– Personer som bor i centrala Jädraås var positiva över bygdepengen. Men där märker de inte av vindkraftparken alls. För mig hade det också varit fest om jag fått bygdepeng för något som inte besvärar mig alls, konstaterar Tobias Englin.

Bil krossades av lossnat rotorblad

Schaktmaskinerna började rulla in i Ulvtorp i november 2011. I mars två år senare inträffar ett allvarligt tillbud när ett 12 ton tungt rotorblad lossnar, faller ned och krossar en bil. Som tur var satt ingen i fordonet vid tillfället. Ett par år senare invigs parken officiellt under pompa och ståt av före detta Volvodirektören Pehr G Gyllenhammar.

Vindkraftsparken i Jädraås-Ockelbo var till nyligen landets största. Nu har den passerats av ett ännu större komplex i Piteå. Trots att landet snabbt fylls av vindkraftsparker där reaktionerna inte sällan är som i Ulvtorp kan vindkraften bara producera en liten bråkdel av den elkraft som Sverige behöver. Någon ersättare till kärnkraften som nu avvecklas i förtid kan vindkraften enligt seriösa bedömare aldrig bli.