KRÖNIKA I svensk modern historia har vi haft tre stycken mobbningsförsök varav två framgångsrika. Det kan var skäl att söka lärdomarna av dessa.

Först ut är Ny demokrati som satt i riksdagen 1991-1994, men sedan blev eliminerade. Junilistan som satt i EU parlamentet med 3 mandat och 14% stöd under perioden 2004-2009. De misslyckas med att komma in i riksdagen 2006 och att bli återvalda till EU parlamentet 2009.

Det tredje partiet är SD som kom in i riksdagen 2010 och trots hårda mobbningsangrepp fördubblade sitt resultat 2014 och fortsatte att öka 2018.

Ny demokrati började med medias indirekta stöd. Media stöttade dem inte som politiskt parti, men som fenomen. ”Greven och betjänten” var lämpliga som objekt för lite lättsamma politiska betraktelser i media. Över tid blev media alltmer påverkade av vad de etablerade partierna ansåg vara politiskt korrekt och smekmånaden tog slut.

När greven och betjänten lämnat scenen för nya förmågor så var det helt slut på den mediala välviljan. Till rätt stor del var fallet självförvållat med interna konflikter för öppen ridå. I jämförelse med Sverigedemokraternas långa gatlopp så är det förvånade med det generösa mottagandet av Ny Demokrati – media slöt inte direkt upp bakom de etablerade partierna.

Ge bort Samnytt PLUS i julklapp! 🎄🎅

Överraska någon med en prenumeration på Samnytt Plus. Den perfekta julklappen för den som värdesätter ocensurerad journalistik.
Ge bort en prenumeration

Junilistan startade än mer i medvind. Efter nederlag i folkomröstningen för euron, trots massivt stöd från etablissemanget, så var det uppenbart att det fanns en åsiktsskillnad mellan styrande elit och befolkning. EU-debatten hade nyligen till stor del handlat om EU:s ”demokratiska underskott”, så det var inte konstigt att många väljare förväntade sig en ökad demokratisk lyhördhet.

Junilistan kan inte heller anklagas för att vara okunniga bonnläppar, utan var ett parti under ledning av kunniga nationalekonomer. Trots den starka debuten blev partiet över tid nedmalet. Deras representanter anklagades inte för dumhet och okunnighet, men för lättja i Bryssels korridorer.

De andra partiernas representanter berättade att akademiker inte hade den slitstarka sittmuskulatur som ordinära partipolitiker har. Den lydiga journalistkåren återgav detta. Gemene man fick intrycket att de som inte gillar maktmetropolen Bryssel, inte fungerar lika bra i den som de som känner sig som fisken i vattnet.

Det som blev dödsstöten för både Ny Demokrati och Junilistan var att det nya ledarskapet, som skapades vid tronskiftet efter etablerarna, aldrig hann konsolidera sig. Berättelser om schismer och olika åsikter blev både vanliga och trovärdiga.

Attackerna mot Sverigedemokraterna startade omgående så de fick aldrig en nyfiken introduktionstid, utan mobbningen startade direkt. Trots detta har SD klarat sig väl. Att partiet haft en klar linje som överensstämmer med folkmajoritetens uppfattning är den viktigaste förklaringen.

Men en annan förklaring dyker också upp, på gott och ont. SD har haft en väldigt auktoritär inre kultur. Ledningens åsikter är partiets åsikt och det är lågt i tak.

Det kanske tydligaste exemplet av denna politik är uteslutningen av ungdomsförbundet. De ledande i SD var en gång ledningen av ungdomsförbundet som kunde utmana partiledningen och ta över partiet. Den rådande ledningen tänker inte låta detta hända igen, nu med de själva i förlorarrollen.

Känslan av utsatthet underlättar naturligtvis möjligheten att hålla en gemensam front. SD har klarat sig genom att vara stora nog för att överleva exkluderingsförsök. Hot som inte knäcker en, gör en starkare. Enighet ger styrka är en diskutabel regel, men som mobbningsförsvar är den fungerande.

SD har också gjort eftergifter till mobbarna; man har infört regler för nolltolerans och uteslutit många medlemmar. Detta är verkligen tvivelaktigt som organisationsmoral, men man har varit så snabb med detta att det i högre grad har uppfattats som ledningens egen linje, och inte som eftergifter mot mobbarna.

SD uppfattas som en självständig subkultur i Sverige som blir allt starkare på sociala media. Den är till stor del skapad av alternativmedia som inte är en integrerad del av SD och som organisationen därför inte kontrollerar. Detta har resulterat i en hyggligt fungerande samexistens.

Den svaga sidan i svensk demokrati är vi saknar ett flertal starka subkulturer som har distans till den svenska konsensusen. Moderaterna anser sig vara ett alternativ till socialdemokratin, men inte till det socialdemokratiska systemet. Man vill bli accepterade inte mobbade och blir man mobbad, så retirerar man snabbt. Ett moderat mobboffer är ett ensamt offer.

NPC (Non-Player Characters) är figurer som dyker upp i dataspel, men inte styrs av andra spelare utan agerar enligt förprogrammerad kod. I debatten förekommer ofta NPC-liknande personer som slaviskt påtalar brott mot politisk korrekthet. Vi får en påträngande mobbningskultur.

Ensam är inte stark och därför behövs konkurrerande organisationer som kan utgöra en motkraft mot en konsensus på glid. Vad vi nu ser i väst är ett alltmer auktoritärt mobbningssystem som saknar egna fördelar, men har en avsevärd destruktiv kraft.

Många olika delar av samhället hyllar individualitet och självständighet, men det finns inget svar mot mobbningskulturen. Sverige påminner alltmer om en skolgård med omfattande mobbning.

Det säkraste sättet att undvika mobbning är att välja ut ett offer som ser svagt ut och sedan visa egen kraft och farlighet som aktiv mobbare. Mobbningskulturen väcker inte så mycket motvilja som allmän rädsla.

Den ihållande mobbningen av Sverigedemokraterna har inte bara drabbat dem utan lamslagit den svenska oppositionen. Beröringsskräcken resulterar i panik. Decemberöverenskommelsen 2014 kom till för att stoppa ett extraval som Löfven utlyst till mars 2015, ett val som hade kunnat ge en icke-socialdemokratisk regering.

Om borgerligheten inte led av beröringsskräck så kunde de kommit överens om största block får regera nu och i nästa val 2018. Istället valde man att låta Socialdemokraterna regera period 1 utan strid. Något år senare sa man upp överenskommelsen om att få en möjlighet att regera 2018 om bara Alliansen blev större än vänsterblocket.

Vid uppsägningen hade man ingen idé om hur en riktig opposition skulle se ut. Vid valet 2018 kunde man först efter valet presentera sitt regeringsförslag för väljarna. I Sverige har vi inte haft en fungerande demokrati sedan Reinfeldt avgick 2014, utan att ha blivit nedröstad som statsminister av riksdagen.

Den politiska mobbningskulturen har motsvarigheter i andra länder. Det märkliga är att alla påstår sig vara för yttrandefrihet, men arbetar för ökad censur.

Det som man trodde utgjorde centrala demokratiska regler kan negligeras; i en värdegrundsdemokrati finns ingen plats för rivaliserande värdegrunder. Istället för nazism och kommunism har vi fått en ny auktoritär politisk rörelse. Politisk korrekthet har faktiskt potential att bli totalitär, trots att den på många sätt framstår som ett dåligt skämt.

De media, som skall vara självständiga, agerar regimlojalt, som i vilken normal diktatur som helst. Näringslivet är ryggradslöst och hoppas att statliga pengar kommer att regna ner om man bara är anpasslig och tjänstvilligt anordnar genusföredrag och kurser om multikultur.

Och alla de svaga och opportunistiska aktar sig noga för att sticka ut och dra på sig mobbarnas ilska.