LEDARE • Vid nästan varje högtid och tradition sker två saker i svensk etablissemangsmedia. Dels ska den svenska traditionen förminskas, förlöjligas och helst uppmanas till att upphöra samtidigt som den utländska, helst muslimska, ska framställas som något fint, spännande och mysigt. Det är ingen slump att detta ständigt återkommer utan en medveten utdragen medial propaganda med politiska mål.

Vi kan börja med två sådana exempel på statsradion. Den enda är från 16 april där reportern och den ansvarige utgivare av någon anledning ansåg att det fanns ett nyhetsvärde att ge “Lisbet” ordentlig exponering när hon basunerar ut “Skit i påsken – rulla tummarna“. Texten som ackompanjerar ljudinslaget är inte direkt subtilt.

Fira påsk? Nej, vi skiter allt i det.’ Lisbet Henriksson i Brålanda har fått nog. I år struntar hon i påsken – och uppmanar fler att göra detsamma. I stället tycker hon att man ska passa på att rulla tummarna och dricka vin. ‘Köp en påse chips, det kan du göra’, säger hon.

I nästan samma veva, den 30 mars, alltså bara två veckor tidigare, rapporterade statsradion om en annan tradition; Ramadan. Men istället för att hitta någon kritiker som uppmanar muslimer till att strunta i Ramadan och istället äta chips, så blir det det rosenskimrande mysreportaget “Nu börjar firandet efter ramadan: ‘Jag är jätteglad‘”.

Den text som ackompanjeras är minst sagt annorlunda:

Idag samlas muslimer över hela världen för att fira Eid al-Fitr efter att fastemånaden ramadan tagit slut. Ramadan infaller den nioende månaden i den islamiska kalendern och började i år den 1 mars. Hanna, Ibrahim och Sonia köade alla tre till Stockolms moské under morgonen.

SVT har även en annan artikel där påsken förminskas, kallas numera “mångkulturell” och att det egentligen handlar om att folk gillar att vara lediga:

– Sverige är ju väldigt mångkulturellt så alla firar inte en kristen påsk, säger Birgitta Meurling.

I framtiden tror hon att vi kommer att se ett ännu mer mångfacetterat firande.

Men även om vi firar på olika sätt finns det en gemensam uppfattning, enligt Birgitta Meurling:

– Man tycker att det är trevligt att vara ledig.

Det slutar såklart inte med dessa två exempel.

I Aftonbladet beskrivs nästan årligen hur Eid al-Fitr firas i varma, inbjudande reportage, som detta från i år.

Traditionerna kring firandet kan se olika ut beroende på land och kultur, men oavsett plats präglas högtiden av gemenskap, glädje och tacksamhet.

Samma tidning beskrev genom en kolumnist Midsommar som “bara ett gammalt hedniskt party” eller som “inte så traditionsenligt som man vill tro“.

Vänsterliberala, agendasättande Dagens Nyheter vill såklart inte vara sämre. De har i år artikeln ”Den bästa ramadanfrukosten har jag lärt mig av Gunde Svan” med varma beskrivningar såsom “Det är som 30 dagar av julbord”. Några månader tidigare var det jultider i Sverige. Då körde DN det klassiska receptet där de hittade någon som inte gillar julen: “Anette får ångest inför jul: ‘Alla ska vara så jävla glada’” med citat som “Det är så jävla mycket kärlek och alla ska vara så jävla glada. Så vi julpyntar ingenting“.

För tio år sedan var tongångarna liknande på DN – där julen skulle sättas i negativ dager med artiklar som “Familjer mindre jämställda under julen“.

Inför årets nationaldag är det inga undantag. Exempelvis har SVT:s programtablå väckt kritik. Utöver det traditionella firandet från Skansen, där kung Carl XVI Gustaf och statsminister Ulf Kristersson medverkar, inkluderar årets sändning även ett program om en muslimsk högtid. Detta har ifrågasatts, särskilt med tanke på Sveriges kristna arv och nationaldagens syfte att fira landets historia och identitet.

Man kan säkert ägna mycket tid åt att hitta otaliga fler exempel på skillnaden i den vänsterliberala rapporteringen omkring svenska traditioner visavi främst muslimska. Men trenden och mönstret går inte att missa direkt.

Led i strategin

Visst, etablissemangsmedia har inte bara negativa artiklar om svenska traditioner men det är alltför ofta som de klämmer in artiklar såsom ovan, för att förminska, nedvärdera, omdefiniera eller rentav uppmana till bojkott av dem. Det kan inte vara en slump.

Det vi ser är ett långsiktigt projekt – ett ideologiskt arbete där traditioner, symboler och kulturella gemenskaper ses som hinder för den identitetspolitiska omstöpning av Sverige som etablissemanget eftersträvar. Den svenska kulturen ska relativiseras, göras till en i mängden, helst något att skämmas för. Samtidigt lyfts andra kulturer – särskilt den muslimska – fram som något genuint, vackert och nästan heligt.

Det handlar om mer än bara journalistiska vinklar. Det är en berättelse om vilka vi tillåts vara, om vilka känslor som får uttryckas offentligt. När svenska traditioner reduceras till “ledighet” eller “hedniska rester”, medan Eid skildras med vördnad och gemenskap, så skickas ett tydligt budskap: det svenska är banalt, det andra är berikande.

Inte ett vakuum

Och denna värdering sker inte i ett vakuum. Den samverkar med politiska strömningar som vill göra upp med det man kallar “majoritetsnormen” – alltså svensk kultur – och som aktivt förespråkar “normkritik” mot just de seder och värden som byggt upp det här landet. Det är ingen tillfällighet att samma röster som vill avskaffa skolavslutningar i kyrkan samtidigt vill införa bönerum på arbetsplatser.

Resultatet blir ett samhälle där det svenska marginaliseras – inte genom förbud eller lagar, utan genom tusen små nålstick. Genom hånfulla rubriker, genom reportage där svenska högtider reduceras till kommersiell stress, genom ett bildspråk där det som är vårt alltid får stå i skuggan av något annat som presenteras som mer äkta, mer “mångfaldigt”.

Det är en strategi som på ytan handlar om tolerans – men i praktiken underminerar både samhörighet och kontinuitet. För utan en gemensam historia, utan en gemensam berättelse om vilka vi är och varför vi firar som vi gör, förlorar vi något fundamentalt.

Vi förlorar oss själva.

Globalt mönster

Det som sker i Sverige är inte unikt. Samma mönster återkommer i nästan varje västland. I Storbritannien förlöjligas julfirandet medan “diversity officers” driver på för att skolor och arbetsplatser ska fira Eid och Diwali i stället. I Kanada har staten finansierat projekt som beskriver nationaldagen som ett uttryck för kolonialism. I USA får barn lära sig att Thanksgiving är en skamlig högtid, medan skolorna samtidigt anordnar aktiviteter för att uppmärksamma ramadan. Överallt är mönstret detsamma: landets egna traditioner ses som suspekta, medan främmande kulturer omhuldas och idealiseras.

Det är den globala vänstern som ligger bakom denna utveckling – ett transnationellt nätverk av politiska partier, mediehus, NGO:er och akademiker som delar en gemensam världsbild där västvärlden är roten till allt ont. De drivs av en ideologi som betraktar judeo-kristen, västerländsk historia, kultur och identitet som ett “problem” som måste lösas. Deras lösning är dekonstruktion – av nationen, av kön, av religion, av tradition. Och medan de predikar mångfald i teorin, arbetar de i praktiken för att radera det enda kulturella arv som binder samman västvärlden: dess egen historia och identitet.

Men denna självradering är inte bara moraliskt förkastlig – den är civilisatoriskt självmord. För i takt med att västländer urholkar sina egna sammanhållande krafter, tappar de också förmågan att stå emot externa hot. Ett samhälle som lärt sig att förakta sig självt kommer inte försvara sig när det väl hotas. Det är så civilisationer går under: inte genom krig eller ekonomisk kollaps, utan genom kulturell upplösning och moralisk uppgivenhet.

Och det är precis den vägen vi nu färdas längs. Om vi inte gör motstånd – aktivt, högljutt och kompromisslöst – riskerar vi att bli den generation som lät väst falla. Inte av fiender utifrån, utan av förrädare inifrån.

LÄS ÄVEN: En nationaldag med fest och allvar

Möt prästen som bränner koranen: “Det är kärlek det som jag gör”