Montreal-protokollet som trädde i kraft 1989 är ett internationellt avtal för att lösa problemet med stora kvantiteter av ozon-förstörande kemikalier i atmosfären. Det har sedan dess varit svårt att utröna om åtgärderna har gjort någon skillnad, men enligt en ny studie har ozonet gradvis fyllts på. 

CFC och ozon
Under 70- och 80-talen framkom det alltmer att industrikemikalien klorfluorkarbon (CFC) – även kallad freon – skadade ozonlagret, en region av stratosfären med mycket av denna reaktiva form av syre. Ozon har en förmåga att absorbera UV-strålning som annars skulle nå jordens yta, där det kan skada DNA. Minskningen av ozonlagret nådde nivåer som resulterade i nästan ozon-fria ”hål” ovanför Antarktis.

Detta ledde till att länder krävde att CFC:s skulle ersättas av annat och det förhandlades fram ett internationellt avtal som skulle begränsa och fasa ut användningen av de ozon-förstörande kemikalierna. Montreal-protokollet kodifierade detta och hävdas vara orsaken till en minskning, men inte en total eliminering, av CFC i atmosfären.

Huruvida protokollet verkligen haft den önskade effekten har varit svårt att bevisa. Ozon skapas naturligt i stratosfären i en mycket långsam takt och hur mycket som förstörs ovanför Antarktis varierar från år till år. År med återhämtning har varvats med år av fallande ozonnivåer. Återhämtningen har varit så långsam att vissa hävdar att alltsammans varit fejk – rentav en konspirationsteori för att testa om det vore möjligt att skapa ett liknande avtal för växthusgaser.

Utmaningen att hitta definitiva svar har varit många. Till att börja med är CFC inte de enda kemikalier som kan reagera med ozon, så att binda ozon-förstöringen till dem har varit svårt. Dessutom har vädret en stor påverkan på förstörelsen av ozonet. Atmosfären ovanför Antarktis tar upp CFC under sommarmånaderna när vindarna från mellanlatituder blåser in. Temperaturer har också stor effekt på ozon-förstörande-reaktioner som sker på iskristaller.

Som ett resultat av detta varierar förstörelsen av ozonet och ozonhålets storlek från år till år. Det har funnits indikatorer på ozonhålets återhämtning men forskare har varit oense om huruvida dessa indikatorer kan anses statistiskt signifikanta.

Spåra kemikalier över Antarktis
Vilket leder oss till den nya forskningen. Tidigt förra årtiondet skickade NASA upp satelliten Aurora som var designad för att spåra ett dussintal olika kemiska kompositioner i atmosfären. Två forskare från NASA:s Goddard Space Flight Center, Susan Strahan och Anne Douglass, har nu analyserat ett cirka tolv års data från Aurora för att se om det går att knyta ozonåterhämtningen till en minskning av CFC.

Genom att mäta andra kemikalier som inte reagerar med ozonet, till exempel kväveoxid, kan dessa agera som en indikator och korrelator för hur mycket CFC som finns varje vinter. Även saltsyra spårades eftersom det är en restprodukt när klorinet i CFC reagerar med ozonet – alltså, ju mer saltsyra desto mer CFC.

Datan visade att nivåerna av CFC och kväveoxid var start korrelerade och att förhållandet dem emellan gick ner eftersom andelen klorin trendade neråt. Detta indikerar att Montreal-protokollet fungerar som tänkt – mindre CFC-levereras till Antarktis.

Nästa steg handlar om att jämföra dessa siffror med koncentrationen av ozon vid hålet. Totalt sett fann Strahan och Douglass att mängden klorin där minskade med 0,8 procent årligen, även om vädret gör att det varierar lite. Det handlar om en 20-procentig minskning över mätperioden.

De goda nyheterna är att variabiliteten i de närvarande klorinet gick hand i hand med den årliga förstörelsen av ozonet, vilket validerar den generella forskningen om ozonförstörelse och i detalj matchar med modellerna för ozonets känslighet för CFC.

Författarna summerar sina rön så här:

– Allt detta är bevis för att Montreal-protokollen fungerar – klorinet minskar i stratosfören ovanför Antarktis och förstörelsen av ozonet minskar med det.