LEDARE • Zohran Mamdani lovade ett rättvisare New York som stadens borgmästare. Men redan innan han flyttar in i Gracie Mansion ifrågasätts om han kan leverera något mer än symbolpolitik.

Zohran Mamdani, Demokraternas nye borgmästare i New York, hyllas nu som ett politiskt underverk. För ett år sedan var han en för de breda massorna okänd delstatspolitiker från Queens – nu framställs han som en global ikon för vänstern.

Att han dessutom är muslim och inte vit har gjort honom till en symbol för det som vänsterliberala medier älskar: berättelsen om mångfaldens seger över ”den vite mannen” i allmänhet och Donald Trump i synnerhet som gav sitt uttalade stöd till Mamdanis utmanare Andrew Cuomo.

Domedagsvänstern slår knut på sig själv

Men hyllningarna säger lika mycket om dem som uttalar dem som om Mamdani själv. För i sin iver att visa att USA fortfarande är ”det godas” land har stora delar av pressen valt att betrakta valet mer som ett moraliskt ställningstagande än som en demokratisk process där politiska realiteter återstår att hantera.

Det är ironiskt: samma kretsar som i åratal varnat för att Trump satt demokratin ur spel, ser nu Mamdanis vinst som ett bevis för samma demokratis styrka – utan att reflektera över att just det faktum att presidentens kandidat förlorade visar att systemet faktiskt fungerar som det ska och att den egna domedagsretoriken skorrar falskt.

En muslimsk profil – och en politisk strategi

Mamdani har själv – selektivt – gjort sin religiösa bakgrund till en central del av berättelsen. Med en muslimsk far och en hinduisk mor hade han kunnat tona ned eller åtminstone balansera det identitetspolitiska. I stället har han valt att framhäva sin muslimska profil på gränsen till Hamas-stöd och antisemitism i ett New York där andelen muslimska väljare är den största i hela USA.

New York har en ännu större judisk befolkning – den största i världen utanför Israel. Men den är generellt intellektuellt vänsterlutande och ser hellre genom fingrarna med Israel-fientlighet än röstar på en mer konservativ borgmästarkandidat. Så den gruppen behövde Mamdani inte ta samma hänsyn till.

LÄS ÄVEN: New York får muslimsk borgmästare

Att det gett politiska poäng är uppenbart. Men frågan är om det varit ett uttryck för Mamdanis genuina religiösa övertygelse – eller mer hans spinndoktorers valtekniska kalkyl. Det är svårt att inte se profileringen som ett sätt att mobilisera en växande religiös minoritet i en stad där identitetspolitik ofta väger tyngre än sakpolitik och en demografiskt överrepresenterad andel av de ekonomiskt svaga som Mamdani flörtat med i sin valkampanj återfinns i den gruppen.

Löften som ekar av Obama

Under kampanjen utlovade Mamdani gratis barnomsorg, frysta hyror, snabbare bussar och ett ”New York alla har råd med”. Retoriken var tilltalande, särskilt för en väljarkår som kämpar med landets högsta levnadskostnader. Men retoriken är ett eko av Barack Obamas presidentkampanj med slagord om ”change”, som byggde mer på kandidatens etniska bakgrund och luftslott än realistiskt genomförbara reformplaner.

I praktiken väntar nu en mardröm av politiska förhandlingar. Mamdani måste få delstatsparlamentet och guvernör Kathy Hochul – som motsätter sig nya skatter – att godkänna höjda företags- och förmögenhetsskatter. Han måste navigera ett byråkratiskt maskineri där borgmästarens makt är långt ifrån obegränsad. Och han måste göra det i en stad där tålamodet är kortare än ett tunnelbanetåg i rusningstid.

Som statsvetaren Grant Reeher påpekat är New Yorks borgmästarpost ”det näst svåraste politiska jobbet i USA, efter presidenten”.

En rörelse, inte bara en man

Mamdani har dock lyckats med något som få andra Demokrater sedan Obama klarat på senare år: att entusiasmera väljare på ett sätt som i varje fall framställs som ”bortom de traditionella partigränserna”. Nära 100 000 volontärer deltog i hans kampanj, och tiotusentals unga amerikaner har anmält sig för att själva kandidera efter hans seger. Han har profilerats som ”Gen Z-generationens” kandidat, ett begrepp som i många fall är liktydigt med ”woke”-vänstern och som sitt namn till trots snarare kan karakteriseras som varande i ett drömtillstånd än ett vaket dito.

New Yokrs borgmästares residens Gracie Mansion. Bild: Jim Henderson.

Och här finns också risken. Förväntningarna är nu så orimligt höga att varje kompromiss med verklighetens realiteter kommer att uppfattas som ett svek. Det finns en tydlig parallell till den europeiska vänstern: när idealen blir viktigare än verkligheten blir besvikelsen oundviklig. Rekylen från den socialkonservativa massrörelsen har blivit hård efter decennier av vänsterliberalt flum och vanstyre.

Det är lätt att vinna ett val på att lova allt till alla. Det är betydligt svårare att styra en stad som New York – med sin väldiga budget, sina starka fackförbund och sin obönhörliga verklighet där det mesta ligger utanför politikens räckhåll.

Vad Sverige borde se – och undvika

Expressens tyckarskribent Anna Hellgren menar att svensk vänster borde inspireras av Mamdani, något märkligt för en tidning som säger sig ha en uttalat borgerlig profil. Men kanske borde vänstern i Sverige snarare betrakta den nya New York-borgmästaren som en varningssignal. Symbolpolitik och moralisk självrättfärdighet kan vinna rubriker och kortsiktigt också val – men inte nödvändigtvis förändra samhällen, åtminstone inte till det bättre.

Bäst för den svenska vänstern vore hur som helst att vänta och se och inte – som nu – ta ut segern i förskott bara för att vallokalerna stängt och rösterna räknats med önskat utfall. I Sverige, där även socialdemokratin i händerna på klimatalarmister och kommunister tappat kontakten med sina kärnväljare, finns en lockelse i att hitta ”den nya berättelsen” – en som handlar mindre om realpolitik än om representation, känslor och att peka ut ”de rika” och ”rasisterna” som syndabockar.

Ett ljus – eller ännu en illusion?

Zohran Mamdani kan förstås visa sig vara en skicklig förnyare och få skeptiker som undertecknad att stå med långnäsa. Men risken är betydligt större att han i stället blir ännu ett namn på den långa listan över vänsterliberala politiker som lovade guld och rödgröna skogar men fastnade i byråkrati och budgetrealism – det som kallas verkligheten.

Hans seger visar att demokratin i USA fungerar – men också att den politiska vänstern fortfarande hellre drömmer än styr med fötterna på jorden. Om New Yorks nya borgmästare vill bevisa motsatsen måste han snabbt leverera mer än prat.

Giuliani – det Republikanska föredömet

Det finns egentligen bara ett modernt exempel på en borgmästare som på allvar lyckades vända New Yorks utveckling: Rudy Giuliani. När han tillträdde 1994 var staden på botten. Brottsligheten hade exploderat, mordfrekvensen var bland de högsta i USA och stadens ekonomi var i fritt fall. Parker var övergivna, tunnelbanan osäker och företag flydde Manhattan i strid ström.

Giuliani gick till val på lag och ordning, men också på att återupprätta tron på staden. Han var Republikan – något som i sig var ovanligt i ett överväldigande Demokratiskt New York – och han stod för en konservativ men handlingskraftig politik.

Under hans ledning infördes den så kallade ”Broken Windows”-strategin, där även mindre brott som skadegörelse, tjuvåkning och olovlig försäljning beivrades, eftersom de ansågs vara grogrund för den otrygghet som gödde grövre kriminalitet.

Resultatet lät inte vänta på sig. På bara några år sjönk antalet mord med mer än hälften, brottsligheten i stort rasade och New York gick från att symbolisera urban förtvivlan till att bli en framgångssaga. Samtidigt lockades nya investeringar, turismen ökade och fastighetsmarknaden tog fart. Giuliani lyckades därigenom med något som få politiker klarar: att visa att beslutsamhet och konsekvent politik faktiskt kan förändra en stad på riktigt.

Giulianis framgångar byggde på ett fokus på ordning, ansvar och ekonomisk realism, snarare än symboliska löften. Det gör kontrasten till Zohran Mamdanis agenda ännu tydligare. Där Giuliani stramade åt och prioriterade trygghet, lovar Mamdani att expandera välfärden och höja skatterna i en stad som redan är hårt pressad ekonomiskt.

Kanske är det just därför Giulianis tid fortfarande står ut som den senaste period då New York faktiskt förändrades i grunden – och inte bara i retoriken. Osvuret är bäst, men inte mycket talar för att demokraten Mamdani kommer att kunna göra ens i närheten så mycket för New Yorks invånare som republikanen Giuliani.

🔴 Vill du att Samnytt ska överleva och växa?

Stötta tidningen så att vi kan fortsätta granska etablissemanget och berätta det andra medier utelämnar.

JUST NU: 30% rabatt på Plus Annonsfritt i 6 och 12 mån.
Få alla artiklar, kommentarsfält och en helt reklamfri upplevelse.

📦 Prenumeration: Se våra paket – klicka här

💸 Swish: Donera valfri summa till 123 083 3350

❤️ Andra sätt att stötta: Läs mer här

👉 Bli prenumerant idag

Nya regler för utländsk arbetskraft väntas leda till hög återvandring