LEDARE • I dag är det Sveriges nationaldag. Ett tillfälle som borde vara självklart att fira – med stolthet. Men i ett land där svensk identitet blivit något man helst inte nämner, har firandet fått en märklig karaktär: trevligt men urvattnat, officiellt men utan innehåll. Inte sällan fylls dagen med aggressiva stämningsförstörande angrepp på det traditionellt svenska som fult, rasistiskt och exkluderande.

Att vara stolt över sitt land – sin historia, sin kultur, sitt språk – är i de flesta delar av världen något självklart. Fransmän, polacker, japaner och norrmän har inga problem med att uttrycka en stark nationell identitet. I Sverige däremot har stolthet över svenskhet blivit något som många skyr som pesten. Midsommar är ”töntigt” och köttbullarna minsann turkiska. Den blågula flaggviftande nationaldagsfiraren misstänkliggörs som farlig, exkluderande och “brun”.

Vid sidan av att vara bisarrt är det också direkt skadligt – inte bara ur ett nationalkonservativt perspektiv utan också ur ett mer vänsterliberalt lutande integrationspolitiskt dito. Hur ska en nation kunna hålla samman om den inte längre vet vem den är och har varit, eller ens vill vara något? Hur ska ett samhälle kunna integrera nya medborgare om det inte finns något tydligt att integreras i?

Svenskar – en skyddsvärd minoritet

Svenskar utgör idag ungefär 0,15 procent av världens befolkning. Vi är, globalt sett, en mycket liten minoritet. Det gör inte vår kultur, vårt språk eller våra värderingar mindre värda – snarare tvärtom. Vi borde vara desto mer måna om att bevara dem. Risken att annars sköljas bort och dränkas i svallvågorna av andra, mer månghövdade och dominanta kulturer som inte skäms för sig är överhängande.

Men i stället ser vi en märklig oikofobi – ett självpåtaget förakt för det egna – breda ut sig, särskilt i vänsterliberala kretsar. Där betraktas svensk kultur ofta som ett tomt och betydelselöst skal, ett resultat inte av ett folks målmedvetna slit i sina anletens svett, utan en slump och ett oförtjänt privilegium, utan egenvärde och därför också utan försvarsvärde.

Samtidigt ökar invandringen från delar av världen där synen på demokrati, jämställdhet, yttrandefrihet och individuell frihet skiljer sig radikalt från den svenska. För de svenska värderingarna att upprätthållas krävs inte bara ett regelverk, utan också en kulturell vilja att leva efter det. När detta ifrågasätts, relativiseras eller öppet motarbetas – etnomasochistiskt inifrån eller invasivt kulturellt utifrån – samtidigt som vi andra tiger av rädsla för att uppfattas som intoleranta – då eroderar samhällets grund under våra fötter.

Rätten till sitt land är en naturrätt

Det är inte rasism att vilja bevara sitt land, sin kultur, sitt språk och sina värderingar. Det är en naturrätt. Samma politiska krafter som vill ta ifrån svenskarna detta, är inkonsekvent ivriga tillskyndare för andra folks och länders rätt till samma sak – kurder, samer, romer osv.

Det är inte främlingsfientlighet att fråga vad som händer med en nation när den förväntas avveckla sig själv i en missriktad tolerans namn. Det är en nödvändighet. Det är inte bakåtsträveri att slå larm om att invandring i stor skala, utan fungerande integration och krav på anpassning, leder till segregation och splittring i etniska, religiösa och kulturella parallellsamhällen och på sikt ett helt nytt Sverige, mer likt de länder som människor idag flyr hit ifrån. Det är framförhållning.

Öppenhet – inte självutplåning

Ingen säger att vi ska stänga gränserna helt, och än mindre att vi ska vända ryggen mot omvärlden. Men i det moderna IT-samhället behövs inte invandringen som bärvåg för att ta till sig andra länders och folks kulturyttringar. Alla sådana yttringar är heller inte något vi vill ha eller som berikar Sverige, och de måste vi ha rätt att välja bort.

Merparten av de kulturyttringar som kommit med den utomvästliga massinvandringen är av det skadliga slaget och inte heller något vi svenskar är intresserade av att ta till oss – i motsats till exempelvis den anglosaxiska kulturen som vi utan tvång uppifrån frivilligt sugit i oss, helt utan massinvandring från USA och Storbritannien, och det med en början långt före det världsomspännande IT-samhället.

Den invandringspolitiska debatten är öppnare idag än för 15-20 år sedan när jag började engagera mig Sverigevänligt Men fortfarande talas det för lite klarspråk om vad som står på spel. Fortfarande är för många naiva. Fortfarande ser för få det komma.

En påminnelse om det självklara

Det är inte hat mot andra att vilja finnas kvar själv. Det är tvärtom det verkligt toleranta – ömsesidigt så i ställt för enkelriktat. Så på nationaldagen den 6 juni 2025 vill jag påminna om något lika enkelt som det borde vara självklart:

Svenskar har rätt till sitt land. Till sin kultur. Till sin historia. Till att finnas – inte bara som en undanträngd eller skamsen folkspillra, inte som museala figurer på Skansen, utan som ett levande folk i ett levande samhälle som är deras eget.

Att fullt ut och patriotiskt fira nationaldagen borde inte vara politiskt känsligt eller förenat med ängslighet. Det borde kunna göras med självklar stolthet. Tyvärr är det inte längre så i Sverige. Vid sidan av ett väl synligt och rakryggat firande, behöver vi därför viga en del av denna dag åt att prata med varandra.

Sprid det svenska evangeliet

Ensamma och isolerade blir vi ett lätt byte att kuva för Sveriges dödgrävare. Är det nåt fel på mig som inte vill omfamna det nya sköna multikulti- Sverige? Borde jag skämmas? Känna postkolonial skuld? Är jag rasist? Törs jag öppna munnen och säga något utanför åsiktskorridoren?

Tillsammans i visshet om att vi är många som har ledsnat, blir vi starka och motståndskraftiga i kampen att återvinna rätten att tala och agera som om Sverige är något värt att älska och bevara. Så sprid gärna lite svenskt evangelium därute mellan nationalsången och den iskalla ölen eller immiga snapsen.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Uppenbar oikofobisk medial propaganda”

Nyblivna farmorn pratar ut om basebollträ i bilen: “Så löjligt”