KRÖNIKA Lars Vilks är död och frågan är vilken av reaktionerna som gör mig mest illamående – muslimers osmakliga jubel eller kulturparnassens hycklande deltagande.

I skrivande stund är omständigheterna kring Vilks och hans polisbeskyddares våldsamma död i en bilkrasch och eldhav av brinnande bensin fortfarande oklara. Det mesta pekar mot en olyckshändelse vållade av polisfordonets förare som körde långt över hastighetsgränsen. Men mot bakgrund av att Vilks hade detta polisiära livvaktsbeskydd på grund av att han levde under ständigt dödshot från muslimska krafter och dessutom utsatts för flera attentat tidigare, kan andra förklaringar inte helt avskrivas.

LÄS MER: Muslimer i Sverige jublar över Lars Vilks död: ”Brändes som en rullande gris”

Fick beröm när jag skrev kritiskt om Vilks

Om man undantar en skoluppsats i femman publicerad i Söderposten 1969 så inledde jag mitt offentliga skrivande på Bonnierägda opinionssajten Newsmill 2008. Sajten blev en så veritabel succé i att demokratisera tryckfriheten i Sverige att den snabbt måste läggas ned och allt som skrivits där raderas för eftervärlden. Den enda gång jag fick beröm från Newsmills ledning var när jag skrev en kritisk text om Lars Vilks. ”Bra skrivet” tyckte redaktör P.M. Nilsson.

Jag hörde först talas om Vilks för drygt tio år sedan när hans rondellhundar väckte en ängslig stämning i det vänsterlutande kulturella finrummet och en, diplomatiskt uttryckt, mer upprörd dito i den muslimska världen manifesterad i bland annat en stående dödsfatwa mot konstnären som tvingat honom att sedan dess leva med livvaktsskydd från polisen 24 timmar om dygnet – i Sverige (!). De första åren hade han inte ens beskydd utan fick lita till en inköpt yxa.

Vilks tidigare gärning, exempelvis drivvedsverket Nimis som väckt viss uppståndelse var mig då inte bekant. Jag såg honom vid den här tidpunkten mest som en effektsökande provokatör utan tydligt syfte. I den text som jag fick ryggdunk av P.M. Nilsson för argumenterade jag för att yttrandefrihet är en frihet under ansvar och att den inte bör missbrukas för att provocera någon för provokationens egen skull.

Och i grunden är det väl så; yttrandefrihet, åsiktsfrihet, tryckfrihet och konstnärlig frihet är inte självändamål. De finns i grundlagen av en anledning; därför att någon demokrati värd namnet inte är möjlig dessa förutan. I den bästa av världar där demokratin kunde tas för given och värnades av de krafter som man kan förvänta sig detta av skulle inte dessa rättigheter behöva användas för att provocera.

Men som i Pangloss föreställningsvärld ser dessvärre inte verkligheten ut och ibland måste antidemokrater rökas ut och friheterna testas – gäller de i praktiken eller bara som vackra fraser? Vilks visade oss att det var illa ställt med överenstämmelse mellan praktik och teori. Konstnären påminde oss gång efter annan där han framträdde om det obekväma faktumet att islams blasfemilagar de facto redan gäller i Sverige. För det multikulturalistiska samhällsbyggets sociala ingenjörer och påhejare är sådana påminnelser om deras omhuldade projekts baksidor ytterligt besvärande.

LÄS MER: Lars Vilks död i eldhav efter frontalkrock med lastbil

Islam det stora demokratihotet

”Det största hotet mot vår demokrati är islam”, konstaterade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet 2009 där bland annat Vilks livssituation nämns. Det var så vitt jag vet den första opinionstext som en Sverigedemokrat fick publicerad i svensk dagspress. Vänstertidningen ägnade sedan hälften av sidorna i den utgåvan till att själva bemöta och förfasa sig över Åkessons åsikt och att låta en rad andra förståsigpåare komma till tals för att göra detsamma.

Och även om det vänsterliberala etablissemanget försöker låta påskina att det är konservatismen som utgör det stora hotet, med Åkessons SD i Sverige, Orbans Fidesz i Ungern och Kaczyńskis Lag och Rättvisa i Polen – eller möjligen koldioxiden i luften – så vet vi andra att det är hotet från den totalitära, våldsbejakande, antisemitiska, kristofoba, homofoba, misogyna med mera religionsideologin islam vi behöver vara mest rädda för.

Vilks fråntogs ett fritt liv på grund av en teckning

Lars Vilks, som av muslimer i ett slag fråntogs rätten till ett fritt liv på grund av en streckteckning, visste det, Muhammedtecknaren Kurt Westergaard på danska Jyllands-Posten visste det. Den av muslimer slaktade redaktionen på franska satirtidningen Charlie Hebdo fick erfara det, liksom mera nyligen deras landsman läraren Samuel Paty som halshöggs i Allahs namn på öppen gata. De 52 som sprängdes till döds och 700 som skadade i terrordåden i London 2005 blev varse det, så även de 191 som dog och 2050 som skadades året innan i terrordåden i Madrid eller de 130 som dog och 350 som skadades i muslimsk terror i Frankrike 2015.

Listan kan göras lång över de som i väst har mördats i jihadistiska terrordåd. Vi har haft ett par muslimska terrordåd även i Sverige och fler är att vänta. Terrorhotnivån är permanent förhöjd sedan ett antal år tillbaka och inget talar för att den kommer att sänkas, snarare tvärtom.

Vi har också facit efter facit på hur ett samhälle gestaltar sig i demokratiskt hänseende där islam styr; Iran, Saudiarabien och nu senast Afghanistan sedan talibanerna återtog makten. Eller i muslimska länder där statsapparaten faller sönder som Irak eller Somalia. Men något liknande kan väl inte hända här? Vår demokrati är hårdkodad i själva samhällsfundamentet, tror många. Men så är det självfallet inte. Utan medborgare med demokratiska värderingar, ingen demokrati.

Islams värderingar alltmer Sveriges

Innan detta sekels utgång kommer svenskar att vara en minoritet i Sverige. Det är vi redan i landets tredje största stad Malmö, liksom i bland annat Södertälje och Botkyrka. I många bostadsområden finns nästan ingen svensk befolkning kvar överhuvudtaget. De som ersätter svenskarna demografiskt är inte norrmän, danskar, tyskar eller britter med västerländska värderingar höggradigt lika våra egna. De som flyttar hit är företrädesvis människor från den muslimska världen med teokratiska värderingar i stället för demokratiska, med klanen i centrum i stället för individen och nationen.

Lars Viks trodde inte att islam har en chans att ta över i vår del av världen. Vår västerländska demokrati är alltför stark och utvecklad och islam alltför primitiv, menade han. Jag är inte lika säker. Och det som oroar är inte endast den exceptionellt höga inflyttningen av fundamentalistiska muslimer till Sverige, utan i lika hög grad den politiskt korrekta, multikulturalistiska undfallenhet med vilken vi hanterar denna inflyttning.

Oreformerad islam jämställs med reformerad kristendom, djupt troende muslimer jämställs med sekulära endast kulturellt kristna svenskar. Och även där man ser farorna är man oftast för ängslig för att våga påtala dem, man kan ju riskera bli utpekad som rasist eller bidra till att underblåsa främlingsfientliga strömningar. Bäst och säkrast att vara tyst i ett samhällsklimat som fryser ut oliktänkande nästan lika effektivt som det kommunistiska DDR.

Hotet kommer även inifrån

De grundlagsfästa fri- och rättigheterna hotas i Sverige och andra västländer inte bara av antidemokratiska värderingar utifrån på en bärvåg av invandring. Hotet kommer också inifrån, från krafter som jag en smula insiktslöst i en artikel på Newsmill för ett drygt decennium sedan delvis strök medhårs, krafter som påstår sig ha en demokratisk ryggrad men som samtidigt ständigt argumenterar för inskränkningar i vad man ska få säga, skriva eller teckna och dessutom inte sällan aktivt engagerar sig i att tysta dessa obekväma röster, pennor och penslar.

Vilks hade sina rötter i den intellektuella kulturvänstern. Inom denna har det varit en självklarhet att konsten är ett vapen, ett verktyg i kampen, ett sätt att provocera, att bryta normer, spränga gränser och så vidare. Det inte uttalade villkoret var dock att det synsättet är begränsat till att fienden måste vara högern, borgerligheten, kapitalismen konservatismen, kristendomen. När den konstnärliga satiren och udden riktas mot vänstern eller någon av dennas skyddsgrupper är ljudet i skällan ett annat.

Det fick Vilks erfara i sitt syndafall från kulturvänsterprofil till rasistanklagad persona non grata i kultursalongerna. Få ville ställa ut Vilks verk, ännu färre vågade. Och de få aktörer som höll dörren öppen för Vilks och försvarade hans konstnärliga frihet svartmålades av de som stängt dörren i ansiktet på konstnären. Inte ens nu när den hycklade kultureliten på landets medieredaktioner ska skriva och prata inställsamt om den avlidne Vilks vågar man bildsätta texterna och nyhetsinslagen med någon av hans rondellhundar. Inte heller Vilks Wikipedia-sida har idag uppdaterats med någon sådan bild i samband med att datum för hans död lagts till.

Ute i det så kallade muslimska civilsamhället jublas det nu i Allahs namn över Vilks våldsamma död. Det är givetvis osmakligt och dessutom ännu ett kvitto på hur få som sökt sig till Sverige från tredje världen därför att de älskar våra frihetliga värderingar, ännu ett belägg för hur misslyckad vår integrationspolitik varit. Men frågan är om inte kultur- och politikeretablissemangets ryggradslöshet gör mig än mer illamående än den muslimska pöbel som nu firar i sociala medier och ute i miljonprogramsförorterna.

Det är den vänsterliberala oikofobin, kulturmasochismen och ängsligheten som bär skulden för att Vilks inte kunnat leva ett normalt liv i vår förment västerländskt frihetliga och demokratiska rättsstat Sverige – endast därför att han ritat en satirteckning av islams profet. Och hotet från islam på svensk mark är ändå bara en del av det nationella sönderfall som kännetecknar samhällsutvecklingen i vårt land och som detta etablissemang ska klandras för.

Ställa frågor om invandring och islam = förtal

När jag skriver dessa rader nås jag av beskedet att jag i egenskap av ansvarig utgivare för Samnnytt dömts för grovt förtal av Stockholms tingsrätt. Detta för en artikel där vi reser allvarliga frågor kring den muslimska invandringen till Sverige och de värderingar vi med den fått in i landet. Jag kommer att skriva mer utförligt om domen senare men kan här och nu konstatera att den svårligen kan betraktas på annat sätt än som politisk och ett hot mot den granskande journalistiken.

Vi vet sedan tidigare att stora delar av mediaetablissemanget, som borde stå på pressfrihetens barrikader, i stället aktivt deltar i att försöka tysta den invandrings- och islamkritiska debatt i Sverige som förs i nya medier som Samnytt. När rättsväsendet lierar sig med dessa krafter tas detta till en ny nivå.

Jag läser på Europaportalen idag att forskare menar att Polen utifrån sin samhällsutveckling inom kort bör fråntas sin status som demokrati. Detta har redan skett med Ungern. Men tar man av sig de vänsterliberalt slipade glasögonen ser man att mycket av den konservatism som vägleder den ungerska och polska samhällsutvecklingen snarare är demokratins räddning och att de vänsterliberaler som styr utvecklingen i Sverige och flera andra västländer är demokratins verkliga dödgrävare.

Även om Vilks våldsamma död visar sig vara en olycka och inte ett terrorattentat, skulle han inte ha suttit i ett exploderande polisfordon i 160 km/tim på E4 om han fått leva ett normalt liv i ett normalt land. I den meningen får det etablissemang som dömde honom till detta liv som ett jagat villebråd ta på sig en del av skulden för Vilks död oavsett övriga omständigheter kring händelsen.