En somalisk kvinna sökte asyl i Sverige med motiveringen att hon saknar ett manligt nätverk och tillhör en minoritetsklan. Efter att ha hävdat att hon är rullstolsbunden på grund av artros i ett knä och medicinerar mot smärta, diabetes och förstoppning beviljades hon asyl. Rådmannen i domen där beslutet fattades var skiljaktig och ville utvisa. Detta bland annat då kvinnan efter en operation av knät kommer att kunna gå igen.

En kvinna som uppger sig vara född på 1940-talet och komma från Somalia sökte asyl i Sverige. Som huvudargument framförde somaliskan att hon tillhörde en minoritetsklan och saknade ett manligt nätverk i hemlandet. Efter avslag från Migrationsverket överklagade hon till migrationsdomstol.

Nätverksbrist inte trovärdig

Domstolen anser att kvinnan ”i viss mån lämnat sammanhängande uppgifter om att alla i hennes familj och släkt är antingen avlidna, försvunna eller har lämnat Somalia.”

Rätten kommer till sist ändå fram till att kvinnan ”inte gjort sannolikt” att hon är i avsaknad av ett manligt nätverk eller tillhör någon minoritetsklan. Hon kan därför inte beviljas asyl på dessa grunder.

Vägen till hemorten inte tillräckligt osäker

Migrationsdomstolen bedömer inte heller säkerhetsläget i hennes angivna hemort som tillräckligt dåligt för att hon ska få asyl av den anledningen. Domstolen lägger till att ”det inte gjorts sannolikt att A riskerar att utsättas för skyddsbehovsgrundande behandling på resvägen till sin hemort Afgooye.” Kvinnan kan därför inte beviljas asyl på grund av ”farlig resa till hemorten”.

Artros ger asyl

Domstolen går vidare till att diskutera om kvinnan ska få asyl på grund av ”synnerligen ömmande omständigheter”. Vad gäller hennes hälsotillstånd skriver rätten:

A är rullstolsbunden och kan inte gå eller stå utan hjälp. Datortomografi i november 2018 visade även på grava atrosförändringar. Av läkarintyg utfärdat 28 november 2019 framgår att A har diabetes typ 2, atros och smärtor i ryggen. Hon får mediciner för sin diabetes, förstoppning och smärta. A:s sjukdomstillstånd bedöms inte vara livshotande. Vården hon får kan förväntas leda till en påtaglig och varaktig förbättring men är inte livsnödvändig.

Domstolen konstaterar att ”A är i behov av vård i form av mediciner för sina besvär”, men menar på att detta i sig inte utgör ”synnerligen ömmande omständigheter”. Det är först när man kombinerar medicinbehovet med säkerhetsläget i hemprovinsen som domstolen menar att kvinnan ska få asyl på ”synnerligen ömmande omständigheter”. Så här motiverar rätten sitt slutgiltiga beslut:

Mot bakgrund av A:s hälsotillstånd, med stora behov av stöd och vård, den bristande tillgången till detta på hennes hemort Afgoye samt den där rådande höga konfliktnivån anser migrationsdomstolen att A:s förväntade situation vid ett återvändande till sin hemort vid en sammantagen bedömning är att anse som synnerligen ömmande.

Rådmannen ville utvisa

Domen från förvaltningsrätten i Göteborg har målnummer UM 3752-20 och går att ladda ner i anonymiserat skick här. De som dömde i målet och till fullo instämde i beslutet att ge kvinnan uppehållstillstånd var de politiskt tillsatta nämndemännen Marilin Soliz Pereira De Greenwood (S) och Jesper Lindgren (C). Nämndemannen Gunnar Olsson (S) ville också att kvinnan skulle få uppehållstillstånd men att hon dessutom skulle få flyktingstatus på grund av avsaknad av manligt nätverk i hemlandet. Rådmannen (juristdomaren) var skiljaktig och ville utvisa kvinnan. Han motiverar detta bland annat med stycket:

Av det läkarintyg som senast getts in i målet framkommer att hon efter sin operation förväntas kunna gå och förflytta sig inom en snar framtid.

Enligt wikipedia uppskattades år 2010 ungefär 250 miljoner kronor människor i världen lida av knäartros.