Pensionärer vågar inte längre gå ut i förorten där de växte upp

Många som idag är pensionärer är samtidigt ursprungsinvånare i de miljonprogramområden som byggdes på 1960-talet för att snabbt åtgärda dåtidens bostadsbrist men sedan i stället kom att användas som avstjälpningsplatser för en alltmer expansiv massinvandringspolitik. Idag vittnar de få som är kvar om ett liv fjärran från den trygga pensionärstillvaro de föreställde sig efter ett långt och strävsamt arbetsliv.

De flesta svenskar har lämnat vad som i takt med den utvecklingen förvandlats till hårt socialt och kriminellt belastade ”utsatta” områden, ”no go-zoner”, eller ”invandrargetton” som motsvarigheten rättframt kallas i grannlandet Danmark. Men en del av de svenska urinvånarna från 1960-talet är kvar.

Kvar hos dessa är emellertid inte mycket av ”rekordårens” positiva känsla och samhällssyn där dessa bostadsområden var ett av många initiativ för att lyfta Sverige från relativ fattigdom till välstånd. I stället upplever man sig bo i något av en belägrad krigszon av dödsskjutningar, bilbränder och personrån. Ett av många exempel på detta är kronogården i Trollhättan.

Gemensamt för de uppräknade fenomenen och övriga allvarliga problem i områdena är att aktörerna bakom dem är gäng med utomvästlig invandrarbakgrund. Det handlar dels om rivaliserande kriminella nätverk, dels om rasistiska etniska konflikter mellan folkslag och klaner som man tagit med sig till Sverige från hemländerna i Afrika eller arabvärlden.

Områden i Sverige bara svenska på papperet

I Kronogården har lågt räknat 80 procent av invånarna utländsk bakgrund och bland ungdomar, den mest brottsaktiva gruppen, är motsvarande siffra hela 98 procent.

7 av 10 i denna grupp saknar antingen motivation eller intellektuell förmåga att tillgodogöra sig svensk grundskoleutbildning och är därför inte behöriga att gå en gymnasieutbildning som de, även om de skulle beredas en plats, med största säkerhet inte heller skulle klara. Många söker sig i stället till brottets och antisocialitetens bana.

Som äldre och svensk går man inte ut kvällstid

För de idag äldre svenskar som bott i området sedan det byggdes har tryggheten och livskvaliteten dramatiskt försämrats. Inte bara upplever man sig idag bo i något som demografiskt mer påminner om ett arabiskt eller afrikanskt land än Sverige, man vågar sig heller inte – på goda grunder – utomhus, i synnerhet inte kvällstid.

Polisens resurser räcker inte tillnärmelsevis till för att upprätthålla ens grundläggande lag och ordning i dessa områden, än mindre en känsla av trygghet hos de kvarvarande svenska och äldre invånarna. Polisen pressas också av att vara påpassade av media, som SVT, med anklagelser om rasprofilering – att man redan gör för mycket för hålla gängen i schack och borde göra mindre.

PRO:s lokaler utsatta för stenkastning och skottlossning

Samnytt har tidigare rapporterat om hur svenska pensionärer i Kronogården utsätts för trakasserier och våld. PRO-lokalerna har efter stenkastning och skottlossning måst utrustas med skottsäkra fönsterrutor. I klippet nedan kan det som är pensionärernas vardag ses – hur de utsätts för stenkastning och könsord i samband med att de anländer till och lämna bingo-lokalen.

I en artikel i Expressen vittnar pensionärer som bott i Kronogården sedan det byggdes på 1960-talet om sina upplevelser av hur området har förändrats i grunden till följd av decennier av massinvandring.

Flera säger att de idag inte ens vågar sig till affären för att handla på grund av den överhängande risken att bli nedslagen och rånad. Ett tag fanns inte ens någon livsmedelsbutik att gå till i området. Näringsidkarna fick nog av hot, våld, vandalisering och stölder och tog ned skylten.

Att vara svensk här är att vara främling

Pensionärerna berättar också om att de som svenskar i ett område som fortfarande formellt och geografiskt, men inte länge demografiskt, tillhör Sverige känner sig som främlingar, som några som ”inte hör dit”.

– Jag skulle aldrig gå till Kronogården när det börjar mörkna. Jag skulle känna mig som en inkräktare i området. Att jag var något som inte hörde dit, säger PRO-medlemmen Lory Blomryd till Expressen.

Gängen maskerar sig när media besöker

Tidningen träffar under sitt besök i Kronogården också ett urval av de invandrarungdomar som driver omkring i området. När de ser Expressen komma maskerar sig de tolv i gänget snabbt – ingen vill riskera att kunna bli identifierad av polisen som man här ser som den stora fienden. Journalisterna varnas också för att prata med polisen, den som gör det blir inte insläppt i området igen

En av de tidningen talar med är ”Mohammed”. Han bekräftar de svenska pensionärernas bild av att detta är ett område som inte längre kan kallas svenskt och där det är invandrargängen som regerar i de offentliga miljöerna. Etniska svenskar är närmast en kuriositet i Kronogården.

– I min klass går det en svensk och så är läraren svensk också.

Elda bilar ”hämnd” mot svenskarna

Muhammed tillhör det fåtal som ändå kom in på gymnasiet men han säger att han har dåliga betyg, saknar läshuvud och tänker hoppa av. Ingen annan i gänget har överhuvudtaget några studieplaner. Hur de ska försörja sig om det inte är med bidrag eller kriminella aktiviteter är högst oklart. Några drömmer om att bli ”företagare”, exempelvis föda upp kamphundar.

Alla ungdomarna har smarttelefoner av senaste modell. Med dem filmar de polisens ingripanden som de kallar för ”trakasserier”. Perspektiv på hur de skulle haft det om de varit kvar i sina ursprungsländer saknas.

Man anser att det är legitimt att elda upp bilar eftersom man tycker att man bor i ett dåligt område, att skolan är tråkig och alla hatar polisen. Att de själva skulle ha något att göra med att området är dåligt, är inget man tänker på i Muhammeds gäng.

– Därför eldar vi upp bilar, det är för att hämnas, förklarar en annan kille i gänget.

Muhammed nekar till att han personligen eldat några bilar men vittnar om att den allmänna inställningen hos hans kompisar som ägnar sig åt sådant är att ”de är stolta och bryr sig inte ett skit efteråt”.

20 polisbilar och helikopter när Kristersson gjorde studiebesök

I den offentliga debatten talar alla om ”integration”. Men verkligheten bakom dessa målsättningar ser väsentligt annorlunda ut. Kronogården är bara ett av flera hundra exempel på hur segregationen i Sverige eskalerat de senaste 30 åren.

Rikspolitikerna vågar sig heller inte in i Kronogården utan ett kompakt livvaktsskydd. När Moderaternas partiledare Ulf Kristersson gjorde studiebesök var det med 20-30 polisbilar i släptåg och en hovrande helikopter i luften ovanför.

Fylls varje år på med hundratusen nya migranter

Något trendbrott kan inte skönjas ens vid horisonten. Sverige fortsätter att bevilja uppemot 100 tusen nya uppehållstillstånd varje år. De allra flesta kan efter tiden på asylboendet inte efterfråga boende någon annanstans än i miljonprogrammets allmännytta som idag snarast är att betrakta som det som social housing för asylrelaterade invandrare.

Samtidigt hyser dessa områden redan dubbelt så många eller flera invånare än vad de är dimensionerade för. Kontrollen av hur många och vilka som verkligen bor i dessa områden är bristfällig.

Ingen vet vilka eller hur många som bor i områdena

Hyreskontrakten kan stå på en person, som inte nödvändigtvis ens är kvar i landet och sedan hyras ut i både andra och tredje hand ofta under bostadsbolagets radar. En ansenlig andel – flera hundra tusen nationellt – av dessa invånare går också under myndigheternas radar och vistas illegalt i Sverige.

En noggrann folkräkning har föreslagits av bland annat SD men motarbetas från annat politiskt håll med argument om att en sådan skulle vara rasistisk. Samma krafter menar att polisens visiteringar av invandrargängen i jakt på vapen och knark också är ”ren och skär rasism”.

V-profil: Svenskarnas rasism, inte gängen, problemet

Det säger exempelvis den tidigare V-profilen Rossana Dinamarca till Expressen. Hon är uppvuxen i kronogården men har som alla andra som haft möjlighet flytt området. Hennes mamma bor dock kvar.

Dinamarca erkänner att det finns omfattande problem i Kronogården men det är inte invandrargängens kriminalitet och antisocialitet som är bekymret, menar hon. I stället är det ”den ökande rasismen” bland svenskar i Sverige som det anklagande pekfingret bör riktas mot. För Dinamarca är kommunism lösningen på samhällsproblemen.

Kronogården är ett av just nu 158 områden med så stora ”socioekonomiska” problem så att det kvalar in på polisens lista över ”utsatta områden” och ”riskområden”. Av de drygt 8 av tio som har utländsk bakgrund har de flesta det i länder som Somalia, Irak och Syrien.

Flera partier erkänner: SD hade rätt

Både regerande Socialdemokraterna och de allmänborgerliga partierna erkänner idag det man länge förnekat – att invandringen varit för alldeles hög och att den lett till omfattande samhällsproblem. Samtidigt beskriver båda lägren sig själva som de som ska lösa problemen och inget av dem tar på sig ansvaret för att ha orsakat dem.

Regeringen upprepade så sent som i april sitt mantra om att man ska ”bryta segregationen och knäcka kriminaliteten”. Detta i samband med att man lade fram ytterligare ett målsättningsdokument. På en pressträff i anslutning till detta vidgick Magdalena Andersson hur det som i Norge kallas för ”det svenska tillståndet” i sak gestaltar sig men talade om det i tredje person som om det uppstått genom någon annans förskyllan.

– Integrationen har varit för dålig samtidigt som vi har haft en stor migration. Samhället har också varit för svagt med svaga resurser till polisen, till skolan och socialtjänsten. För svaga lagar för att beivra brott och motverka sociala problem och för svaga insatser för att bryta långvarig arbetslöshet.

Många pensionärer röstar S av gammal vana

Bland Kronogårdens pensionärer finns sannolikt många som röstat socialdemokratiskt och fortsatt göra det av gammal vana även sedan landet under socialdemokratiskt styre börjat röra sig alltmer i fel riktning. Många träffas i PRO:s lokaler och det är där man ventilerar sina tankar och känslor inför Expressens reporter.

Flera av har bott här sedan 1960-talet så området var nytt och signalerade svensk ekonomisk tillväxt, ökad social välfärd och växande materiellt välstånd, i synnerhet för arbetarklassen. Socialdemokraterna befann sig i ett regeringsinnehav som skulle vara i sammanlagt 43 år utan avbrott. Partiet var för många synonymt med Sveriges och svenskarnas väl.

Trollhättan blomstrade. Ingen behövde sakna jobb, svensk industri gick som tåget. Många jobbade med att tillverka bilar på anrika men idag nedlagda Saab. Andra stora arbetsgivare var Vattenfall och Nohab.

Att de ekonomiska hjulen snurrade så snabbt i kombination med att industrin fortfarande vid den här tiden var i hög grad manuellt arbetsintensiv var samtidigt det som satte igång den stora invandringsvågen till Sverige som sedan skulle urarta. Företagen skrev efter arbetskraft och man rekryterade aktivt från först Finland och sedan Sydeuropa.

Från arbetskraftsinvandring till ”humanitär stormakt”

Redan på 1970-talet började dock profilen på och motiven bakom invandringen till Sverige att förändras. Det var inte längre företagens behov av arbetskraft som skulle styra utan ett politiskt-moraliskt imperativ om att Sverige hade en skyldighet att ta hand om stora skaror människor från tredje världen.

Sedan länge importerar Sverige inte arbetskraft utan arbetslöshet. Att migranterna kommer från länder där kultur och värderingar skiljer sig markant från det svenska och att utbildningsnivån generellt är låg samtidigt som 1960-talet okvalificerade industrijobb har rationaliserats bort har resulterat i det samhälle allt större delar av Sverige är idag – med etnifierade utanförskapsområden där arbetslösheten, bidragsberoendet, kriminaliteten och segregationen från det – än så länge – svenska majoritetssamhället eskalerat bortom vad Sverige klarar att hantera.

Inte den pensionärstillvaro man föreställt sig

För de som var barn eller ungdomar på 1960-talet och flyttade till Kronogårdens splitter nya lägenheter med för tiden hög standard är kontrasten mot idag enorm. Området är nedslitet och signalerar något helt annat än vad det gjorde som nybyggt.

Pensionärstillvaron för dem som blivit kvar ter sig väsentligt annorlunda än hur de föreställt sig den. En bra dag är nu en då man för ovanlighetens skull inte utsätts för något av invandrargängens tilltag.

För att minimera riskerna rör sig många så lite som möjligt utanför bostaden. De som är engagerade i pensionärernas riksorganisation PRO måste dock med fara för liv och lem med jämna mellanrum ta sig till och från föreningslokalerna.

Här berättar de för Expressens reporter att de ofta möts av krossade eller sönderskjutna fönsterrutor och annan vandalisering när de kommer till entrén. Och det får ändå räknas som lyckosamt jämfört med de dagar då gängen står och väntar med kättingar i händerna och spottar ur sig nedsättande ord som ”hora” mot pensionärerna medan hotet om grov misshandel hänger i luften.

Situationen värre än någonsin

Fönsterrutorna har fått vara hela ett tag nu, men det beror bara på att man beslöt att för dyra pengar sätta in okrossbart och skottsäkert glas. Sammantaget är bilden bland pensionärerna att situationen i Kronogården aldrig har varit sämre än i dag, de knäckta gäng och lyckade integrationsåtgärder som politikerna talar om har man inte sett skymten av.

– Det har blivit värre under de tio senaste åren. Det har blivit fler bilbränder och större otrygghet. Och det har tagit lång tid innan man satt upp övervakningskameror och patrullerande poliser, förklarar pensionären Lory Blomryd för Expressen .

Lory är en av de många äldre svenskar i dag är rädda för att gå ut från sina lägenheter. Hon går numera aldrig ut när det börjar mörkna, vilket det vintertid gör redan vid 15-tiden på eftermiddagen. Livet i denna form av husarrest är inte roligt.

Här passar svenskar inte in i kultur och sedvänjor

Lory och hennes pensionärsvänner pekar också på att det inte bara är den direkta brottsligheten som skapar vantrivsel. En del av den emanerar även från att man känner sig som en främling i ett bostadsområde i sitt eget land. Man går inte ut eftersom man inte passar in i de kulturer och sedvänjor som nu dominerar stort i Kronogården

.– Jag skulle känna mig som en inkräktare i det området, suckar Lory.

”Så många invandrargrupper från olika länder”

Hon och vännerna i PRO har bilden klar för sig. Det är inte svårt att förstå sammanhangen anser hon och tycker det är konstigt att landets beslutsfattare inte förefaller göra det.

– Det är så många invandrargrupper från olika länder. De har egentligen en problematik i sig själva samtidigt som de inte förstår svenska och samhällets uppbyggnad. Och föräldrarna förstår inte att vi kontaktar socialen, polisen och sätter in hjälpinsatser utan de ska sköta detta själva. De kommer inte in i samhället så som våra andra barn gör.

Lory och de andra PRO:arna har under lång tid med egna ögon på nära håll bevittnat hur kommunen står handfallen och inte klarar att ta hand om alla invandrare som kommer. Det som händer är att de i kraft av sin numerär skapar egna stadsdelar där de lever sitt liv efter de regler som gällde i hemlandet.

Inte alla vågar säga högt vad de tänker

Det här är något man ofta pratar om på de lokala PRO-mötena och med sina nära och kära. Alla har dock inte modet att prata högt om det eller, som här, med en journalist från en stor rikstäckande tidning.

Den svenska yttrande- och åsiktsfrihet som är stadfäst med fina fraser i grundlagen begränsas i praktiken hårt av en ”åsiktskorridor” som upprätthålls mer informellt. Konsekvenserna för den som kliver utanför kan bli kännbara.

– Det är inget du går ut och skriker ut på stan för att där finns kanske människor som tycker att du är rasist då. Och det är väldigt svårt att nå fram till politiker också. Man har lagt ner miljontals kronor på Kronogårds-projektet och det har inte hänt mycket.

Funderar på att byta parti

Trollhättan styrs i likhet med riket av Socialdemokraterna, ett parti som Lory också har röstat på. Men i höstens val kan det komma att stå ett annat partinamn på den valsedel hon stoppar ned i kuvertet, vilket vill hon dock inte säga. Men hot tror att ett ”regimskifte” i Trollhättan kanske skulle göra nytta.

Lorys granne Roland Källehult är också engagerad i PRO och i likhet med henne har han också bott länge i Kronogården, sedan 1969. Idag är han pensionär efter ett långt arbetsliv som bagare.

Liksom Lory är Roland också bekymrad över hur området Kronogården har utvecklats i takt med att det förvandlats till en av landets växande antal avstjälpningsplatser för de invandrare som Sverige egentligen inte har plats för och resurser att ta emot men släpper in över gränsen ändå. De senaste tio åren har det blivit riktigt illa med bland annat gängkonflikter, bilbränder och vandalism.

Tryggheten helt borta

Tryggheten att som äldre och etnisk svensk vistas utomhus i området är nu också helt borta. Varje gång Roland går utanför dörren dyker tanken upp i huvudet: ”Kommer jag hem levande eller hoppar de på mig?” Det tycker han inte är en fråga som en pensionär som varit med och byggt Sverige ska behöva ställa sig på ålderns höst.

Samtidigt är Roland envis. Han vill inte låta invandrargängen skrämma bort honom från området där han bott större delen av sitt liv.

– Jag trivs ändå i vårt hus och har bott här i hela mitt liv. Och jag tänker fortsätta att bo kvar, säger han beslutsamt.

Stor skillnad mellan dåtidens och dagens invandrare

En tredje PRO-entusiast och pensionär som befinner sig i lokalen den dag då Expressen kommer på besök är Barbro Jensen. Även hon tecknar det idag helt invandrardominerade Kronogården i dystra färger. Hon vill samtidigt framhålla att hon inte kategoriskt ogillar invandrare. Det finns bra och dåliga, menar hon, och påtalar att det är stor skillnad på de som kom till Sverige förr i tiden för att arbeta och de grupper som släppts in de senaste 30 åren där nästan ingen jobbar.

– Jag tror att man plockar ihop för många människor på ett och samma område. Om du går sysslolös och inte har något att göra, det kanske är det som ligger till grund. Jag vet inte, resonerar Barbro lite trevande.

Lägger ansvaret på politikerna

En fråga där hon inte tvekar på svaret är den om huruvida landets politiker misslyckats med sin invandrings- och integrationspolitik. Och nån skillnad beroende på om Sverige haft en rödgrön eller borgerlig Allians-regering har det i Barbros ögon inte varit.

– Ja, absolut. Det spelar ingen roll vem som sitter vid makten. Det har inte blivit bättre någon gång.

Kritiserad integration med tvångsförflyttning

Initiativ för att bygga broar mellan de svenska pensionärerna och invandrargängen togs efter att PRO-lokalerna vandaliserats och skjutits sönder. Men sen kom covid-pandemin och brobyggandet rann ut i sanden.

Till de mer drastiska metoderna att lösa Kronogårdens problem med ungdomsgäng hör den tvångsförflyttning medelst bussning av skolelever mellan svenska områden och invandrarområden som samtliga partier i Trollhättan utom Sverigedemokraterna sade ja till. Initiativet har dock stött på stort motstånd från eleverna själva och deras föräldrar, både i Kronogården och de svenska områdena.

Skyddar sig med skottsäkert glas och övervakningskameror

Idag lever svenska pensionärer i skräck och med en känsla av att som svenskar vara ovälkomna främlingar i Kronogården där de vuxit upp och bott i hela sitt vuxna liv. De flesta har flyttat men några som Lary, Babro och Roland är kvar. Antingen därför att man inte haft möjlighet att ta sig därifrån eller därför att man är stolt och vägrar låta gängen vinna.

Trion ser sig om i PRO-lokalen. Med sina skottsäkra pansarglas till fönster och uppmonterade övervakningskameror utstrålar den inte samma gemyt som tidigare. Men att hålla ställningarna och barrikadera sig mot belägringen utanför känns ändå som det mer rakryggade alternativet jämfört med att fly och låta lokalerna slutgiltigt falla i gängens händer.

Polisen ser sig som en del av Socialtjänsten

Expressen har även talat med polisen i Trollhättan. Enligt modern vänsterliberal doktrin ser man sig inte längre som en myndighet med uppdrag att upprätthålla lag och ordning, utan mer som en del av socialtjänsten.

Kommunpolisen Victor Prästbacka menar att det knappt går att komma åt de kriminella gängen. Inte med vanliga polisiära metoder i varje fall och mer drastiska sådana är inget han förespråkar.

I stället anlägger han ett socialt problemlösningsperspektiv där de kriminella mer är att betrakta som offer för socioekonomiska omständigheter än förövare till brott och därför snarare än straff behöver hjälp och stöd från samhället och det under lång tid framöver.

Perspektiv frånvarande i polisens analys

Hur mycket det får kosta de svenska skattebetalarna är inget som Prästbacka reflekterar över. Inte heller rimligheten i att det grova invandrarvåldet ska accepteras under överskådlig framtid medan de mjuka metoderna prövas ytterligare.

Perspektivet att de här ungdomarna har erbjudits möjligheter som de bara kunnat drömma om i sina hemländer och därför borde kunna förväntas ta vara på, uppskatta och vara tacksamma för den chansen i stället för de attityder och det beteende man idag uppvisar, är heller inget som finns med i Prästbackas analys.

– Där måste du jobba väldigt mycket på de sociala faktorerna och det är ingen lätt uppgift att vända de sociala förutsättningarna i ett område. För att verkligen få bort det så handlar det om att få bort de här socioekonomiska bitarna.

Vill inte kritisera politikerna

I motsats till områdets spillra av svenska pensionärer vill polisen inte lägga skulden för den rådande situationen på politikerna. När frågan ställs om vems felet är att Kronogården inte längre kan kallas svenskt i demografiskt hänseende, att nästan inga vuxna arbetar och lika få ungdomar klara skolan samt att området allmänt har sjunkit ned i en av grund av gängkriminalitet och antisocialitet upprepas detta med det socioekonomiska.

– Jag tycker att man ska passa sig för att rikta pekpinnen mot någon. Men genom åren hade man kunnat göra på något annat sätt för att inte klustra ihop den socioekonomiska problematiken. Men det är väldigt lätt att vara efterklok, säger Prästbacka diplomatiskt.

Han hävdar att ingen för 20 år sedan hade någon insikt om att den förda invandringspolitiken kunde sluta så här illa – ”ingen såg det komma” som förre statsministern sa i en numera bevingad fras. I verkligheten fanns det de som var framsynta men de avfärdades som rasister och högerextremister.

Även med facit i hand som visar att de hade rätt lever de pejorativa epiteten kvar. Sverigedemokraterna kallas fortfarande av bland annat S-regeringen för fascister och nazister. Detta också efter att samma regering erkänt att SD i sak haft rätt.

”Riskområde”, ”utsatt område” eller ”särskilt utsatt område”

Kronogården har efter påtryckningar fått lämna polisens lista över ”utsatta områden” och återfinns idag i stället på listan över ”riskområden”. Nästa gång en utvärdering görs kan området i värsta fall komma göra ett hopp inte bara tillbaka utan ända till listan över ”särskilt utsatta områden”.

Det erkänner Prästbacka är en reell möjlighet samtidigt som han hoppas att det socioekonomiska arbete som polismyndigheten utför ska motverka det. Andra är inte lika hoppfulla.

LÄS MER: Skottsäkra glas ska skydda pensionärer från förortsgäng i Trollhättan

Läs alla artiklar på Samnytt om Kronogården HÄR.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Mats Dagerlind

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.