➤ KRÖNIKA Margot Wallströms hastiga avgång har åter dragit uppmärksamheten till hennes departement. De flesta vanliga medborgare kommer i kontakt med Utrikesdepartementet om de behöver hjälp utomlands. Det är en så kallad konsulär hjälp som ska ges när man blir utsatt för ett brott eller blir föremål för en rättslig prövning i andra länder.

Än idag reser många svenskar runt i världen med en övertygelse om att konsulär hjälp är någonting som de är berättigade till samt att svenska staten kommer att göra det yttersta för att komma till undsättning vid en nödsituation. Så är det dock inte längre. Som så många andra funktioner i det krisande folkhemmet har denna grundläggande tjänst blivit ett privilegium förbehållet endast personer med en politisk eller medial makt. Med andra ord får vanliga svensson ruttna i ett thailändskt eller indonesiskt fängelse i åratal medan UD ursäktar sig med ”tyst diplomati”.

Det finns många anekdotiska berättelser om hur kontakten med UD går till vid nöd. En bekant till mig – infödd svensk i många generationer ifall någon undrar – råkade befinna sig på en fest i Sudans huvudstad Khartoum arrangerad av västerländska expater. Det fanns ingen brist på alkohol på festen – vilket är förbjudet av sharialagen.

Vid midnatt slog polisen till och grep alla festdeltagarna. De – både utlänningar och sudaneser – fördes till ett fängelse vid Khartoums utkant och utsattes för förhör. På något sätt lyckades min bekant att få tag på en mobil.

Förtvivlad knappade han in UDs så kallade journummer som finns till just för sådana situationer. De första fem minuterna av den dyrbara roamingtiden gick åt att lyssna på en låt av ABBA som var satt som journumrets rington samt förklara till den tjej som svarat vad Sudan är och var det ligger. Det tog ytterligare någon minut för tjejen att hitta Sudan på kartan.

– Jaha… okej… Då så. Då har vi dina uppgifter här… Och jag vill att du vet att vi ska göra vårt yttersta för att hjälpa dig… men du förstår ju själv att det är jul så jag kan föra den här informationen vidare först om 2-3 dagar… Så ring oss när du blir frisläppt, – avrundade hon abrupt.

Utöver detta rådde tjejen att samarbeta med den sudanesiska polisen. Den konsulära hjälpen från UD begränsade sig i princip till detta samtal. Som tur är befann sig barn till flera inflytelserika sudanesiska politiker på festen – som tryckte på de knappar som behövdes – och hela sällskapet fick lämna fängelset dagen efter.

Ingen fick lida men i denna historia och det blev ett lyckligt slut – med berättelsen kastar ljus på vilka attityder UDs tjänstemän har gentemot vanliga svenskar och deras problem. Det yttersta beviset på detta blev UDs agerande efter tsunami-katastrofen i Thailand som drabbade hundratals svenskar. Inkompetens, ineffektivitet och brist på engagemang har blivit Utrikesdepartementets signum.

Ett annat exempel är hanteringen av svensken Johan Gustavsson som fick tillbringa drygt sex år i fångenskap i Mali hos en grupp med kopplingar till Polisario – Västsaharas befrielsefront, som Sverige samtidigt betalar ut bidrag till. Under hela den tiden bedyrade UD att det pågår förhandlingar och försök att frige Gustavsson med hjälp av den så kallade tysta diplomatin – det är så hemliga förhandlingar och möten för att lösa en situation inofficiellt kallas. Det är dock svårt att påvisa att någon tyst diplomati verkligen bedrivs eftersom förhandlingarna är just det – hemliga.

Men det finns tillfällen då UDs tysta diplomati fungerat snabbt och effektivt. Bland annat som i oktober 2015 då Sveriges Radios korrespondent i Egypten Cecilia Uddén blev gripen i industristaden Mahalla El-Kubra. Jag gjorde själv ett reportage från den staden. Jag och mitt sällskap var en hårsmån från att bli gripna när en ivrig tågkonduktör fått misstankar om att vi var spioner därför att vi tog många bilder. Även andra journalister greps i staden tidigare och anklagades för spioneri, så något helt nytt är det inte.

Det vanligaste tillvägagångssättet vid sådana situationer är att föra oväsen och sprida information så mycket som möjligt. Förvånansvärt nog har Cecilia Uddén bett sina följare på sociala medier att lugna ner sig och inte sprida informationen – inifrån en polisstation i Mahalla:

Och detta fick snart sin förklaring – Uddén släpptes och belades inte ens med en deporteringsorder, vilket är mycket vanligt i sådana sammanhang. Föga förvånande segrade den tysta diplomatin denna gång.

Man bör dock aldrig göra misstaget att anta att detsamma gäller inte bara regimvänliga journalister och politiker i Sverige, utan vanligt folk. Nej, det gör det verkligen inte. Så ifall ni hamnar i en situation utomlands som kräver hjälp utifrån tänk noga på vart ni ska ringa – oftast har man möjlighet att ringa bara en gång.

Det är kanske inte värt det att slösa de dyrbara roamingminuterna på att ringa UDs ”journummer”.  Den tillträdande utrikesministern Ann Linde kommer knappast att ändra på detta förhållande.