KRÖNIKA Medan stora delar av världen har reagerat på Covid19-pandemin med mer eller mindre restriktiva ”lockdowns” valde Sverige en annan väg för att platta till infektionskurvan. Vår statsminister lämnade direkt över kommandot till en för den stora massan okänd färglös statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten som snart skulle uppnå en kultstatus som kanske bara överträffas av den där hysteriska skolskolkaren Greta som på senare tid verkar ha blivit lika osynlig som växthusgas.

Anders Tegnell tackade för förtroendet, kavlade upp ärmarna och bestämde sig för att (nästan) inte göra någonting. I stället för munskydd och nedstängning skulle vi tvätta händerna och satsa på något som kallas för flockimmunitet.

Som motivering till Sveriges ”Sonderweg” hänvisade han till att vi har en liberal tradition som bygger på egenansvar. Kort och gott brukar vi lita på att folk låter sig vägledas av sunt förnuft så det fanns ingen anledning att skriva folk på näsan hur de skulle förhålla sig. Jag gör en liten konstpaus här för att låta det sjunka in …

… Vad? När hände det här? Förutom Allemansrätten har vi väl knappt egenansvar på något annat område utan snarare en tradition som bygger på att reglera folks liv in i minsta detalj.

Varför har vi delad föräldraförsäkring? Varför har vi ett systembolag? Varför har vi hastighetskameror? Varför har vi en närmast absurd samtyckeslag där även gifta par måste ge sitt medgivande innan det byts ställning i sängen? Borde det inte fungera med egenansvar även på de här områdena om nu svenska folket är så omdömesfullt?

Ett annat svepskäl var att en lockdown skulle bryta mot grundlagen. Jahaja, hur är det med den grundlagsstadgade yttrandefriheten då? Mot den bryts det ju dagligdags utan att våra makthavare lägger pannan i skrynkliga veck. Tydligen är det inga problem att ignorera grundlagen så länge den gagnar den politiskt korrekta agendan.

Så vad döljer sig bakom Sveriges nebulösa ”strategi”?

Förutom de rent ekonomiska fördelarna med att bara köra på som om inget hänt har det antagligen väldigt lite med gamla traditioner att göra, men allt med nya. Dessa är, som nästan alla ”utmaningar” i dagens Sverige, kopplade till den huvudlösa massmigrationen.

I de invandrartäta utanförskapsområdena, där det är tradition att upprätta vägspärrar, kasta sten på räddningspersonal och skita i vad svenska staten tycker skulle det inte gå att kontrollera om folk bär munskydd när de handlar, att de verkligen stannar hemma om de inte behöver gå ut, att de inte träffar andra människor från mer än ett hushåll.

Det skulle kräva gigantiska polisinsatser som inte existerar och leda till enorma konflikter mellan svensk polis och nysvenskar. Det var ingen som hade lust med sådana kravaller. Då fick det hellre avlida lite fler ”pursvenskar”, de brukar ju inte protestera om de blir förfördelade och speciellt inte om de redan är döda.

Och som Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet uttryckte det så är det ju ”som tur är mest gamla som dör” – en cynisk spottloska i ansiktet på dem som utgjort själva jästen i den välfärdskaka som bakats under 1900-talet och vi fortfarande kan skära tunna skivor av i dag.

Genom att avpollettera de gamla frigörs ekonomiska resurser som i stället kan allokeras till det svarta hålet massinvandring i form av vidare asylmottagande och meningslösa integrationsprojekt.

När Sverige senare uppvisade exceptionellt höga infektions- och dödstal såg Tegnell också just det asylrelaterade klusterboendet i förorten som boven i dramat. Men i landet där det är modigt att vara feg var den där väldresserade elefanten snabbt utpiskad ur rummet igen.

Huruvida de svenska infektions- och dödssiffrorna hade sett annorlunda ut om Sverige hade infört samma restriktioner som i Italien, Spanien eller Tyskland kan inte jag avgöra. Men om man jämför Sverige med dess grannländer sticker landets dödssiffror ut som moroten på en snögubbe.

Vi har till exempel hela 20 gånger så många döda som Norge, vars tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland nyligen visade sig chockad över att Tegnell hade fått leka hela havet stormar med Sverige så länge.

När jag var hemma i Sverige i augusti och frågade folk vad de ansåg om de ytterst moderata Corona-åtgärder som trots allt hade införts blev svaret väldigt ofta ”jag tycker att vi gör rätt”. I diskussioner med mina landsmän lägger jag som utlandssvensk påfallande ofta märke till att det i Sverige handlar mycket om just det – att ha rätt.

”Vi var först med säkerhetsbältena också”-tänket är fortfarande en vital del av den svenska mentaliteten. Vi bereder vägen, och det brukar bara vara en tidsfråga innan resten av världen fattar galoppen och hänger på.

I delstaten Baden-Württemberg, där jag bor, beslutades det om en ”hård lockdown” redan i mars: Barer, restauranger, hotell, frisörsalonger, gym, skolor och dagis stängdes ner helt, och alla som kunde skulle jobba hemifrån. I livsmedelsaffärer och stormarknader fick man bara handla med munskydd på, och här gapade snart hyllorna tomma. Folk hamstrade som om ett kärnvapenkrig stod inför dörren.

Efter ett tag var det hart när omöjligt att få tag på vissa essentiella varor, speciellt toapapper. Förvisso hade jag några rullar på lager, men för att bokstavligt talat inte stå med byxorna nere om det skulle ta slut körde jag vid ett tillfälle till Speyer i delstaten Rheinland-Pfalz för att bunkra upp. Här fanns det förvisso toapapper, men tillsammans med pasta, knäckebröd och vetemjöl tillhörde det de varor som ransonerades. Jag fick bara ta med mig en bal.

När restriktionerna lättades under sommarmånaderna gick det en kollektiv lättnadens suck genom hela delstaten: affärsgatorna var snart proppfulla och ”Weinschorlen” flödade på pubarna igen, tills i höstas då infektionssiffrorna steg kraftigt och en ”lockdown light” infördes som över tid gradvis har skärpts.

Till exempel måste man nu bära munskydd även utomhus på högfrekventerade gator och torg, och om du inte har något arbetsrelaterat ärende eller måste ut med hunden får du inte lämna bostaden mellan 20:00 – 05:00. – inte ens med munskydd. Det blir inga julmarknader eller smällare på nyår heller, och såhär ska det hålla på tills åtminstone den 10/1 2021. Är infektionssiffrorna inte lägre då kan nedstängningen förlängas till påsk.

Jag kan köpa en andra lockdown. Förutsättningen för det är emellertid att den vägleds av sunt förnuft. Till det hör inte utegångsförbud efter kl. 20:00, inte heller att under gudstjänster förbjuda sång med munskydd och 1,5 meters avstånd eller bedriva skolundervisning med öppna fönster mitt i vintern.

Här rör det sig säkert dels om symbolpolitik (staten vill visa att den via ytterligare åtgärder gör något även om det inte är meningsfullt), dels om att staten vill se hur långt den kan gå utan att folk gör uppror (det kan vara bra att ha en måttstock på det inför kommande ”utmaningar”).

Men ska vi reagera med nedstängningar varenda gång siffrorna stiger ända tills det finns ett säkert vaccin (och låt er inte luras, det kan ta väldigt lång tid) så får det ju oerhörda konsekvenser både ekonomiskt och socialt.

Vi får inte glömma att nedstängningar också skördar offer: Jag har vänner som har gått i konkurs, jag känner professionella musiker som inte haft ett gig sedan i våras som sliter sitt hår i förtvivlan; en bekant till mig hängde sig i badrummet för att han inte längre kunde betala hyran och allt fler skyltfönster på Haupstraße gapar tomma.

Om de långvariga ekonomiska följderna av nedstängningarna kan vi ännu bara spekulera, men de kommer att vara omfattande och eventuellt leda oss in i en depression.

Sverige har under den andra vågen också infört strängare restriktioner och närmar sig trevande den tyska modellen, men infektionssiffrorna stiger i alla fall – i båda länderna. Dessutom har det nu dykt upp en ny, smittsammare Covid-variant i Storbritannien som antagligen redan är här.

Vi får väl se det som ytterligare en gemensam utmaning, och vem som har gjort rätt får framtiden utvisa. Även om flockimmuniteten verkar ha misslyckats kanske det ändå är Sverige med sin laissez-faire-hållning. I så fall är det gott så, men jag anser att man i Sverige borde vara öppen och ärlig över varför man valde en annan väg.