Rättsrötan i Sverige

➤ KRÖNIKA Rättsapparaten i Sverige gnisslar och hackar. Polisen utgör en påfallande svag länk, efter en dåligt genomförd organisatorisk förändring, i vilken ett stort antal mellanchefer försvann för att de var poliser snarare än lydiga tjänstemän. Denna utrensning genomfördes trots massivt missnöje inom polisen, men under relativt svaga protester.

Polisen är för demoraliserad för att kunna protestera kraftfullt och nu är de än mer kuvade. Det skall bli fler poliser, men detta tar tid och utbildning på Södertörn fokuserar knappast på den mest centrala kompetensen. Samtidigt som fler utbildas slutar ett stort antal poliser som misstror polisledningen. De har fått nog.

Men även nästa steg i rättsapparaten är problematisk; både domstolar och lagstiftare har mycket att skämmas för. Lagstiftarna anser att deras jobb är att sända signaler så de anser att om de diskuterar eller planerar en marginell straffskärpning så har de gjort en insats.

Men det handlar om att komma bort från vårdideologin, redan namnet termen ”kriminalvård” visar på fel fokus.

Jurister har tyvärr inte bara en viss kompetens utan också ett vested interest – ett egenintresse – som grupp. Oklara regler och möjligheter att överklaga ger goda försörjningsmöjligheter för jurister i olika positioner.

USA med sitt krångliga system och en högsta domstol som också fungerar som en lagstiftande instans genom kreativa omtolkningar av konstitutionen ses av många jurister som ett föredöme. Nu har vi en EU-rätt som leder såväl till anpassning av lagar som till ny praxis.

Svenska lagstiftare visar en total oförmåga att agera mot de allt yngre kriminella som lockas in i verksamheten av äldre kriminella. Rättsväsendets ungdomsrabatter är ett starkt incitament. Nu börjar politikerna yrvaket diskutera strängare straff för gängkriminella.

Ett försvar för senfärdigheten är att rättsväsendet skall förädlas långsamt med eftertanke. Detta gäller dock inte alls för politiska älsklingsprojekt. Det senaste tillskottet är den nya överenskommelsen mellan S och MP om gymnasieamnestin.

Dessa officiellt fd barn utan asylskäl skall efter sina två år i utbildning inom sex månader skaffa ett varaktigt jobb i Sverige eller åka hem enligt tidigare beslut. Att jobbsökandet nu utsträcks till 12 månader är inte så upprörande, men kravet på varaktig självförsörjning har sänkts från två år till ett och lönen kan kompletteras med olika typer av bidrag och utbildningar.

Hela kravet för förmånen är bortplockat; svenska skattebetalare skulle investera två års utbildning och sedan skulle förmånstagarna sugas upp i svenskt eller utländskt arbetsliv; deras tid som belastning för skattebetalarna skulle vara begränsad.

Nu blev det som kritikerna misstänkt hela tiden. Dessa symboliska ”flyktingbarn” skall omhändertas permanent för att några ”batikhäxor” vill ha det så. En person som tar sig in i Sverige kan stanna utan några andra skäl än att han beskrev sig själv som under 18 år. Detta kan dessutom vara en lögn.

Den svenska rätten är följsam och har en märklig förmåga att gynna bedragare och brottslingar samt missgynna brottsoffer. Myndigheterna är betydligt mer njugga med att ge en ny identitet till personer som hotats och misshandlats än till en kriminell person som vill börja om med en obelastad identitet.

Det civila samhället har tidigare bekämpat kriminalitet med uppbåd och medborgargarden. Detta har senare ersatts med en fungerande statsmakt med polis, domstolar och fängelser. Men om de inte klarar av jobbet så får medborgarna agera själva.

Detta ses som en trygg grund för demokrati i många länder, men inte i Sverige. Det mest brottsliga en person kan göra är att ta lagen i egna händer, det som också kallas ”att visa civilkurage”.

I Stockholm lanserar tunnelbanan nu en ersättningsprodukt ”kollektivkurage” Den uppmanar resenären att kontakta SL:s Trygghetscental, men i övrigt inte göra någonting konkret för att hjälpa. Rubrikens uppmaning är ”Visa kollektivkurage. Titta bort”.

Svensken är extremt lydig och följsam samt lockas av att förlita sig på staten som räddande ängel. Denna statsindividualism skall nu drivas på ett steg till.

Man skulle förvänta sig att en feministisk regering skulle rycka ut med blåljus till invandrarkvinnor som är hedersförtryckta eller svenska kvinnor som blir våldtagna. Men det är inga prioriterade brott, utan många fall med goda möjligheter till bevisning blir nedlagda. Polisen prioriterar istället gänguppgörelser som slutar i tystnad och därför borde lagts ner rätt omgående.

Polisen prioriterar, enligt fegisprincipen, fall som överordnade vill att det läggs ner många timmar på.

I Sverige har man en rad regler som hjälper brottslingar och stjälper polisen. Den åtalade skall naturligtvis veta vad för brott han anklagas för men det finns ingen anledning att polisen måste lägga alla kort på bordet medan brottslingen kan rita in sin berättelse utan att kollidera med polisens bevis. Den åtalade kan också dra ett streck över tidigare vittnesmål och lansera en ny berättelse under rättegången utan att belastas av tidigare utsagor.

Lagstiftarna är trötta kämpar som tröskar fram i samma hjulspår. För ett antal år sedan gick man från halvtidsfrigivning till att två tredjedelar måste avtjänas. Detta sågs som ett stort steg och vissa partier lockas därför till en återställare.

Frågan är dock varför man inte tog ett steg till? För att slippa en tredjedel av straffet borde brottslingen krävts på en motprestation som att ha klarat av en yrkesutbildning eller åtminstone skött sig väl. Incitament är en beprövad metod som ofta fungerar väl.

Den fungerande vården av kriminella tycks dock kopplad till ålder; unga arga män blir med tiden mindre arga äldre män. Den poängen drivs väl av kriminologen Fredrik Kärrholm som återlanserar inkapacitering efter många års landsförvisning som inhumant.

Svenska myndigheter satsar på att bli sedda som snälla och medgörliga utom när det gäller politisk opposition, då är det repression som lockar.

Det står varje svensk fritt att älska eller hata vår ledare Stefan Löfven. Att hota är ett etablerat brott, men så har vi en modern hybrid ”hat och hot”. Är det en öppen preferens eller något som kan tänjas på så att det blir ett brott? Genom övergången till hot så blir hatet ett brott. Eller blir ett hot mot en politiker att rösta på ett annat parti brottsligt om det finns lite hat med i bilden?

Polisen skall prioritera hatbrott fast det inte ens är ett brott utan en försvårande omständighet, det är motsatsen till förmildrande omständighet. Men båda kräver att ett riktigt brott har begåtts.

I realiteten blir hatbrott huvudsakligen årlig statistik från Brottsförebyggande Rådet. De sammanfattar det på ett sätt som skulle kunna uppfattas som ett makabert skämt, men det är det inte. 2018 så var 4 procent av ”hatbrotten” en minoritet mot annan minoritet, 3 procent var mot svenskar och 93 procent var svenskt hat mot minoriteter.

Många polisdistrikt har speciella hatbrottsenheter mot detta ickebrott. Dessa personer borde kanske kasta ett getöga på kriminalitet i Sverige som utreds i kontoret bredvid. Våldtäkter, förnedringsrån, kan det finnas lite hat i dem? Riktigt hat?

Man kan tro att brottet ”Hets mot folkgrupp” är kopplat till någon sorts hot. Men det är inget hot utan brottet är att ”uttrycka ringaktning”. Det är något som våra politiker gör varje arbetsdag mot konkurrerande politiker och partier. Men dessa grupper av personer kallas inte ”folkgrupper”, sådana får man inte missakta.

Vi i Sverige anser oss ha yttrandefrihet men om ”storfinansen” eller ”fackföreningsrörelsen” skulle bli kallade folkgrupp så blir diskussionen i riksdagen en serie lagbrott. Att säga att det bara finns två kön blir snart ett angrepp på de femtioelva grupperingar som menar att de är en egen folkgrupp som skall erkännas, inte ringaktas, enligt lagen.

Vi har ett rättssystem som varken är robust mot dåliga idéer eller öppet för korrigeringar för att hantera nya problem som följer av en massinvandring med människor från främmande kulturer.