Riksbanken räknar med euroanslutning

2.9K Shares

ANALYS Riksbanken behåller sin reporänta på -0,25 procent. Denna oansvariga penningpolitik lämnar den svenska kronan försvarslös inför den globala marknadens spekulativa rovdjur. Jag är övertygad om att Riksbanken gärna slänger kronan till valutavargarna eftersom man då snabbt skulle kunna ersätta kronan med euron. En euroanslutning skulle rädda Riksbanken men irreparabelt skada svensk ekonomi.

Försvarare av Riksbankens penningpolitik brukar hävda att räntorna i omvärlden är extremt låga. Det är förvisso sant: den 31 juli sänkte Federal Reserve sin styrränta med 0,25 räntepunkter till 2,125 procent. Den tolfte september sänkte europeiska centralbanken ECB sin inlåningsränta från -0,4 till -0,5 procent. Den danska centralbanken sänkte också sin ränta och är nu nära minus en procent.

Det är emellertid en väsentlig skillnad mellan olika ekonomier. Den amerikanska ekonomin växer fortfarande med god styrka, en styrka som dessutom spänner över hela ekonomin, från giganter som Apple med hundratals miljarder dollar i investeringar, till hushåll och mindre företag. Eurozonen saknar den amerikanska ekonomins soliditet, men finansmarknaderna gillar valutan och bara själva storleken på ekonomin ger euron en viss styrka.

Danskarna är osunt exportberoende, men deras ekonomi är trots det makroekonomiskt sett stadigare än den svenska. Hushållsfinanserna utvecklas förhållandevis väl och industrin uppvisar en framtidstro som är svår att finna i Sverige.

Valutakris för att ansluta till euron
Det finns dessutom en väsentlig politisk-ekonomisk skillnad mellan Sverige och Danmark. Ända sedan slutet på den eländiga danska s.k. kartoffelkuren på 80-talet har landets politiker villkorat sin finanspolitik med att hushållen ska få det bättre.

Svenska politiker sätter statsfinanserna före hushållens väl och ve, en politisk regim som i en valutakris kommer att göra stor skada på Sverige.

Och valutakris blir det. Jag är nu helt övertygad om att Riksbanken faktiskt räknar med en valutakris som utväg ur en situation där man kört slut på penningpolitiken och inte längre kan påverka ekonomin annat än negativt. En valutakris skulle ge regering och Riksdag det politiska kapital de behöver för att ”övertyga” svenska folket om att en euroanslutning är nödvändig.

Givetvis vore en sådan ett fatalt misstag, men så ser man det inte på Brunkebergstorg. Eller på Helgeandsholmen eller i Rosenbad, för den delen. Lika mycket som jag är övertygad om att Riksbanksledningen vill ha en euroanslutning är jag övertygad om att den politiska ledningen i landet vill detsamma.

Problemet är naturligtvis att man inte kan sitta och vänta på en valutakris. De händer inte bara därför att man så önskar.

Eller… gör de?

Glada för kontrollerbar valutakris
Hösten 1990, en helt vanligt måndag, hamnade den svenska valutan plötsligt under omotiverad press, utan någon synbar motreaktion från Riksbanken. Plötsligt slog Riksbanken till med en kraftig räntehöjning: styrräntan gick upp från nio till 14 procent. (Jo, så höga var räntorna på den tiden.) När regeringen annonserade en ansökan till EG, som det hette då, ansåg sig Riksbanken kunna sänka räntorna igen.

På mindre än en vecka var valutakrisen över.

En betydligt mer instabil valutakris utspelade sig två år senare. Det var då Riksbanken höll Sverige i ett gastkramande grepp med först en 75-procentig styrränta, därefter i tre skräckfyllda dagar 500 procent. Hela den svenska ekonomin, som redan befann sig i en mycket allvarlig lågkonjunktur, gick i praktiken i stå.

Om vi gör det realistiska antagandet att Riksbanken tillsammans med regeringen medvetet bedriver en politik för att bana väg för en euroanslutning, får vi rimligen också anta att de tror att det kommer att ske förhållandevis smidigt och enkelt. De vore utomordentligt glada om en kontrollerbar valutakris som den 1990 inträffade vid rätt tidpunkt.

Som sagt, för att en sådan kris ska inträffa måste man ha någon form av oroväckande valutautflöde, något man officiellt sett inte kan kontrollera.

Det är naturligtvis helt omöjligt att ett valutautflöde bara råkar inträffa vid en för regeringen eller Riksbanken läglig tidpunkt. Det är naturligtvis lika omöjligt att utflödet är planerat och orkestrerat.

Självklart.

Dagens svenska ekonomi inte samma som 1990
Problemet är bara att när en valutakris börjar och regeringen och Riksbanken försöker hantera krisen lika snyggt som man skötte 1990 års kris, kommer man snabbt att finna att dagens svenska ekonomi är helt väsensskild från 1990 års ekonomi. Hushållens finanser är relativt sett betydligt svagare. Sysselsättningen, som ser stark ut på ytan, är mindre produktiv och mer koncentrerad till den skattefinansierade sektorn. Företagens investeringar är än mer monoindustriella idag.

Dessutom har Sverige en lång rad socialt mycket instabila områden som i stort sett helt och hållet finansieras av skattebetalarna.

Den globala valutamarknadens alla spekulationsvargar kommer snabbt att lukta sig till ett lätt byte. När valutakrisen börjar kommer de att se stora chanser till snabba pengar på stora, korta lån:

  • Jag tar ett lån i en svensk bank på en miljon kronor;
  • Till en växelkurs om tio kronor per dollar köper jag 100 000 dollar;
  • På tisdag faller kronkursen från tio kronor per dollar till 12:50;
  • På onsdag betalar jag tillbaks lånet, men jag behöver bara punga ut 80 000 dollar.

På två dagar har jag tjänat 20 000 dollar.

Spekulationer destabiliserar kronan
Det spekulativa utflödet blir stort nog att snabbt destabilisera kronan. Den kris som först såg ut att bli hanterbar eskalerar utom Riksbankens och regeringens kontroll. Kronan kraschar, räntorna blir skyhöga och statens och kommunernas skatteintäkter imploderar.

På kort sikt slår krisen sönder bostadsmarknaden och förlamar exportindustrin, de enda egentliga tillväxtdrivande sektorer Sverige fortfarande har. (Bostadsmarknaden fungerar de facto som en köpkraftskälla för konsumenterna). När regeringen svarar med en ilsnabb euroanslutning öppnar man för svåra långsiktiga konsekvenser när EU och ECB får ta kontrollen över den svenska finanspolitiken.

Här kan följdverkningarna bli i princip hur allvarliga som helst. Den grekiska krisen är, återigen, ett varnande exempel. Under de fem första åren av åtstramningar 2009-2014 förlorade Grekland en fjärdedel av sin ekonomi. Offentliga utgiftsprogram från sjukvård till social- och bostadsbidrag skars ner med mellan 15 och 90 procent. Skatterna steg med motsvarande elva procent av BNP.

Tvärtom mot vad många tycks tro var den grekiska ekonomin i gott skick före åtstramningskrisen. Från år 2000 till och med 2008, när den svåra recessionen bröt ut, växte BNP med i genomsnitt 3,6 procent om året i reala termer. Man såg tillväxttoppar över fem procent.

Det var heller inget fel på skatteintäkterna som under lång tid växte med uppemot 7 procent om året.

Däremot kunde man inte hålla de offentliga utgifterna i schack. Före euroanslutningen låg budgetunderskottet på över fem procent av BNP; i en formidabel ansträngning för att pressa sig igenom eurons nålsöga tryckte man ner underskottet till fyra procent år 2000. Därefter stack underskottet iväg.

Besparingsdiktat från EU
Sveriges situation är bättre på den här fronten, men en ekonomi i fritt fall genererar snabbt stora budgetunderskott. För att överhuvudtaget komma in i eurozonen måste Riksdagen därför panikbalansera budgeten – och, som sagt, åtlyda varje besparingsdiktat från EU när man väl gått med i euron.

Blir underskotten av grekiska proportioner? Fem av de sex åren 2008-2013 hade Grekland ett underskott större än tio procent av BNP. Sannolikt når Sverige inte dit, men det räcker med att underskottet överstiger tre procent av BNP för att EU och ECB ska ryta till.

En euroanslutning är ingen lösning på Sveriges ekonomiska problem. Det otäcka i situationen är att det andra alternativet, att behålla kronan, inte heller erbjuder några omedelbara lösningar. Riksbanken är helt enkelt förlamad så länge den håller sig till existerande penningpolitiska medel.

Centralplanerade banker och finansmarknader krävs
Den enda utvägen är en återgång till den penningpolitik och det finansiella regelverk som gällde före 80-talets avregleringar. Kort och gott: en centralplanering av landets banker, finansmarknader och – som logisk förlängning – bostadsmarknaden.

När sådana kontroller är på plats (och man måste införa dem utan förvarning) kan man långsamt deflatera bostadsmarknaden och stabilisera penningpolitiken. När ekonomin återigen är i balans kan man återigen normalisera ekonomin genom stegvis nedtrappning av regelverket.

Finns den politiska viljan? Inte så långt jag kan se. Men man ska väl aldrig ge upp hoppet…


Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government

2.9K Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.