Riktiga rötter – en kritik av Sverigedemokraternas anpassningslinje

49 Shares

➤ KRÖNIKA Vi har alla hört anklagelserna mot Sverigedemokraterna att ”de har bruna rötter”. De påstås ha ett mörkare förflutet än något annat parti. SD verkar anse det omöjligt att bemöta detta effektivt utan hoppas att frågan kommer att dö om man undviker polemik.

Sverigedemokraternas övergripande strategi tycks vara att framställa sig som så lika de andra partierna, främst Moderaterna, att mobbningen skall avbrytas och SD uppfattas som ett vanligt riksdagsparti. Partiet har hoppats på att ”nolltolerans mot extremism” skulle göra det salongsfähigt. Den här artikeln ifrågasätter det produktiva med denna anpassningslinje.

Invandringspolitiken i Sverige har inte lagts om, men retoriken om invandring har förändrats. Många personer anser att SD vunnit den frågan och den svenska politiken ”post–2015” nu ligger mycket nära oppositionspartiets. Men denna normalisering av SD:s politik har inte avslutat mobbningen, utan bara flyttat mobbningen från politiken till rötterna.

SD förblir ett pariaparti, även för Moderaterna som brukar ha maktambitioner, men nu är paralyserade av en svag och initiativlös ledare. Det är tabu att sluta hetsa, så SD:s tystnad leder inte till att denna kritik ebbar ut. Jag anser därför att SD måste ta tag i ”rotfrågan” trots att den är perifer och i huvudsak bygger på myter.

Ett bra förslag från Åkesson är att ge en statsvetare i uppdrag göra en uttömmande utredning, men det har varit svårt att hitta någon hugad person. Om personen avviker från den dominerande berättelsen kommer personen ha punkterat sin karriär och bli föremål för en separat mobbningskampanj. Förslaget kräver dessvärre en mer pluralistisk och sanningsintresserad kultur än vad Sverige har idag.

Istället för att vänta på en utredning som blir resultatlös eller inte alls blir av, kan SD lägga fram fakta i målet och presentera en berättelse som är mer övertygande än den gängse i regimmedia. Det är naturligtvis så att kunskapen om historien finns inom SD, men den kan självfallet inte berättas utan risk att dränkas i motpropaganda.

SD inser risken, men jag anser att man måste ta den. Som Georg Orwell skriver: ”Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna”. SD behöver en annan och sannare historia om rötterna för att influera framtiden.

Jag har ingen intern kunskap, men som jag förstår det bildades SD huvudsakligen av personer som tidigare varit verksamma i organisationen BSS – Bevara Sverige Svenskt. Efter att ha försökt med att få igång en öppen debatt under åren 1979 till 1988 tog de steget till att bilda ett eget parti.

Gruppens vedermödor beskrivs väl av dess ledare Leif Zeilon i boken BSS – ett försök att väcka debatt. Men inget befintligt parti var öppet för en diskussion och en omprövning av den heligförklarade politik som fördes. Aktivisterna behövde ta steget från opinionsgrupp till parti.

I Danmark startade en liknande organisation ”Den danske föreningen” 1989. De tyckte inte heller att de lyckades påverka befintliga partistrukturer och åsikter. 1995 tog de danska aktivisterna steget och bildade Dansk Folkeparti. Den danska utvecklingen låg då lite efter den svenska, men Dansk Folkparti blev därefter på ett helt annat sätt ett parti som bemöttes med argument istället för mobbning. Danmark är i en helt annan utsträckning än Sverige ett pluralistiskt land.

Kanske tror SD att man genom ”öppen svenskhet” och ”köttbullenationalism” går fria, men ingen går fri från en fientlig kampanj i desperat egenintresse. Alla politiker förstår att sakpolitiskt har populismen ett övertag, men en svaghet ligger i att dagens makthavare skriver historien – en om rysliga rötter istället för riktiga rötter.

Men rötter kan gå längre ner. Nationalismens idé är att en etnisk gemenskap utgör förutsättningen för att inte åsiktsskillnader skall splittra landet. Boken ”Vad är en nation” av Ernest Renan (1882) lyfte fram ett antal viktiga faktorer som kan vara gemensamma för medborgarna: historia, utseende, språk, religion, framtid.

Det finns alltid ett antal splittrande faktorer som klass och politik vilka kan leda till konflikt. Frågan är om de gemensamma faktorerna gör att vi kan upprätthålla en gemenskap som är åsiktsmässig pluralistisk, men ändå inte leder till delning av landet.

Renan hävdar att ”En nation är ett dagligen upprepat folkbeslut”. Kan landet hålla ihop? Om de gemensamma banden håller så fungerar nationalstaten, men risken finns att den ersätts med en diktatur eller med upplösning. Den nationalistiska modellen hävdar att etnisk homogenitet är en central tillgång.

Inför valet 2018 släppte Sverigedemokratiska organisationen en dokumentärfilm som kritiserade socialdemokratin ”Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia”. Budskapet är att det finns andra partier som har betydligt starkare rötter i 30-talet förkastade tänkande. Jag tvivlar på att detta var ett klokt drag. Man pekar inte bara ut socialdemokratin som anhängare till förbjudna tankar, man förstärker också hur vämjeliga dessa tankar är.

Den hysteriska anti-biologismen skruvas därmed upp lite till. Socialdemokraternas svar blir: vi var lite på fel spår då, men det var också de andra partierna. Skillnaden till SD är att det partiet sägs fortfarande vara på detta fula och felaktiga spår. Om skallmätningar leder till folkmord så gäller det att slå larm på högsta volym.

SD borde inte fokusera på att hävda att Socialdemokraterna var på villovägar på 30-talet, utan att de är galna idag med klimathysteri, angrepp på yttrandefrihet, könsförnekande, tokfeminism och ointresse för det egna folkets intressen och åsikter. SD:s budskap är att de etablerade partierna har tappat en i grunden förnuftig och konstruktiv nationalistisk syn och därför skapas möjligheten för SD att fullfölja det nationalistiska projektet.

De andra partiernas sviker folkhemmets rötter, men inte SD. Ronald Reagan kommenterade att han blev president i USA för det Republikanska partiet. ”Jag övergav inte det Demokratiska partiet. Det var det Demokratiska partiet som övergav mig”. De etablerade partierna har övergivit nationalstaten, men inte väljarna. SD:s rötter går till 1800-talet inte till 1930-talet.

Den naturliga angreppspunkten är inte skallmätningar utan de totalitära idéer om en ny människa som passar in i det nya samhället som politikerna vill skapa. Vi bör inte haka upp oss på det otidsenliga i vissa formuleringar utan sätta gårdagens raka hederlighet i kontrast mot vår tids snirkliga hyckleri.

SD:s problem är att tidsandan har skapat ett problemformuleringsprivilegium samt ett etikettprivilegium. Att ställa de viktiga politiska frågorna försvåras när enfaldiga media försvarar åsiktskorridorens fördomsfulla murar.

Jag blir allt mer övertygad om att det inte går att smyga fram mellan förbudsskyltarna utan att man öppet måste ignorera dem. Det går inte att låtsas att man respekterar det fjompiga och fjolliga. Tredje riket finns ej mer, utan föll 1945. Förra århundradets stora brott var kommunismen som fortfarande har styrka och muterar fram nya modeller. Vad är Agenda 2030 om inte ett utkast på en ny Gosplan?

Detta vansinne har pågått länge och BSS och SD är sunda reaktioner mot detta. Detta bör framhållas, istället för att också SD spiller krut på att fördöma det rasbiologiska institutet i Uppsala. Hotet i dagens värld är inte att tyska germaner ersätter polacker, judar eller svenskar. Det är helt andra etniciteter som hotar andra folk och stater. Islam har varit ett hot mot väst under mer än 1000 år och bedriver nu en invasion utan vapen.

SD bör ha en enkel agenda: ett pragmatisk agerande kombineras med ett långsiktigt agiterande. Partiet stöttar de förslag som går i rätt riktning, men söker inte hota sig fram; det bästa skall inte göras till det godas fiende.

Men partiet måste ständigt tala om att de vill gå längre; enighet och tystnad är en dålig kombination. Etablissemanget kommer fortsätta med demoniseringen, men detta blir allt mer verkningslöst. Alltfler medborgare inser att etablissemangets svek mot demokratin är ett så mycket grövre brott än SD:s svek mot föreskriven PK-etikett.

49 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.