Ronie Berggren: ”Muhammed behöver problematiseras, inte romantiseras”
Ronie Berggren

Idag firas mawlid, profeten Muhammeds födelsedag. Det uppmärksammas även av Sveriges Radio. Profeten Muhammed behöver uppmärksammas, men inte genom den romantiserade bild som muslimer har av denne man, utan genom historiska fakta och vad koranen och haditherna och de historiska livsberättelserna över denne profet faktiskt säger, skriver Ronie Berggren, konservativ debattör och författare.

Idag i Väst tecknas ofta en överslätande bild av denne profet. Men Muhammed var en krigsherre som mördade, torterade, tog sexslavar och i sina anhängare ingjöt föreställningar där hedonism och våld ansågs tillhöra det gudomliga: I paradiset väntade en cykel av eviga sexuella upplevelser, med kvinnor som alltid var jungfrur och slagna män som alltid hade stånd; vägen till detta paradis gick genom krig, att döda otrogna och om man i denna kamp visade så mycket mod att man själv stupade var vägen till detta paradis öppen.

Dessa föreställningar kom från Muhammed och blev en viktig del av den fanatism som präglat islams hela historia. I västvärldens historia har otaliga kristna konfronterat problematiken med profeten Muhammed, och vad tron på och efterföljandet av denne gör med människor och samhällen. I samband med islams försök att erövra den kristna världens huvudstad, Konstantinopel i början av 700-talet gick Bysans kejsare Leo III i polemik med muslimernas härskare och skrev om paradiset:

Vi kristna förväntar oss inte att där finna källor av vin, honung och mjölk. Vi förväntar oss inte evigt umgänge med kvinnor som förblir oskulder. Vi hyser ingen tilltro till sådana berättelser skapade ur ignorans och hedendom. Men ni, som lever för dessa drifter, ser inget syfte med paradiset utan dessa kvinnor.”

Många konfrontationer

Exemplen på de teologiska konfrontationerna är otaliga. Och i de diskussionerna så kan alla västerlänningar, troende som ateister, enkelt begripa att även vi idag står på de kristnas, våra västerländska förfäders, sida i dessa diskussioner. Eller för att citera bysantins kejsare Manuel II som i en senare teologisk diskussion när islams härar på 1400-talet återigen försökte erövra Konstantinopel, gick i spörsmål med deras teologiska drivkrafter:

Show me just what Mohammed brought that was new, and there you will find things only evil and inhuman, such as his command to spread by the sword the faith he preached.”

”God is not pleased by blood – and not acting reasonably is contrary to God’s nature. Faith is born of the soul, not the body. Whoever would lead someone to faith needs the ability to speak well and to reason properly, without violence and threats… To convince a reasonable soul, one does not need a strong arm, or weapons of any kind, or any other means of threatening a person with death…

Det var för övrigt dessa ord som tidigare påve Benedictus XVI citerade i sitt tal i Regensburg 2006, för vilket muslimer blev arga för att han ens indikerade att islam var en våldsam religion, de blev så arga att de dödade ett antal katolska nunnor i den islamiska världen. Eftersom islam är fred, och om påven sa något annat så skulle de minsann visa honom.

Även långt senare drevs islamkritiken av ledande politiker, främst från den anglosaxiska världen. USA:s sjätte president mellan 1825-29, John Quincy Adams, som var djupt personligt kristen, drog följande slutsatser om islam i världshistorien. En bärande kritik var just den sexuella aspekten som varit så central i islam:

In the seventh century of the Christian era, a wandering Arab in the lineage of Hagar, [..] proclaimed himself as a messenger from Heaven, and spread desolation and delusion over an extensive portion of the earth. … adapting all the rewards and sanctions of his religion to the gratification of the sexual passion. He poisoned the sources of human felicity at the fountain, by degrading the condition of the female sex and the allowance of polygamy.…

Han påpekade att ”våld och lust” är centralt inom islam och förundras att så många fick lida under detta under så lång tid istället för att gå efter den ”välvilliga Jesus”. Istället menade han att det kristna evangeliet aldrig ska spridas med svärdet, men hoppas att islams svärd skulle brytas:

The essence of his doctrine was violence and lust: to exalt the brutal over the spiritual part of human nature.… It is, indeed, amongst the mysterious dealings of God, that this delusion should have been suffered for so many ages, and during so many generations of human kind, to prevail over the doctrines of the meek and benevolent Jesus. For a period of a thousand years the imposture of Mahomet was permitted to triumph. … Mahmoet, with the sword in one hand and the Koran in the other, had erected his throne on the ruins of Christianity … … Never, never may the doctrines of the Gospel be propagated by the sword. … But let the sword of the impostor be broken.

Kritisk debatt behövs

I vår tid drivs ingen teologisk diskussion om Muhammed. Västvärldens kyrkor har helt kapitulerat inför idén om mutlikultur och synkretism. Kyrkor anser därför att Muhammed är muslimers ensak och att vi bör respektera denne på samma sätt som vi anser att andra bör respektera oss. Därför sker ingen granskning, ingen kritik – utan man håller bara tummarna och hoppas på att ömsesidig kärlek och samvaro ska uppstå.

På ett personligt plan är det förstås en sund inställning, men inte i den stora samhällsdebatten. Där måste ideologiska frågor brytas. De enda som ens försöker skapa kritik kring Muhammed i Väst är sådana som Lars Vilks, Kurt Westergaard och satirtidningar som Charlie Hebdo. De står på frontlinjen, och det är bra. Men det som behöver väckas är just de här djupare diskussionerna som västvärldens ledare alltid haft i förhållande till islam, men som en sekulär värld för vilken islam är främmande, inte längre driver.

Men den kritiska debatten om Muhammed behöver drivas, inte skönmålande inslag som detta på Sveriges radio:

Den behöver drivas av det enkla skälet att Muhammed inte enbart är en person långt borta i historien, utan en man som alla muslimer anser vara den fullkomliga föredömet. Koranen säger om Muhammed (Sura 33:´21):

I Guds apostel haven I nu fått ett härligt föredöme för den, som hoppas på Gud och den yttersta dagen och flitigt åkallar Gud.

Det är av detta skäl Muhammed måste granskas kritiskt. Muhammed massmördade otrogna, beordrade lönnmord på dem som smädade honom, han avrättade judar för att de inte ville konvertera och gjorde många saker som islamister i vår tid gör med direkt hänvisning till Muhammed. Att ha en man som Muhammed som ett oantastligt föredöme, är i en demokratisk värld är inte oproblematiskt, och det måste kunna diskuteras utan att media ger hatstämplar eller bara serverar den vänster- och islamapologetiska bilden av profeten.

I min bok ”Västvärldens möte med militant islam” (2007) har jag ett kapitel om Muhammed. Vill ni läsa den avslutande diskussionen om varför Muhammed behöver problematiseras, inte romantiseras, ser ni det mer här.

Ronie Berggren
Hans Facebooksida, där han lägger ut analyser, kan hittas här och Ronies blogg finns på Ronie.se.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Redaktionen

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.