Så mycket för ”vitt privilegium”

301 Shares

➤ KRÖNIKA Det är svårt att veta var man ska börja nysta i de identitetspolitiska stolligheter som just nu manifesterar sig mer än vanligt i västvärlden efter att den multikriminelle drogmissbrukaren George Floyd avled i samband med ett polisingripande i USA. Det finns en rad relevanta ingångar för kritik. Och om var det ”vita privilegiet” som alla talar om döljer sig tvista de lärde.

Obekväm statistik förtigs

Här finns statistiken som smärtsamt vederlägger alla påståenden om vitas dödliga våld mot svarta och visar att den helt överskuggande gärningspersonen när en svart mördas är en annan svart person. I Sverige ser det likadant ut. Bakom en förkrossande majoritet av morden på invandrare döljer sig andra invandrare.

Själva premissen att mord över rasgränser med automatik ska tillskrivas rasistiska motiv är dessutom felaktig. Ingenting har framkommit som indikerar att polismannen Derek Chauvin skulle haft rasistiska bevekelsegrunder för att handskas med George Floyd på ett särskilt brutalt sätt därför att denne var svart. Chauvin uppges i stället ha en allmän tendens att vara hårdhänt i sina ingripanden, oavsett brottslingens hudfärg.

Inga belägg för rasism i fallet George Floyd

Det finns heller inget fog för att beskriva händelsen som ”mordet på George Floyd” så som 105 svarta rasidentitärer här i Sverige nyligen gjorde i ett märkligt upprop. Det är befängt att tro att Chauvin beslutade sig för att ha ihjäl Floyd inför rullande kameror, och om den gripne varit frisk och nykter i stället för diagnosticerad med dubbla hjärtfel och påverkad av alkohol och knark hade han sannolikt överlevt en nedläggning av ett slag som inte alls är ovanlig utan tvärtom en teknik som lärs ut på polisutbildningen.

Nu slutade det olyckligt därför att Chauvin inte var tillräckligt uppmärksam på den gripnes tillstånd och inte kände till dennes sjukdomshistorik. Agerandet i gripandets slutskede kan betraktas som klandervärt och möjligen vållande till annans död men knappast som mord och än mindre som ett rasistiskt motiverat sådant. Sannolikt kommer Chauvin dock att straffas hårdare på grund av att Floyd var svart och för att gjuta olja på den rasidentitära BLM-mobbens våldsvågor. Så mycket för ”vitt privilegium”.

Att Floyd greps efter att i drog- och alkoholberusat tillstånd ha prånglat ut falska sedlar finns inget att invända mot. Inte heller var det i sig konstigt att polisen tog i lite hårdare när Floyd gjorde motstånd och vägrade sätta sig i polisfordonet. Det händer även understundom i Sverige att antisociala element – vita, svarta eller bruna – i dåligt fysiskt skick eller på grund av de gör våldsamt/väpnat motstånd avlider i samband med att de grips av polis.

Media hjälper till att piska upp hat

Att hävda att dessa händelser är kvitton på ”strukturell rasism” inom poliskåren är kvalificerat nonsens. Men det är inte ovanligt att media i Sverige ägnar sig åt att piska upp sådana stämningar vid dylika tillfällen, på samma sätt som i den polisfientliga rapportering som är legio när ordningsmakten försöker göra sitt jobb i form av inre gränskontroller, när gatuvänsterns demonstrationer spårar ur i våld och vandalisering eller när den saboterar andras demokratiska rätt att demonstrera och hålla torgmöte i vad som på medias nyspråk beskrivs som ”motdemonstrationer”.

Att det finns vänsterextrema och rasidentitära grupper som vill exploatera en sådan incident som den med George Floyd för sina egna subversiva syften att rasera ett samhälle byggt på demokrati, lag och ordning är en sak och något vi till en viss gräns måste acceptera inom ramen för yttrande- och åsiktsfrihet.

Något helt annat och väsentligt mindre acceptabelt är att stryka dessa grupperingar medhårs, kolportera deras förvrängda verklighetsuppfattning och legitimera deras våld och vandalisering genom att ge det ett slags romantiserat revolutionärt skimmer där vänsterextremister och svarta rasidentitärer framställs som hjältar i kampen för det goda.

Men det är vad som nu åter sker, inte minst av det vänsterliberala mediaetablissemanget som intar en tätposition i den apologetiska hållningen och i att fungera som språkrör för de mest befängda påståenden och krav från Black Lives Matter- och Antifa-aktivister.

Rasism har många färger

Det är sant att det existerar rasism i samhället, både i USA och Sverige. Osant är däremot att rasism exklusivt skulle existera hos vita. Det är i själva verket att trampa runt i den rasbiologiska pseudovetenskapens dy att påstå sådant.

Undersökningar visar samstämmigt att upplysta vita västerlänningar, och i synnerhet svenskar, är de som är i särklass mest toleranta och minst rasistiska. I de delar av världen där en lejonpart av migranterna i Sverige och slavättlingarna i USA har sina rötter är intoleransen och rasismen däremot utbredd.

Beträffande migranterna i Sverige rör det sig i flertalet fall om närtida band med ursprungsländerna – antingen har man själv invandrat hit eller så har föräldrarna gjort det. Man har därför ofta kvar de intoleranta och rasistiska värderingarna från hemlandet. Man hatar vita, judar, kristna och varandra beroende på vilken muslimsk falang eller stam/klan man tillhör. Man hatar homosexuella, man hatar demokrati och yttrandefrihet, man hatar svenska jämställda kvinnor. Och så vidare…

I USA är slavättlingarnas band med ursprungsländerna mer avlägsna. Här har man i stället utvecklat nya rasistiska och hatiska attityder mot vita, löst legitimerade med de oförrätter förfäderna vederfarits. Dessa rasistiska, etnoseparatistiska och vänsterextremt våldsbejakande ”black power”-idéer omhuldas av grupper som Svarta Pantrarna, Nation of Islam och Black Lives Matter.

Dubbla måttstockar för rasidentitärer

Vita rasidentitära grupper fördöms och marginaliseras konsekvent i den politiska debatten, både i USA och Sverige. När rasidentitärerna är svarta, bruna eller gula lyfts de däremot in i det offentliga samtalets stugvärme och deras idéer och metoder framställs som något gott. Så mycket för ”vitt privilegium”.

Gatuvåld, vandalisering, mordbränder och butiksplundringar av det slag vi sett de senaste veckorna från BLM et consortes skulle omedelbart ha slagits ned av polis och militär om de subversiva rasidentitärerna varit vita. Nu tillåts de fortgå och ursäktas av det vänsterliberala åsiktsetablissemanget. Så mycket för ”vitt privilegium”.

Vita tvingas till förnedring av Black Lives Matter, ska böja knä inför svarta på gatorna och signalera sin underkastelse. Inte ens när företrädare för BLM på bästa Adolf Hitler-vis går ut och beskriver vita som en underlägsen ras därför att dessa saknar hudpigmentering leder det till någon tillnyktring i synen på vad människorna i denna rörelse är av för skrot och korn. Så mycket för ”vitt privilegium”.

105 uppropsmakare vederlägger sig själva

Här i Sverige har, som inledningsvis nämnts, 105 ”afrosvenskar” plitat ihop ett upprop som landets närmast hegemoniskt vänsterliberala journalistkår i stället för att kritiskt nagelfara upplåter sina plattformar som reklampelare för. Detta trots att uppropet är tungt belastat av såväl vilseledande desinformation som obehagligt rasistiskt tankegods. Så mycket för ”vitt privilegium”.

Den beskrivning av det svenska samhället som kommer till uttryck i uppropet har mycket lite med verklighet och sinnevärld att göra. Vårt land, som mer än något annat öppnat gränser, famnar och plånböcker för migranter, beskrivs som ett inferno av vit rasism, våld och diskriminering gentemot människor med annan hudfärg.

Hatet mot Sverige och de etniska svenskarna är så intensivt att man undrar hur någon mörkhyad migrant överhuvudtaget kan tänka sig att stanna kvar i landet. Det är ett hat som underblåses av media och andra vänsterliberala aktörer i Sverige. Så mycket för ”vitt privilegium”

På ett tragikomiskt sätt vederlägger de 105 upprorsmakarna själva sin tes om den strukturella rasismen i Sverige genom att vara beviset för motsatsen – undertecknarna är genomgående framgångsrika artister, företagare, författare, filmregissörer, influencers, fotomodeller, redaktörer och så vidare – kvittot på att något glastak inte existerar i Sverige för invandrare som lägger manken till.

Strukturell rasism mot vita

Om det existerar något som kan kallas strukturell rasism i Sverige så är det i så fall mot vita etniska svenskar. Det handlar om sådant som lönesubventioner, kvoteringssystem och andra mekanismer som tillåtits ta institutionell plats i lagar och praktiker. Att ha mörk hudfärg har i ett nutida Sverige format av vänsterliberala idéer om mångfald förvandlats till ett rasprivilegium för svarta och bruna med gräddfil in i salongerna i såväl politik som media och kultursfären. Så mycket för ”vitt privilegium”.

Detsamma gäller dagens USA. Forna tiders slaveri och raslagar som drabbade svarta har avskaffats och efterhand ersatts av raslagar som missgynnar landets vita europeiska ättlingar. Personer med mörkare hudfärg ges exempelvis företräde till högre utbildningsplatser. Om du som svart startar ett företag i USA och håller det rasrent genom att inte släppa in vita belönas du med en avsevärd rabatt på bolagsskatten och går före i kön vid offentliga upphandlingar. Det benämns nyspråkligt som affirmative action men är i grunden inget annat än rasism och diskriminering baserat på hudfärg. Så mycket för ”vitt privilegium”.

I likhet med Black Lives Matter i USA kräver de 105 undertecknarna av det svenska rasuppropet nu ännu mer av den varan. I uppropet tillskriver man också personer med svart hudfärg någon slags unik nedärvd essens, vars ”sanna jag” inte tillåts komma till sin rätt och uttryck på grund av ett påstått rådande förtryck. När vita etnonationalistiska svenskar uttrycker liknande tankar blir det ramaskri och definitivt ingen draghjälp från media. Så mycket för ”vitt privilegium”.

Osman eller Dagerlind – vem diskrimineras?

Om man heter Bilan Osman, är mörkhyad invandrare och öppet deklarerar att man hatar vita och föraktar vithet, då får man jobb som kolumnist på Expressen och som föreläsare om rasism hos Expo.

Om man heter Mats Dagerlind, är ljushyad etnisk svensk och socialkonservativ Sverigevän blir man trots tusentals nyhetstexter och hundratals opinionstexter under bältet nekad medlemskap i Publicistklubben och får inte ens gå kurs hos Expo i hur man som journalist bevakar Sverigedemokraterna, trots att detta är något man gör dagligen i sitt arbete. Så mycket för ”vitt privilegium”.

Öppnar Pandoras rasbiologiska ask

”Det man skördar får man så” och ”den som gräver en grop åt andra…” är talesätt och visdomsord som på senare tid fått ett nytt ansikte i form av den svarta och bruna rasidentitära vänsterrörelsen. I sin fixering vid hudfärg och sitt aggressiva hat mot vita får man sina motsvarigheter på den högerextrema kanten att förblekna.

Man förefaller helt ha övergivit idén om att vi alla, oavsett ursprung, ska kunna leva tillsammans i harmoni och endräkt i Sverige eller USA. Nu är det separatism, splittring och skyttegravar som gäller bakom en alltmer krackelerande fasad av mångfaldsfraser. Det man inte tycks begripa är att man med denna nya inriktning öppnar Pandoras ask för alla med rasidentitära idéer.

Om man tycker det är OK att hata vita måste man ju acceptera att vita kan och får känna på samma sätt mot svarta. Om man som Black Power-rörelsen i USA förespråkar en svart etnostat i staten kan man knappast ha några synpunkter på när Richard Spencer och alt right-rörelsen uttrycker motsvarande idéer för vita. Om man som Black Lives Matter och Afrosvenskarnas riksförbund omfamnar tanken att ras och hudfärg mer än något annat är det kitt som förenar människor, legitimerar man samtidigt ett White Lives Matter och Etnosvenskarnas riksförbund med motsvarande ideologi.

”Man kan inte både äta kakan och ha den kvar” lyder ett annat ordspråk. Det är dock vad svarta och bruna rasidentitärer försöker göra. Menar man på fullt allvar att personer med mörk hudfärg bör ha exklusiv rätt att uttrycka kollektivt hat och förakt mot personer med annan hudfärg och basera sin politik på rasbiologiska attribut, verkliga eller påhittade? Så mycket för ”vitt privilegium” i så fall

PS
Läs gärna även Kent Ekeroths utmärkta krönika om det svarta och bruna privilegiet att få komma till Sverige från dysfunktionella länder i tredje världen och bli frikostigt bjuden på det smörgåsbord av välfärd, bidrag, materiell standard, fred och frihet som svenskarna dukat upp.

Tyckte du denna krönika var intressant?

Stötta då tidningen med en donation! Utan ert stöd kan vi inte fortsätta vårt arbete med att göra det som gammelmedia ignorerar.

Du kan ⚫ Swisha: 123 083 3350 ⚫ Fylla i formuläret nedan 👇, eller ⚫ klicka HÄR för övriga alternativ

Tack på förhand!

301 Shares
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.