Samarbetsformerna i Tidöavtalet med M, KD och L i regeringen och SD utanför kan redan ha börjat gnissla.

Sverigedemokraterna fick inte vara med och bestämma vad som skulle stå i den långa regeringsförklaring som Ulf Kristersson läste upp på tisdagen och nu framkommer att de tre regeringspartierna skapat ett ”inre kabinett” i Rosenbad där SD:s tjänstemannakansli i regeringsbyggnaden inte ska få någon insyn.

Ledaren för minstingen i regeringen, Liberalernas Johan Pehrson, har i dialogen med media också börjat formulera sig som att ”regeringen består av tre partier” och att den kvalitativa skillnaden mellan den trojkan och samarbetspartiet SD ska markeras genom att M, KD och L har ett ”särskilt samarbete”.

Det står i placeringen av tyngdpunkten i kontrast till att SD är det största partiet i den kvartett som utgör det parlamentariska regeringsunderlaget och det enda partiet i konstellationen som gick fram i valet – samtliga övriga backade i väljarstöd. Det kontrasterar även mot det stora genomslag för SD:s politik som genomsyrar det så kallade Tidöavtalet.

Mycket som inte regleras i Tidöavtalet

Samtidigt finns flera såväl stora som små politikområden som inte regleras i avtalet. Där står det de tre faktiska regeringspartierna fritt att söka annat parlamentariskt stöd i riksdagen för sina beslut, exempelvis med Socialdemokraterna.

Att de ordinarie regeringspartierna som fått ministerposter redan innan man ens riktigt hunnit installera sig i Rosenbad markerar distansen gentemot Sverigedemokraterna uppfattas dock ändå som ett varsel om kommande samarbetssvårigheter. Det första beslut som läckt ut som innebär att det inte blir någon minskning att tala om beträffande biståndet där SD velat se en halvering, tros också kunna skapa inre spänningar i detta tidiga skede.

Det spekuleras nu i att Kristersson, Busch och Pehrson vill markera att man inte är en ”marionettregering i händerna på SD” så som den rödgröna oppositionen velat framställa det efter att Tidöavtalet presenterades. Kristersson är nu mån om att understryka att det är mycket av regeringens politik som man inte förhandlat med SD.

– Alla känner till att det är stora delar som ligger utanför detta, som inte alls är förhandlat, som antingen är regeringens eget ansvar som hela utrikes- och säkerhetspolitiken, eller andra frågor som ligger utanför samarbetsfrågorna, säger han i en kommentar till media.

Att det förhåller sig så legitimerar enligt den nytillträdde statsministern också att M, KD och L har vissa slutna rum i Rosenbad dit SD inte ges tillträde. Det ska också signalera att SD inte de facto sitter i regeringen på det sätt som oppositionen gjort gällande, utan att man är just bara ett stödparti.

– Allt som enbart rör regeringsarbete, där kommer jag, Johan Pehrson och Ebba Busch ta det stora ansvaret för att tillsammans lösa regeringsmaskineriet framåt, och en del av de sakerna kommer sedan kopplas in i rena förhandlingar med SD och då finns det en struktur för det, förklarar Kristersson.

Utanför det innersta allra heligaste kommer ett yttre kabinett att finnas och det är där Sverigedemokraternas uppskattningsvis fem till sex tjänstemän kommer att äga tillträde. Dessa kommer att vara avlönade av regeringskansliet precis som de tjänstemän som tillhör M, KD och L men kommer alltså inte att han samma behörighet.

SD bara ”ett samarbetsparti som alla andra”

De är framför allt Liberalerna som fått klä skott för kritik för att ha fått igenom väldigt lite av liberal politik i Tidöavtalet. Johan Pehrson är därför den som är mest angelägen om att nu klargöra att regeringen kan komma att sträcka ut handen åt vänster och göra upp med de rödgröna i många frågor som inte regleras av avtalet med SD.

– Vi är en samarbetsregering. Vi kan prata med alla partier, säger Pehrson.

Men även hos Moderaterna som inför regeringsbildningen anammat det mesta SD:s rätts-, kriminal och migrationspolitik markerar att man kan komma att köra över SD på andra politikområden, exempelvis i kulturpolitiken där det socialkonservativa partiet har aviserat att man har stora ambitioner

Den nya kulturministern, Parisa Liljestrand (M), meddelar nu att hon ”ser stort utrymme för att bedriva kulturpolitik utanför samarbetet med SD” och i stället göra upp om en fortsatt mer vänsterinriktad kulturpolitik med de rödgröna.

Kristersson deklarerar å sin sida att när det gäller beslut som uttryckligen inte omfattas av Tidöavtalet kommer han att betrakta SD som vilket annat parti i riksdagen som helst. SD ska ges ”ett rimligt inflytande precis som alla andra” men ingen förtur bara därför att man ingår i regeringsunderlaget.

Från Sverigedemokraterna har man ännu inte kommenterat något av de här markeringarna från de tre ordinarie regeringspartierna.