Skapad matbrist

KRÖNIKA. Vi har läst många gripande skildringar om svält i Sverige. En bok som låg på försäljningslistorna för några få år sedan var boken ”Svälten”, skriven av Magnus Västerbro, som handlade om tre dramatiska år i Sverige 1867 – 1869.

Både minnet av händelserna och boken gav dock ingen stark känsla av att det kan hända igen. Författaren Göran Hägg berättade i ett annat sammanhang att den stora sociala förändringen mellan hans generation, född på 40 talet, och hans föräldrars var synen på svält. För honom var det ett teoretiskt begrepp, men för hans föräldrar var det en primär risk och en förälders första plikt var att skydda sin familj mot hungerns fasor. De flesta av oss idag av delar nog Häggs syn, svälten är ingen aktuell risk.

Myndigheterna delar denna optimism. Förr hade de ett intresse av att gardera landet mot denna risk. Det fanns både beredskapslager och vaksamma myndigheter med en planering på plats. Under Göran Persson hade man andra akuta problem och då såldes beredskapslagren ut. Sverige hade en självförsörjning som var närmare 100 procent så faran i en blockad från utlandet var begränsad.

Invandringen rullar på i stora volymer och nu är det i runda tal 7 miljoner svenskar och 4 miljoner invandrare som skall mättas. Självförsörjningsgraden har sjunkit till 50 procent. I år har det uppstått en kraftig stigning av priser på gödsel liksom akut brist då många länder agerar för att säkra matproduktionen i och för det egna landet. Gödslingen har också förändrats från djurdynga till pellets med artificiella komponenter.

Det har blivit en alltmer central komponent. så utan denna injektion av kemikalier blir skörden blott hälften. Till dagens priser har bonden svårt att motivera gödselinköp, utan får börja räkna på kraftiga prisuppgångar inte bara på gödsel utan också på odlade grödor. En försiktig strategi är att minska på gödselinköp nu när priserna är så upptrissade.

Står sig de nya gödselpriserna blir detta en nödvändig import och den minskar självförsörjningen från 50 till 25 procent. Det kan bli konkurrens mellan länder där alla prioriterar den befolkning som respektive regering är ansvarig för. Sverige har utökat sin befolkning med 4 miljoner vilket ökar bördan och ansvaret. Kan man klara det? World Economic Forum och andra globalistiska organisationer agiterar sedan länge för att äta insekter. Ett mer närliggande förslag är att stoppa en ohämmad befolkningstillväxt, men det törs sig få organisationer på.

I filosofiska sammanhang anses det klart att varje mänskligt liv ökar på lyckan på jorden något, och att vi i valet mellan en liten och lycklig mänsklighet och en större men mindre lycklig, så måste vi av utilitaristiska filosofiska skäl välja det större antalet. Det är höjt i dunkel om det är ett klokt val eller ens att det skulle väljas i ett skarpt läge, men det är premissen för många inskränkta diskussioner.

Övriga arter får retirera medan en hungrig mänsklighet lägger beslag på en alltmer ökande andel. Observera att individen äter allt sämre och får ett alltmer inskränkt liv, men antalet människor som är häften så lyckliga blir tre gånger fler. Ni förstår resonemanget.

Världens miljardärer har precis lärt sig att svarta människor är människor. Men om så är fallet hur kan andra människor säga att de svarta förökar sig för mycket? Det är inte bara svarta som styrs av tabun, utan i ännu högre grad gäller det vita miljardärer som redan tagit på sig den svåra uppgiften att berätta för de egendomslösa att de kommer att förbli egendomslösa, men ändå bli lyckliga.

Ja ni har ju redan förstått problemet med att låtsas vara utilitarist; man har en leasingbil och en mängd andra grejer på kredit så man springer i ekorrhjulet, utan en reell möjlighet att sluta med det. Att ge sig på reproduktionen blir ett onödigt steg att ta för långivarna. Fler barn kan ju leda till fler krediter och mer spring i ekorrhjulet.

Befolkningsexplosionen är naturligtvis ett hot, men också en möjlighet genom att skapa nya lånebehov.  Storkapitalet har ingen vision om harmoni, men en önskan att fortsätta med affärer som vanligt. För att klara det behöver man vara anpasslig och hycklande, ”kunden har alltid rätt”.

Den politiska makten är lika anpassad. Förr fanns det galningar med aparta idéer, men nu är det personlig karriär i respektive parti som gäller. De rejäla belöningarna går till vinnarna. De som sitter på de stora förmögenheterna har nu förstått att inte bara bolagschefer utan också valda politiker förväntar sig en rejäl slant för sin insats. Alla dessa människor på jakt efter en bonus leder inte till att finna lösningar på problem, utan syftet är att lyfta pengar på att försöka lösa problem.

Att få upp ett problem på dagordningen är alldeles för mödosamt för att låta det försvinna. Vi kommer att leva i en upplevd klimatkris vare sig det finns ett klimatproblem eller inte. Om det inte finns ett problem så är ingen skada skedd om man inte finner en lösning. Vi lever i en komplex verklighet med en del riktiga problem och många fiktiva problem. Problemlösningsförmågan är inte så utvecklad och en rad tabun påverkar beslutsfattarna. De kan säkert skapa fler problem än de löser.

Förmågan att få större skördar har mångdubblats, men det har befolkningen också. En ytterligare faktor är att förväntningarna också ökat så beslutsfattarna har att hantera en befolkning med starka önskemål. I fattiga länder är matbrist ett direkt hot mot de fattiga, men också ett indirekt hot mot makthavarna. Så kan det bli också i Sverige.

Den lilla bondebefolkningen har knappast möjlighet att byta ut makthavarna. Men en insikt om att matfrågan missköts och svält uppstår genom politiska misstag kan sätta igång processer. En central fråga är hur självförsörjningen kan misskötas så grovt utan att makthavarna blir avsatta.

Väljarna förstod inte att det var dårskap att flytta hit miljoner människor som kostar mångdubbelt mer resurser i Sverige än i sina hemländer. Men om det blir matbrist i Sverige så kanske polletten ramlar ner. Mat är en central och konkret fråga. En svagare valuta och stora utlandsskulder är mer esoteriska problem.

En matkris skapad genom politisk oskicklighet är kanske något att önska sig så att mer vakna folk därefter är med på banan och kan tackla det mer genuina problem som skapas av en explosiv ökning av mänsklig efterfrågan på en planet som blott har ändliga resurser.

Eliten är dock på helt fel spår. De hävdar att livets gas, koldioxid, är en förorening som ökar temperaturen och därför skall minimeras. I realiteten så underlättar en högre halt koldioxid fotosyntesen. Speciellt så behöver växter mindre vatten till denna process vilket ökar växtligheten i torra och halvtorra områden. Jorden blir i nutid framförallt grönare.

Sambandet till högre temperaturer är betydligt mer osäkert. Om koldioxiden ökar, från avrundat 0 promille, till avrundat en promille i luften inser alla reflekterande hur marginellt detta rimligen är. Det som har stor effekt är luftfuktighet och molnbildning, men det bortser man nu ifrån av propagandaskäl, allt ljus på den fokuserade ”föroreningen”, livets gas. Den förtjänar fokus, för det är en positiv faktor som faktiskt fördubblas. Denna viktiga fördubbling skall ställas mot en försämring på en fraktion av en promille.

Eliten är inte kunnigare än massorna utan lyssnar på samma propaganda. De vill hålla sig kvar i pilotpositionen och det kräver lyhördhet mot propagandan. Det är svårt att skapa en fantombild så den överges ogärna. Som en krass kapitalist. sammanfattade sin verksamhet: ”In the factory we make cosmetics, and in the drugstore we sell hope”.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Jan Tullberg

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.