KRÖNIKA Ur ett moderat perspektiv är smittorisken att Moderaterna förlorar attraktivitet genom samröre med Sverigedemokraterna. Många inom SD ser detta som ett stort hot då man vill bli accepterade och respekterade. Tittar man på frågan ur ett friare perspektiv så blir svaret annorlunda.

SD och Åkesson har inte fladdrat utan varit konsekvent kritiska till massinvandring och mångkultur. De många skandalerna framstår i eftertankens kranka ljus som fake news. Till och med järnrörsskandalen blir till en luftpuff. Några grabbar som retirerat från Stureplan kaxar till sig och poserar med några delar av en byggnadsställning. Ingen blir slagen, ja inte ens hotad. En skandal som är en icke-skandal.

Moderaternas track record är en lång serie med usla beslut. Den lille gymnasten lydde den store ledaren, utan att ge ifrån sig ett oppositionellt pip. Inte ens när ledaren avgick helt onödigt 2014 steg han fram. Den ende moderaten som var en vuxen i rummet var Ulf Adelsohn som insåg det självdestruktiva i beteendet.

Vi har de senast åren lidit av att Socialdemokraterna släppt tokstollarna i Miljöpartiet fria att hitta på ofog. Vindsnurre-hysterin, utökat naturskyddsområde som stänger av råvaror till Cementa samt oförmåga att besluta om slutförvaring av kärnkraftsavfall. Så omdömeslösa skulle väl aldrig Moderaterna vara?

Det har Moderaterna varit och de är fortfarande lika svaga. Till de katastrofala besluten tillsammans med Miljöpartiet hör att släppa arbetskraftsinvandringen fri 2008. Detta blir ännu sämre av att socialdemokrater under två regeringsperioder inte reverserat detta beslut. Varken S eller M orkar med en konflikt med Miljöpartiet. Moderaterna i Stockholm är lika mesiga, man låter den lilla miljöpartistiska svansen vifta på hela Stockholmshunden.

Moderaterna intresserade sig också för en PK-anpassad ”Sverigebild”. Genom organisationen Svenska Institutet lanserades en kampanj på arabiska i Egypten med vilken man sökte locka till sig barnfamiljer genom höga bidrag. Det var förmodligen bara någon fantasilös copywriter som såg någon fördel i detta tokiga initiativ, men det fanns ingen ansvarig i partiet som kunde stoppa galenskapen.

Det är svårt att hitta något bra Kristersson gjort, men han är alltid väldigt nöjd själv. Dagens moderater inser att partiet valt fel gång på gång, men man vill inte att partiet förlorar röster från mentalt stelfrusna Reinfeldtmoderater. Därför blir det vingliga steg än hit än dit. M kör samma budskap som sossarna: alla skall med oss.

Det finns inte ens en reserverad plats åt SD i regeringen, utan Kristersson söker locka tillbaka strebern Annie Lööv till alliansen. Om jag vore i Jimmies skor skulle jag distansera mig. Vi i SD pratar helst om vår egen politik som är seriös. Men vi är också realister så ibland måste vi rösta för det näst bästa förslaget som har en praktisk möjlighet att gå igenom.

Ibland kan detta vara ett utmärkt förslag som vi stöder helhjärtat, ibland är det riktig dåligt, och om vi haft en hund hade den fått sätta i sig eländet. Men vi vill vara konstruktiva så vi slänger ingenting som trots allt är ett minimalt steg framåt. Filosofin är att plädera för vår egen politik, men rösta med de modigaste eller minst fega av syltryggarna.

Vi kan naturligtvis bli retoriskt starkare om vi förespråkar samma politik som andra i vårt block, men det kräver mer samarbete och mindre vilja från Moderaterna att flyta ovanpå. Vi är inte där än. Kristersson kan lätt duperas av politiker som är intresserade av makt, men saknar ambition att lösa Sveriges problem.

Det finns också en möjlighet att sossarna under sin nya ledare försöker sig på en dansk vändning. En sådan lösning skulle kanske medföra att man riktade bantningen mot arbetskraftinvandringen i stället för mot asylinvandringen. SD skulle mycket väl hänga med på en sådan prioritering i stället för att sitta och vänta på att bli uppbjuden av den lille gymnasten.

Många inom Moderaterna hoppas på ett tronskifte inom partiet så att man får en partiledare med betydligt mer ledaregenskaper och en nationell vision som kan kombineras med KD och SD. Ett sådant tronskifte skulle vara ett stort steg framåt. Det finns all anledning att vara skeptisk mot Kristersson, men han kanske förblir det enda hoppet. Då får man foga sig i hans svaghet, men det blir viktigt att hans svaghet inte uppfattas som SD:s svaghet.

Jag uppfattar det som att SD ligger lågt för att inte skapa problem i partirelationen, vilket dock riskerar att uppfattas av väljarna som svaghet. Bättre enligt mitt förmenande är att presentera tuffa förslag. Sedan får Moderaterna hitta ett sätt att motivera sina val så att de framstår som moderata, men inte mesiga. Alla rädda moderater kan då nyansera sin position till att vara emot SD:s ”extrema förslag”.

Det låter inte som en romantisk kärlekshistoria, men som ett konstruktivt resonemangsäktenskap. Det är kanske det bästa som kan erbjudas till nästa val.

En tillbakablick fäster uppmärksamheten på Mittendeklarationen 1960. Folkpartiet och Centern slog fast att det var de som var ryggraden i oppositionen och Moderaterna var bara med för att stötta, men inte för att ha något inflytande. Moderaterna var dock inte tysta och instämmande, utan drev partiets politik trots att de satt i ett parlamentariskt skruvstäd.

Efter ett antal år hade Moderaterna vuxit och satte till Bildt som statsminister, men varje minister drev sitt eget partis politik på sitt departement. När Reinfeldts regeringar trädde till hade Moderaternas inflytande ökat markant, de andra partierna accepterade att alla tunga departement gick till Moderaterna. Det var mer en enpartiregering än den nyligen avgångna med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Centralt för framgång är att inte tystna och göra sig samarbetsvillig och osynlig. Det är i stället att agitera kraftfullt men undvika låsningar. I en demokrati lutar alla regeringar åt mitten, men då blir det än viktigare att framhålla vad man vill.

Sveriges klassiska maktpartier, S och M, är svaga och vankelmodiga Det gäller för SD att vara lyhörda mot omprövningar men uppmärksamma mot de andras vankelmod. Det blir annars lätt ett steg framåt och sedan två åt sidan. Det gäller att inte bli nedsolkade av dåligt sällskap.

Om man lägger upp det hela som ett resonemangsäktenskap blir det relativt lätt att själv bli friskriven. Man är inte en hård förhandlare som vinner eller blir lurad. Man är en välvillig person som berättar vad han vill, men som accepterar att andra är osäkra om vägvalet och om sin kondition. Man kan bara gå så långt tillsammans som den svagaste i gruppen klarar av. I valet därpå har väljaren möjlighet att förbättra sitt val genom att välja ett starkare parti.