Allt fler svenskar flyttar till Åland i hopp om ett lugnare samhällsklimat och ett myndighetsarbete som skiljer sig från det svenska. Men när intensivvårdssjuksköterskan Anette Lehtinen beskriver sin förenings kontakt med landskapsregeringen framträder en mer komplex bild: synen på våld, jämställdhet och offentliga riktlinjer är på många sätt desamma som i Sverige. Den konservativa föreningen nekas stöd eftersom den öppet även erkänner att kvinnor kan använda våld mot män.

När Anette Lehtinen berättar sin historia över telefon börjar hon med sin bakgrund. Hon är från fasta Finland, ”från en liten brunksort”, som hon uttrycker det. Efter att ha arbetat som intensivvårdssjuksköterska i Oslo, Köpenhamn och Stockholm flyttade hon till Åland för drygt två decennier sedan. Här bildade hon och sambon familj och har bott sedan dess.

Den konservativa föreningen hon är engagerad i är liten, med ett tiotal medlemmar. När de ansökte om verksamhetsbidrag fick de avslag, och i motiveringen framgick att deras syn på våld i nära relationer var en del av bedömningen.

LÄS ÄVEN: Rättsskandal i tysthet: Unga män våldtäktsdöms utan bevis

– Det verkar ju som att det som de såg som det största problemet var vår syn på våld i nära relationer. Att vi också säger att kvinnor också kan begå våld mot män.

Myndighetspersoner utbildas i de här teorierna… och sen kommer de ut som poliser eller jurister och tror att det här är på riktigt.

Anette Lehtinen, Åland

I dokumenten hänvisades bland annat till Istanbulkonventionen.

– Tydligen, de tolkar ju det som att lyfter man den frågan så är man ju till och med emot Istanbulkonventionen på något sätt.

Istanbulkonventionen – formellt Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet – antogs 2011. Den syftar till att stärka länders arbete mot könsrelaterat våld, med fokus på kvinnors utsatthet.

Dokumentet utgår från att våld i nära relationer till stor del bottnar i ojämställdhet och strukturella könsmönster. Konventionen är vägledande i många europeiska länder och används ofta i jämställdhetsarbete och i offentliga riktlinjer. Kritiker menar att det är en feministisk konvention som osynliggör mäns utsatthet.

Efter avslaget överklagade föreningen, och högsta förvaltningsdomstolen ansåg att processen behövde göras om. Sakfrågan prövades inte. När ärendet återvände till landskapsregeringen återkom samma citat och frågor.

En process som såg likadan ut – oavsett regering

När handläggningen började om begärde myndigheten ett förtydligande av föreningens syn på ”jämställdhet, våld och rasism”. Det senare handlade om ett delat Facebookinlägg där Anette länkat till en artikel från tidningen Kvartal om det amerikanska skolsystemet.

– Det fick man inte tycka, säger Lehtinen till Samnytt.

Under tiden hade Åland haft val och regeringen skiftat. En moderat minister som ansvarade för det första beslutet hade ersatts av en socialist i nästa. Men enligt Anette märktes ingen skillnad i hur ärendet hanterades.

– Vi märkte egentligen ingen skillnad på deras synsätt. Samma skillnad.

LÄS ÄVEN: Nätverket Mannaminne leder protesterna mot rättsstatens sammanbrott

När Istanbulkonventionen inte längre användes som grund hänvisades istället till Ålands hållbarhetsagenda, den regionala varianten av Agenda 2030.

– Helt plötsligt var det den agendan man använde som motivering till att vi inte skulle få stöd.

Hon reflekterar över att många tjänstemän utbildas i samma teorier och ramverk, oavsett vilken regering som sitter.

– Myndighetspersoner utbildas i de här teorierna… och sen kommer de ut som poliser eller jurister och tror att det här är på riktigt.

Detta är något Samnytt har skrivit om tidigare, då vi tittat på föreningen Mansfrid Sveriges verksamhet. Magnus Falkman, som är ordförande i Sverige, menar även han att det är själva utbildningsmaterialet som leder fel.

LÄS ÄVEN: Feministiskt filter: Hur våld mot män sopas bort ur regeringens utbildningsmaterial

För Anette Lehtinen är det därför inte det enskilda avslaget som är det viktigaste, utan vad processen säger om vilka perspektiv som får plats i offentligheten. När hon följer hur begrepp och riktlinjer används ser hon samma trösklar som Samnytt tidigare beskrivit: att verksamheter som lyfter männens utsatthet riskerar att hamna utanför ramarna, även när de lutar sig mot officiell statistik från flera nordiska länder.

Den konservativa föreningen på Åland valde att inte lämna några ytterligare förklaringar.

– Vi tänkte att det här får bära eller brista. Vi tänker inte gå med på den där leken. Samtalet kommer in på hur medierna påverkar debatten.

Vilken roll tror du att de traditionella medierna har spelat i spridandet av det här narrativet?

– Enorm, nästan större än politiken skulle jag säga. De är helt ointresserade av att lyfta något annat perspektiv än mäns våld mot kvinnor.

LÄS ÄVEN: Poliser bar orange armbindlar under våldskampanj – JO-anmäls för att underminera förtroendet hos våldsutsatta män

Inflyttade svenskar och en oväntad likhet

Under samtalet beskriver Anette också hur många av föreningens medlemmar är inflyttade från Sverige. Flera av dem uppger att de sökt sig till Åland i hopp om ett annorlunda samhällsklimat. Men efter en tid gör många samma iakttagelse:

– Majoriteten är svenska inflyttade som i den goda tron har flyttat hit och tänkt att här är det fantastiskt bra. Och så ser man helt plötsligt att nej, här var det samma tugg som i Sverige.

Samnytt har publicerat en serie artiklar i ämnet.

Likheterna märks inte alltid i vardagen, men blir synliga när man följer hur myndigheter tolkar riktlinjer och dokument.

– Så är det precis samma ideologier som dominerar här, berättar Lehtinen och kommer in på hur massmigrationen påverkat Sverige.

Åland, med cirka 30 000 invånare, påverkas snabbt av förändringar, säger hon till Samnytt.

– Skulle det sätta igång så går det väldigt fort här… får du in ett par hundra här så är det ju kört.

En upplevelse som många känner igen

Vilket dokument som till sist fick störst betydelse i beslutet om föreningens bidrag går inte helt att fastställa. Ändå följer ärendet samma mönster som Samnytt tidigare rapporterat om: hur frågor om kvinnors våld mot män ofta hamnar i skymundan, eller väcker en starkare reaktion än själva statistiken eller de enskilda berättelserna.

Det gäller även på Åland. Anette beskriver hur redan formuleringen att ”våld i nära relationer kan gå åt båda håll” blev en punkt som myndigheter återkom till i sin bedömning. Det är något hon känner igen från den svenska debatten – och som flera svenskar som flyttat till Åland också tycker sig se när de engagerat sig lokalt.

LÄS ÄVEN: Män som avråds från att anmäla våld – och ett rättssystem som inte vill lyssna

För Anette Lehtinen är det därför inte det enskilda avslaget som är det viktigaste, utan vad processen säger om vilka perspektiv som får plats i offentligheten. När hon följer hur begrepp och riktlinjer används ser hon samma trösklar som Samnytt tidigare beskrivit: att verksamheter som lyfter männens utsatthet riskerar att hamna utanför ramarna, även när de lutar sig mot officiell statistik från flera nordiska länder.

Det är i den speglingen mellan två länder – och två liknande sätt att hantera frågan – som Anette placerar sin egen upplevelse. Och den lämnar henne med en stillsam slutsats: att det på Åland, liksom i Sverige, fortfarande är svårt att föra ett brett samtal om våld i nära relationer – och att det ännu är tabu att prata om kvinnors våld mot män.

LÄS ÄVEN: 800 bombdåd senare – svenskar söker skydd på Åland

🔴 Gillade du den här artikeln?

Stötta tidningen så att vi kan fortsätta granska etablissemanget och berätta det andra medier utelämnar.

📦 Prenumeration: Se våra paket – klicka här

💸 Swish: Donera valfri summa till 123 083 3350

❤️ Andra sätt att stötta: Läs mer här

👉 Bli prenumerant idag

”Snabbinsatssystem” och egna influencers – så ska EU stärka kontrollen över dina åsikter