LEDARE • När Centerpartiets nytillträdda partiledare Elisabeth Thand Ringqvist deklarerar att hennes främsta mål är att ”stoppa SD”, återupprepar hon de mest förödande misstagen i modern svensk politik. Hon tar sitt parti – och debatten – tillbaka till tiden för December- och Januariöverenskommelserna, när besattheten av att utestänga ett riksdagsparti vägde tyngre än respekten för demokratin och att ta ansvar för hur Sverige faktiskt skulle styras.

Historien upprepar sig, lyder ett välkänt talesätt. Ett annat handlar om dygden i att dra lärdom av historiens misstag för att inte upprepa dem. När Thand Ringqvist i sitt installationstal på Centerpartiets stämma i Karlstad proklamerar att ”Sverigedemokraternas inflytande ska stoppas”, ekar det av den gamla blockpolitikens mest olyckliga kapitel – DÖ och JÖK – och visar att somliga aldrig tycks lära sig utan är dömda att göra samma misstag om och om igen.

LÄS ÄVEN: Nya C-ledarens första besked: SD ska stoppas

Båda dessa uppgörelser hade som främsta syfte att minimera SD:s politiska inflytande. Resultatet blev att partier med skilda ideologiska rötter gick samman för att neutralisera en gemensam fiende – inte för att driva sin egen politik eller lösa Sveriges problem. Saken förvärrades av att det man i verkligheten slogs mot var en halmgubbe eller väderkvarn – en nidbild av SD som hade och har mycket lite att göra med vad partiet faktiskt står för och vill.

Massiv kritik mot DÖ och JÖK

Kritiken mot DÖ och JÖK var massiv. Svenska Dagbladets politiska redaktör Tove Lifvendahl beskrev ett sådant fokus för politiken som ”demokratiskt problematiskt”, eftersom den satte den säkerhetsventil för demokratin som oppositionen utgör ur spel. Den tidigare moderata försvarsministern Mikael Odenberg talade om ”ett nederlag för demokratin och parlamentarismen”. Statsvetaren Tommy Möller konstaterade att riksdagen ”gjort sig själv obsolet”.

Och väljarna höll med. När DÖ sjösattes 2014 var den SD-fientliga skrämselretoriken så uppskruvad att en majoritet intalats att överenskommelsen var nödvändig att ingå – men redan året därpå hade opinionen svängt i insikt om att oheliga allianser var ett värre otyg än att ge SD det proportionella inflytande partiets väljare gett det. När partier har som främsta fokus att sätta folkviljan ur spel ökar politikerföraktet och misstron mot det politiska systemet som sådant.

Från politisk strategi till demokratiskt haveri

När en tillfrågad politiker tackar ja till att bli partiledare för att ”stoppa” ett annat parti som är avsevärt större än det egna och var femte svensk röstar på i stället för att driva sitt eget partis politik mot ett så bra valresultat som möjligt, då har hon tagit klivet från politisk strategi till demokratiskt haveri. Elisabeth Thand Ringqvist får en femtedel av sin lön av samma väljarkår hon inte bara vill utmana utan helt exkludera. Det borde betraktas som ett brott mot grundlagens portalparagraf och rendera henne avsked på grått papper.

Skillnaden mellan att driva egen politik i ärlig retorisk kamp mot andras och att utestänga andra från den politiska arenan är kvalitativ och principiell. Det förstnämnda stärker demokratin, det sistnämnda försvagar den. Centerledaren är fri att argumentera mot SD:s politik – men när hon inser att hon inte kan vinna de sakpolitiska duellerna och därför i stället agerar för att stänga ute sin politiska kontrahent har hon förväxlat demokrati med något mer totalitärt styresskick.

Hyckleri med högt tonläge

Det är dessutom svårt att inte se hyckleriet i Thand Ringqvists hållning. En färsk kartläggning från SVT visar att Centerpartiet röstat fler gånger med Sverigedemokraterna än med Socialdemokraterna i riksdagen. Ändå bjuder hon in Magdalena Anderssons parti till samarbete och henne som en statsminister att ställa sig bakom, men utesluter kategoriskt Jimmie Åkesson – trots att hennes eget parti alltså står närmare SD än S i en majoritet frågor.

Det återknyter till detta med nidbild, halmgubbe och väderkvarn. Antipatierna mot SD handlar inte om partiets sakpolitik utan om en irrationell rädsla för ett fiktivt oformligt monster under sängen i mörkret som man inte kan frigöra sig ifrån, men som när man möter det som enskilda SD-politiker i dagsljus i riksdagens utskott inte alls är så skräckinjagande utan människor precis som de själva.

C ett främlingsfientligt parti

Det handlar för Thand Ringqvist om att inte göra det hon och hennes parti beskyller SD för. Det hon ägnar sig åt är nämligen de facto ett paradexempel på främlingsfientlighet – en rädsla för ”den andre” grundad på fördomar och okunnighet som förlöses när man träffar och lär känna denna andre på nära håll.

Och inne på det temat behöver man väl knappast ens påpeka att Thand Ringqvist aldrig skulle vågat säga något liknande om det varit fråga om ett muslimskt parti som vuxit sig starkt i Sverige. Men Sverigedemokrater är en grupp som det är tillåtet att avhumanisera och hetsa mot.

Somliga vill dock både ha kakan och äta den, Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson till exempel. Hon tycker att det ”fungerar jättebra” att samarbeta med SD men motsätter sig samtidigt kategoriskt ett fortsatt samarbete som jämlikar i en kommande regering efter valet. Detta helt bakvänt, då hennes parti, med opinionssiffror långt nedanför riksdagsspärren, inte är i närheten av att vara SD:s jämlike i ett folkviljeperspektiv. L har gjort samma kräftgångsresa som C, från ett av Sveriges största till ett av Sveriges minsta partier, i kontrast till SD vars uppåtgående popularitetskurva saknar motstycke i modern svensk politisk historia.

Höjden av arrogans

Det är ingen slump att Sverigedemokraterna vuxit till idag landets näst största parti. De flesta av deras kärnfrågor – invandring, integration, kultur, trygghet – diskuteras numera i samma termer som SD gjort i över ett decennium. Man har haft verkligheten på sin sida och förmått att realistiskt skåda in i framtiden, medan andra partier ägnat sig åt godhetssignalerande vanstyre med noll konsekvensanalys.

Att ens knysta om att ”stoppa SD” när man är i högsta grad medskyldig till att ha kört Sverige i botten och borde stå med mössan i hand och skrapa med foten, är utöver en förbrytelse mot demokratins grundprincip också höjden av arrogans. Den missklädsamma sturskheten är förvisso Thand Ringqvist inte ensam om, utan delar med det stora flertalet sjuklöverpolitiker som om de hade någon skam i kroppen skulle ge svenska folket den förbehållslösa ursäkt och avbön de är skyldiga oss för att därefter aldrig mer visa sig i offentligheten.

Lärdomar som glömts bort

Efter att både DÖ och JÖK föll samman föreföll det som att svensk politik lärt sig läxan. Att man inte kan stänga ute väljarnas representation utan att underminera förtroendet för hela systemet. Men nu står vi alltså här igen, med en ny partiledare som verkar tro att vägen framåt är att upprepa sådant som fick väljarna att lämna partiet.

Krympande väljarstöd är i demokratiska termer liktydigt med krympande existensberättigande, i vart fall i riksdagen om man inte klarar spärren. Och trenden för C under mandatperioden är en resa ned mot den gräns som L redan med marginal har passerat. Ett annat sätt att diskvalificera sig från existensberättigande är att med antidemokratiska metoder försöka frånta ett konkurrerande parti dess betydligt större existensberättigande. Thand Ringqvist gör bådadera.

Illegitimt synsätt på demokratin

Den tillträdande C-ledarens uttalande signalerar inte en legitim politisk inriktning utan ett illegitimt synsätt på demokratin, där man på förhand vill utestänga en betydande del av väljarkåren och landets näst största parti från inflytande. Detta genom att vägra föra statsministersamtal med Jimmie Åkesson som med de två andra tänkbara kandidaterna, Magdalena Andersson och Ulf Kristersson.

Den senare får dessutom vara med på nåder efter en mästrande uppsträckning av Thand Ringqvist om att ha valt ”helt fel sällskap” under innevarande mandatperiod och villkor om att inte ta i SD med tång igen om han ska tas till nåder av C. Annars är M-ledaren ”otänkbar” att stödja.

Det är fullt legitimt att kritisera Sverigedemokraterna i sakpolitisk debatt – men inte att mönstra ut partiet och dess väljare från det demokratiska systemet med retorik som bär likheter med det rasistiska. Thand Ringqvist borde dessutom i skenet av de många snaskiga skandalerna i det egna partiet ägna sig åt internt värdegrundsarbete i stället för att peka finger mot andra.

Det den nya C-ledaren vill göra var antidemokratiskt redan 2014 och 2018. Det är minst lika antidemokratiskt inför valet 2026 när SD vuxit till ett av landets största partier och med facit i hand fått rätt i sina viktigaste kärnfrågor. Den här gången är det dessutom historielöst, men förhoppningsvis kommer väljarna ihåg vad Thand Ringqvist glömt och gör sitt partival därefter när det blir så dags.

Sverige kräver att Ukraina ändrar sin ortodoxa värdegrund och Pride-lagstiftar