ANALYS På en pressträff på måndagen med bara timmar kvar till deadline för när ett besked måste ges, meddelade den av riksdagen förra måndagen i en misstroendeförklaring avsatte statsministern Stefan Löfven (S) att han avgår. Detta i stället för att utlysa ett extra val, vilket var hans andra möjliga alternativ.

Pressträffen inleddes med ett långt och i sitt egenberöm närmast surrealistiskt anförande om allt det fantastiska som Socialdemokraterna gjort för Sverige de senaste sju åren under Löfvens ansvarsfulla ledarskap. Med 14 000 döda i covid, skenande gängkriminalitet, rämnande välfärdssystem, EU:s högsta arbetslöshet och var varannan kommun konkursmässig undrade nog många tittare och lyssnare vilken alternativ verklighet Löfven lever i.

Mitt stalltips var att Löfven skulle välja att utlysa extra val. Det grundande jag på att den nu avsatte statsministern knappast kan ställa i utsikt att få ihop en ny regering utan ett sådant. Dessutom skulle regeringen under månaderna fram till ett extra val inte vara begränsad i sin maktutövning på det sätt den nu blir i egenskap av övergångsregering.

Låst läge mellan Vänsterpartiet och Centerpartiet

Vänsterpartiet har tydliggjort att man inte längre är beredda att vara dörrmatta åt ett socialdemokratiskt parti som gjort upp med riksdagens mest nyliberala parti. Genom att ställa sig bakom en misstroendeförklaring väckt av Sverigedemokraterna har Nooshi Dadgostar frånhänt Stefan Löfven det vapen han hittills haft för att villkorslöst tvinga Vänsterpartiet till underkastelse – att SD annars ska få politiskt inflytande.

Det framstår som osannolikt Att V efter detta nu skulle gå tillbaka till sin tidigare roll att stödja en Löfven-ledd JÖK-regering utan att få sitta med vid förhandlingsbordet, utan att delta i budgetarbetet. Annie Lööf har samtidigt tydligt deklarerat att det är otänkbart att låta V få något att säga till om utöver den senkomna eftergiften att skjuta marknadshyror på framtiden. Låst läge alltså.

Liberalernas fotbyte försvårar ytterligare för Löfven

Liberalernas fotbyte, där man lämnat JÖK och klargjort att man inte tänker stödja S-ledaren som statsminister ännu en gång, är ytterligare något som talar emot att det räcker med talmansrundor för att Löfven ska komma tillbaka. Det tog fyra månader för honom att få ihop en regering efter valet 2018 och förutsättningarna nu är sämre än då, samtidigt som kravet från talmannen är att det ska gå fort den här gången.

Vill skjuta över beslutet för extra val på talmannen

Löfvens beslut att, trots urusla utsikter att komma igen utan extra val, ändå välja avgång och talmansrundor har dock sin förklaring. Han vill inte vara den som fattar det obekväma beslutet att i pandemitider och så nära inpå ordinarie val dra i gång den omfattande procedur det är att låta svenska folket gå till valurnorna. Säkrare att ducka sådan kritik genom att lägga över ansvaret för ett sådant beslut på talman Andreas Norlén.

Svårt övertyga MP att gå med på extra val

Det har sannolikt inte heller gått att få med sig Miljöpartiets språkrör på ett extra val då partiet ligger mycket illa till i opinionsundersökningarna och riskerar att åka ur riksdagen, i synnerhet som väljarna i större utsträckning än i ett ordinarie val nu skulle tendera att rösta på de stora partierna för att främja en stark regering och undvika en upprepning av 2018 års långbänk.

Vill se liberalkonservativt regeringsalternativ misslyckas

Ett tredje skäl för Löfven att välja talmansrundor i stället för att direkt gå till extra val är att han först vill låta det just nu enda andra tillgängliga regeringsalternativet med M, SD, KD och L haverera inför väljarnas ögon. Om de här partierna inte kan komma överens nu, är det ett starkt kort för Löfven att spela sedan, såväl i ett extra val utlyst av talmannen som i ett ordinarie val 2022.

Motsägelsefulla besked från Löfven

Löfvens argumentation om att ett extraval är det sämsta alternativet för landet krockar med hans deklaration att han inte kan acceptera någon annan statsminister än sig själv. Om Löfven menar allvar med det förstnämnda borde han om det krävs för att undvika ett extra val också vara beredd att släppa fram en annan regering än sin egen.

Det handlar trots allt bara om ett år och dessutom behöver S inte ens aktivt stödja utan bara passivt tolerera en sådan genom att avstå från att trycka rött i riksdagen. Av någon anledning var det ingen av de journalister som bevakade måndagens pressträff som pressade Löfven på den punkten. Det är inte troligt att Löfven skulle vara så generös om det handlar om att släppa fram en liberalkonservativ fyrpartiregering, men det finns en annan möjlighet.

Annie Lööf kan bli statsminister i enpartiregering

När regeringen Fälldin sprack på kärnkraftsfrågan 1978 uppstod ett parlamentariskt dödläge liknande det vi har idag. I stället för att utlysa extra val kom en riksdagsmajoritet överens om att fram till nästa ordinarie val släppa fram en folkpartistisk enpartiregering med dåvarande FP-ledaren Ola Ullsten som statsminister. Något motsvarande skulle kunna ske idag med Centerpartiet och Annie Lööf i huvudrollerna.

Centern har efter Liberalernas återgång till borgerligheten en ensam nyckel- och vågmästarroll i den parlamentariska situationen, varför det är naturligt att låta det partiet ta detta tillfälliga regeringsansvar. Annie Lööf är också den partiledare som tydligast signalerat att hon åtrår statsministerposten och skulle sannolikt inte kunna motstå erbjudandet att gå till historien som Sveriges första kvinnliga statsminister, trots att det kan straffa sig hos väljarna att axla rollen under rådande förutsättningar. Det skulle ju bli något av en expeditionsministär utan möjlighet att driva särskilt mycket aktiv politik.

Ettårsregering kan se ut hur som helst

Eftersom det handlar om en tillfällig regering som bara ska sitta i ett år, är utfallet av de talmansrundor som nu vidtar extremt svårtippat. Många partier kan göra helt andra taktiska avvägningar jämfört med hur man skulle agera efter ett ordinarie val inför en hel mandatperiod. En eventuellt nu tillträdande av riksdagen tolererad ettårsregering skulle därför i princip kunna se ut hur som helst om flertalet partier ser ett extra val som något man absolut bör undvika, vilket är troligt då det i så fall nu skulle bli ännu närmare inpå ordinarie val än om Löfven utlyst ett sådant direkt.

En avsatt regering genom misstroendeförklaring är något helt nytt i svensk politik. Det utgör i sig en ny parameter att väga in. Det kan exempelvis finnas ett större motstånd än annars att vilja släppa fram Löfven som statsminister igen mot bakgrund av att han precis på ett sätt som är unikt i svensk politisk historia fått sparken i vanära. Analyserar man däremot läget som inför vilken regeringsbildning som helst, talar det mesta för att Andreas Norlén misslyckas och efter fyra fruktlösa försök tvingas ge upp och utlysa ett extra val. Den som lever får se. Sonderingarna börjar redan imorgon.