LEDARE • Sveriges nya kulturkanon borde vara en utgångspunkt för att tala om bildning, gemensamma referenser och vad vi behöver ha gemensamt för att vara en sammanhållen i motsats till splittrad nation. SVT Aktuellts inslag om kanonen och efterföljande bråk i sociala medier lämnade en hel del i övrigt att önska i fråga om nivå på samtalet.

Inbjudna till studion att debattera regeringens nya kulturkanon var kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Lawen Redar. Medan kulturministern kämpade för att försöka få diskussionen att handla om just kulturkanonen, missbrukade Redar konsekvent tillfället för att göra reklam för sitt eget partis kulturpolitik och kritisera Tidöregeringens.

Syrlig kommentar från Stegrud blev brandfackla

Efter att ha sett debatten konstaterade SD-profilen Jessica Stegrud en smula provocerande i sociala medier att det var “talande” att “en svenskfödd kurd och en perser” debatterat kanon i SVT-studion. Det fick kulturministern att reagera och många att rikta lågsinnade rasismanklagelser mot Stegrud.

Ingen förmådde höja sig till att se att det bakom uttalandet finns en relevant mediekritik mot både public service och att ge de svenskar en röst som kanske tycker att det varit lämpligare att låta personer med en lång och stabil etnisk svensk bakgrund få debattera en svensk kulturkanon. Detta givet att stora invandrargrupper i Sverige konstaterats känna större samhörighet med sitt forna hemlands kultur och värderingar än med det svenska samhällets.

Även de högst uppsatta sänkte sig

Tyvärr förmådde inte heller statsminister Ulf Kristersson höja blicken utan föll in i det snäva vänsterliberala spåret om hur Stegruds kommentar ska betraktas – att Parisa Liljestrand specifikt inte borde få prata om kulturkanonen på grund av sitt etniska ursprung. Kanske var det medvetet av statsministern att inte vilja förstå frågans mer generella migrations- och integrationspolitiska bredd, utan ta tillfället i akt att hugga mot Sverigedemokraterna. Detta mot bakgrund av att opinionsundersökningarna visar att M krymper medan SD växer i väljarsympatier.

Ulf Kristersson. Foto: Regeringskansliet Ninni Andersson

Samma bevekelsegrunder kan man anta ligger bakom nytillträdda L-partiledaren Simona Mohamsson hätska utspel där hon kräver av SD-ledaren Jimmie Åkesson att ta Stegrud i örat och uppmana henne att hon ”ska bete sig”. Liberalerna kommer av allt att döma inte att vara något riksdagsparti efter nästa val och desperationen över detta trumfar kravet på att föra debatten på en anständig nivå. Den som är i behov av att bete sig i sammanhanget är i stället Mohamsson.

Studiosättningen snedvred fokus

Det är fullt rimligt att kulturministern, som ytterst ansvarig, bjöds in till SVT-studion. Men när redaktionen väljer att ställa henne mot oppositionens kulturpolitiska talesperson blir dramaturgin oundvikligen partipolitisk och risken stor att samtalet reduceras till pajkastning. Det var också mycket riktigt vad Lawen Redar gjorde sitt bästa för att göra samtalet till, och Liljestrand ska ha en eloge för att inte svälja det betet och sänka sig till samma nivå.

I ett läge där invandring och integration dominerar samhällsdebatten uppfattade många det dock som medvetet symboliskt – somliga rentav provocerande – att låta två debattörer med utomvästlig invandrarbakgrund bära samtalet om en svensk kulturkanon.

Man kan tycka vad man vill om den reaktionen, men den existerar och påverkar hur innehållet tas emot. Det är svårt att värja sig från misstanken om att det var ett medvetet mångkulturellt drag från SVT att reta upp de ”Sverigevänliga” för vilka en svensk kulturkanon ligger lite varmare om hjärtat än andra. Frågan är inte fel att ställa – bör inte såväl en kulturminister som ett partis kulturpolitiska talesperson ha en djupare förankring i Sverige, eller åtminstone i västvärlden, än så här?

Kulturkanon ett viktigt integrationsverktyg

Det är ett ovedersägligt faktum att stora grupper i Sverige är bristfälligt integrerade och ofta har starkare kulturell orientering mot och lojalitet med det gamla hemlandet än mot svenska traditioner och med den svenska nationen. Det är en realitet som skolor, föreningsliv och arbetsplatser möter dagligen. Det är också en grundorsak till många problem, utmaningar och motsättningar i samhället som blivit alltmer segregerat. Och det handlar inte om små skillnader utan i många fall om kulturkrockar mellan helt inkompatibla ting.

Just därför är en kulturkanon nödvändig och borde varit en självklarhet för längesedan att ta fram, inte först nu efter decennier av havererad integrationspolitik och dess allvarliga negativa konsekvenser. Att ha ett hum om det svenska bidraget till litteraturen och bildkonsten är viktigt men ännu viktigare är kulturkanonens andra del under rubriken samhälle som gemensam referensram för alla som bor i Sverige. Avviker man för mycket där, kanske man passar bättre som invånare någon annanstans än här.

Stegrud konstaterade ett faktum

Ytligt sett reducerade Stegruds X-inlägg personer till härkomst på ett sätt som hon borde insett skulle komma att avsiktligt misstolkas. Samtidigt är det faktiskt talande att Sverige som ett mångkulturellt land och samhälle i tid och otid alltid ska framhållas, i politiken, i reklamen, i rollbesättningen av filmer och TV-serier och överallt annars.

När SVT väljer att göra detta också i ett sammanhang där en svensk kulturkanon ska diskuteras, det vill säga en lista över det traditionellt svenska, det som format den svenska nationella identiteten och det svenska samhället innan massinvandringsepoken, kan man som Stegrud faktiskt tycka att åtminstone en genuin svensk kunde fått vara med vid bordet. I fallet Lawen Redar kan valet också ses som särskilt dåligt – eller avsiktligt provocerande – i egenskap av hennes roll som mamma till Socialdemokraternas förslag som etnisk tvångsblandning.

En alternativ tolkning

Man kan också göra en annan tolkning av och reflektion kring Stegruds utspel. Etniskt svenska politiker – undantaget Sverigedemokrater – känner sig ofta påfallande obekväma med att diskutera vad som är svenskt och inte. I flera fall har den här typen av frågor i stället drivits av politiker med invandrarbakgrund, som inte lider av samma ängslighet och som genom sitt utifrån-perspektiv kan se att det faktiskt finns något som heter svensk kultur i kontrast till andra länders.

Parisa Liljestrand som politiskt har ansvarat för framtagandet av kulturkanonen och försvarat den med integrationsargument är en av dem. Lawen Redar är det inte och allmänt lyser sådana personer med påtaglig frånvaro på den rödgröna kanten. På den borgerliga sidan finns dock exempel som dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni (L), partikamraten och L-profilen Mauricio Rojas, M-profilen Hanif Bali med flera.

Underbetyg för SVT

Public service hade tjänat publiken bäst genom att först förklara hur kanonen är tänkt att fungera: urvalskriterier, principen om armlängds avstånd, hur den ska aktualiseras över tid och så vidare. Därför hade ett mer fruktbart upplägg varit kulturministern tillsammans med utredaren eller andra tunga, partipolitiskt obundna kulturpersonligheter. Gärna kompletterat med röster med lång och djup erfarenhet av svensk kulturtradition och röster som gjort en svensk bildningsresa senare i livet. Då hade samtalet blivit inkluderande på riktigt i stället för att reduceras till identitetspolitiska markörer.

Många tittare hade velat höra personer med lång förankring i svenska litterära, musikaliska och konstnärliga traditioner diskutera kanonen, liksom personer som kan upplevas som tryggt förankrade i svenska demokratiska, jämställda, frihetliga värderingar, i kontrast till de värderingar som vi fått hit med den utomvästliga massinvandringen. Det är en trovärdighetsfråga och inte en önskan som bara kan viftas bort som fördomsfull.

SVT hade som inledning också en repris på ett inslag från 2017 om när KD lade fram ett förslag om en kulturkanon och KD-ledaren Ebba Busch inbjuden till Aktuellt-studion inte kunde svara på vem som skrivit Gösta Berlings saga (Selma Lagerlöf), Giftas (August Strindberg) eller Gentlemen (Klas Östergren). Det var naturligtvis pinsamt okunnigt men att SVT valde att påminna om detta nu, visade tydligt att man hade en agenda att misstänkliggöra projektet, och stärker misstanken om att inbjudan av Lawen Redar var ämnad att ge den politiska oppositionen ett tillfälle att göra reklam för sin kulturpolitik och kritisera regeringens.

En kanon som karta – inte ett slagträ

Utgångspunkten för en kulturkanon är att ge alla som bor i Sverige ett kulturellt “startkapital”. Alla får inte med sig detta hemifrån – det kan handla om kulturtorftiga svenska hemmiljöer men kanske främst om hem där man inte har svensk bakgrund och det finns ett stort behov av en konkret plattform för bättre integration. Kulturministern talade om en ”karta” och ett ”kitt”, ett urval av sådant som är centralt i svensk kultur, i det svenska samhället och de svenska värderingarna.

Man kan ha synpunkter på enskildheter om vad som är med och inte är med – personligen tycker jag att den har en viss vänsterslagsida och att somligt känns insorterat under fel rubrik. Men allmänt bör kanonen ses som ett urval av stickprov där det är mindre viktigt exakt vilka verk och företeelser som ingår, och mer viktigt vad dessa står för kulturellt och värderingsmässigt.

Det är sent på dagen att introducera en svensk kulturkanon. Det borde skett i samband med att man vred på invandringskranen på fullt, och som ett obligatorium för alla nyanlända. Men bättre sent än aldrig. Sverige är i ett skriande behov av en lägereld som denna – något vi kan ha gemensamt, i skolan, i vardagen och i samtalet om vilka vi svenskar är och vad som särskiljer oss från andra folk.

LÄS ÄVEN: S-topp vill ”tvångsblanda” i Sverige – bor själv i Danmark

Sverige på väg mot en värre krasch än på 90-talet