Japan har länge brottats med demografiska balansproblem. Låga födslotal och lång medellivslängd har lett till vad som lite slarvigt brukar benämnas en åldrande befolkning. Nu har den japanska regeringen öppnat dörren på glänt för den genväg till fler personer i arbetsför ålder som invandring innebär. Många menar dock att det är en metod som förskräcker och särskilt framhålls Sverige som varnande exempel på hur illa det kan gå.

En av dem som ringer i varningsklockan är den ansedda nationalekonomen Takaaki Mitsuhashi. På ett seminarium nyligen sa han bland annat följande:

– Titta på hur det har gått för Sverige så får ni en bra bild hur det blir när man öppnar landet för invandring. Sverige och Japan har ungefär samma grundförutsättningar – hög bruttonationalprodukt och fria, demokratiska samhällen. Utlänningarna – främst från Afrika och Mellanöstern – har bosatt sig i stadsdelar som de sedan helt tagit över, förklarar Mitsuhashi. Polisen vågar inte ens åka dit.

Takaaki Mitsuhashi vet vad han talar om. Han har personligen varit på studiebesök i de så kallade utanförskapsområden som numera kan räknas i hundratal i Sverige. Han vet inte riktigt hur han för sina landsmän ska beskriva den för sina invandrarkravaller internationellt ökända Stockholmsförorten Husby men konstaterar ändå:

– Vad det än var, så inte var det Sverige. Den utvecklingen vill vi inte ha i Japan.

Mitsuhashi är en av de tongivande profilerna i den invandringskritiska och Japanvänliga rörelse som växer i landet. Japans befolkning är fortfarande så gott som helt japansk. Bara en procent har utländskt ursprung och bland dessa lyser dessutom asylinvandrare från MENA-regionen nästan helt med sin frånvaro.

Den rörelse som Mitsuhashi är talesperson för anser att en procent invånare med utländsk härkomst räcker gott och väl. Detta har också fram tills helt nyligen också varit den japanska regeringens linje.

Premiärminister Shinzo Abe slog så sent som 2016 fast att, även om Japan kunde göra en större insats beträffande att hjälpa världens flyktingar, så ska detta i så fall ske på på plats i konflikternas närområden, inte genom att öppna Japan för asylinvandring. Abe hävdade då också att Japan inte heller behöver någon arbetskraftsinvandring.

Samtidigt har de japanska politikerna haft stora problem med att försöka rå på de sjunkande födslotalen. Siffran har sjunkit under hela efterkrigstiden och Japans befolkning minskar stadigt, vilket i kombination med ökad medellivslängd innebär att andelen pensionärer och åldringar ökar medan invånarna i arbetsför ålder blir färre.

I väst har liknande demografiska kurvor, dock inte lika branta, använts som ett av argumenten för att driva på den massinvandringspolitik som kännetecknat inte minst Sverige de senaste decennierna. Eftersom invandringen i huvudsak bestått av personer som inte är anställningsbara på en kvalificerad arbetsmarknad har denna politik i stället för att lösa problemen en med får få händer i produktionen lett till att de problemen har ökat – den arbetande delen av den svenska befolkningen har fått ännu fler att försörja.

Därtill har också andra problem uppstått med segregation, gängkriminalitet, religiös extremism, hedersvåld, etniska motsättningar, kulturkrockar och mycket annat. För nationalekonomen Mitsuhashi och hans Japanvänliga rörelse framstår det svenska exemplet inte som något Japan bör ta efter.

Det som nu diskuteras på regeringsnivå är emellertid inte att på svenskt vis öppna gränserna på vid gavel för lågutbildade asylinvandrare från Mellanöstern och Nordafrika. Det handlar i stället om en arbetskraftsinvandringsreform skräddarsydd för att lösa den brist på arbetskraft som råder inom vissa sektorer på den japanska arbetsmarknaden.

Men många japaner är ändå tveksamma. Man befarar kulturkrockar och att utlänningar ska ha svårt att assimilera sig in i det japanska samhället med dess kultur och sedvänjor. Särskilt svårt kan det vara att ha utlänningar i kundorienterade serviceyrken anser man, eftersom det sociala umgänget i Japan styrs av omfattande och ofta subtila sociala koder som det kan vara svårt att lära sig om man inte vuxit upp med dem.

Mitsuhashi förespråkar en i västlig riktning reformerad familje- och jämställdhetspolitik framför en dito invandringspolitik. Fler kvinnor behöver komma ut i arbetslivet samtidigt som barnomsorgen behöver byggas ut så att detta går att kombinera med att skaffa barn. Höjd pensionsålder är också något som Mitsuhashi menar bör prövas innan man öppnar upp för arbetskraftsinvandring.

En aning paradoxalt är att det är det faktum att det numera går mycket bra för Japan ekonomiskt som ställt situationen på sin spets. När hjulen snurrade långsammare var behovet av arbetskraft mindre liksom problemet med en åldrande och minskande befolkning. När ekonomin nu går på högvarv har arbetskraftsbristen klättrat högre upp på den politiska agendan som något regeringen måste ta itu med.

Företag går i konkurs på grund av att man inte får tag på anställda med rätt kompetens. Vården är en annan sektor där personalbristen är stor, delvis beroende på ett större vårdbehov hos en befolkning med äldre ålderssammansättning.

Japan har sedan tidigare välkomnat högutbildade utlänningar med specialistkompetens. Det som är nytt är att öppna upp för en bredare arbetskraftsinvandring till sektorer med inte fullt lika kvalificerade jobb. Sådan invandring är idag inte tillåten.

I den utsträckning sådan mindre kvalificerad arbetskraft har släppts in har det handlat om personer från andra delar av Asien som Kina, Nepal, Thailand och Vietnam och då om studenter som fått tillstånd att arbeta extra och tillfälligt.

En regeringsproposition gällande ökad arbetskraftsinvandring har redan skrivits och en lag som reglerar detta kan eventuellt komma att godkännas av det japanska parlamentet under hösten. Reformen är dock mer att betrakta som ett gästarbetarsystem. Det handlar om uppehålls- och arbetstillstånd på upp till högst fem år och som inte kan förlängas eller omvandlas till permanenta. Den som kommer för att arbeta ska enligt lagförslaget heller inte kunna ta med sina anhöriga.

Kritiska röster varnar för att reformen kan leda till lönedumpning och undanträngningseffekter för japaner där mindre seriösa arbetsgivare väljer att byta ut japansk arbetskraft mot billigare utländsk. Redan idag finns ett trainee-system som missbrukas där japanska företag får anställa utlänningar om de samtidigt tillhandahåller en yrkesutbildning. I många fall lyser sådan utbildning med sin frånvaro och systemet används i stället som ett sätt att skaffa billig arbetskraft.