De senaste 20 åren har Sveriges beredskap att kunna förse befolkningen med mat i händelse av en kris drastiskt försämrats. Redan på papperet kan vi bara producera hälften av de livsmedel vi behöver men i praktiken är självförsörjningsgraden ännu lägre. Det rapporterar Sydsvenskan (betalartikel 20-04-06).

Den sammanvägda självförsörjningsgraden för livsmedel är i teorin idag 50 procent jämfört med 75 procent för 20 år sedan. Halva befolkningen skulle således kunna bli utan mat på bordet i händelse av en djup kris där importen av livsmedel stannar av.

I realiteten är dock situationen ännu långt mycket värre. Det berättar ansvariga på Jordbruksverket.

På papperet har Sverige exempelvis en förmåga att producera allt spannmål vi behöver. Men då har hänsyn inte tagits till att tillgången på drivmedel till jordbruksmaskiner, gödningsmedel till åkrarna, material till livsmedelsförpackningar och mycket annat som krävs för upprätthålla produktion och efterföljande distribution också kan komma att strypas i en krissituation. Om det sker kan försörjningen av livsmedel i det närmaste helt stanna av.

”Vi har ingen självförsörjning alls egentligen”

Catrin Molander, som är högsta krishanteringsansvarig på Jordbruksverket erkänner att de officiella uppgivna procentsatserna för självförsörjningsgrad är glädjesiffror som innehåller mycket luft.

– Vi kan inte säga att vi har någon självförsörjningsgrad alls egentligen. Det blir snett att prata om ett scenario av total avspärrning och att vi då kommer att kunna äta 50 procent av det vi äter i dag, men det är ju inte heller sant. Vi är så otroligt beroende av insatsvaror till produktionen. Det gäller både för jordbruket och de led i produktionen som kommer därefter.

Molander påtalar att detta är en konsekvens av att ha ett tekniskt avancerat jordbruk i motsats till ett mer primitivt där merparten av arbetet utförs manuellt av människor och arbetsdjur i stället för maskiner. Det är en situation som Sverige delar med flertalet utvecklade länder menar hon.

Avskaffade beredskapslager gör Sverige extra sårbart

En skillnad som gör Sverige mer sårbart än andra jämförbara länder är samtidigt att politikerna här valt att avveckla beredskapslagren, både vad gäller mat och drivmedel, medan man i andra länder valt att behålla dessa.

Therese Frisell arbetar med krisberedskapsfrågor på Livsmedelsverket. Hon berättar att Sverige innan 1990 hade beredskapslager dimensionerade för en situation med total avstängning mot omvärlden i ett par år.

I den globalistiska yran efter Berlinmurens fall och det svenska EU-inträdet ansåg de styrande i Sverige att några beredskapslager inte lägre behövdes. De tömdes därför på kort tid och är nu helt borta.

Enligt Frisell skulle beredskapslagren av livsmedel idag tvärtom behöva vara större än tidigare. Detta beroende på att vi har en lägre inhemsk livsmedelsproduktion idag.

– Det var baserat på att vi hade en rätt hög nivå av produktion i landet, att vi hade en stor tillgång till spannmål, potatis, rotfrukter, mjölkprodukter och att vi fortfarande producerade kött.

Stor brist på kött och potatis i händelse av kris

Produktionen av kött har gått ned särskilt drastiskt i Sverige. De senaste två decennierna har självförsörjningsgraden för nötkött minskat från 90 till 55 procent, för fläskkött från 110 till 70 procent, för lamm- och fårkött från 85 till 30 procent och för fågel från 100 till 70 procent.

Men även andra baslivsmedel skulle idag bli stora bristvaror om en kris slår till som innebär importstopp. Självförsörjningsgraden för potatis är idag exempelvis endast 70 procent mot 110 procent för tjugo år sedan.

EU:s kostsamma jordbrukspolitik har länge varit en tvistefråga. Den slukar mer pengar än något annat i unionens budget och globalister både till höger och vänster i det politiska spektrat har velat avskaffa jordbruksstödet till förmån för import utifrån.

Enligt Catrin Molander på Jordbruksverket skulle dock beredskapen på livsmedelsområdet vara ännu sämre om stödet försvann.

– Det bygger egentligen på att vi inom EU ska producera tillräckligt med mat så att det kan vara tillräckligt lönsamt att vara bonde, att vi ska ha mat till ett rimligt pris och att den produktionen ska upprätthållas om det blir svåra tider.

Molander menar att det finns ett ömsesidigt beroende mellan EU-länderna som gör att de anstränger sig även i kristider för att upprätthålla öppna gränser och underlätta transporter mellan sig. Under coronakrisen har det emellertid visat sig att gränser snarare stängs och att enskilda länder slår vakt om sin inhemska produktion för egna behov, även om detta hittills i huvudsak berört andra produkter än livsmedel.

Potential finns att öka Sveriges självförsörjningsgrad

Palle Borgström, riksförbundsordförande i Lantbrukarnas riksförbund (LRF) menar att det finns potential inom det svenska lantbruket för att höja självförsörjningsgraden till i varje fall 80 procent, men att det kräver attitydförändringar hos både politiker och matkonsumenter.

– Ska vi vända det här krävs det politiska insatser, men det är också helt avgörande att konsumenterna väljer svenskt när man handlar i butik. Gör vi det så kan vi producera mer i lantbruket och då kan vi tillsammans skapa en utveckling som går i rätt riktning.

En utveckling som inte bara omfattar att mätta svenska munnar utan där vi också ser mot en ökad export av svenska livsmedel. De möjligheterna har vi i Sverige, säger Palle Borgström, riksförbundsordförande i LRF.