Terrorn i Vetlanda är bara början

Enligt uppgifter till Samnytt var alla offer i Vetlanda svenska män mellan 30 och 75. Med andra ord handlar det om ett rasistiskt terrordåd med målet att hämnas på svenskar för inbillade orättvisor – precis som vid attacken på IKEA i Västerås 2015 som det mest kända exemplet. Samma Sverigehat ligger egentligen bakom de många dagliga övergreppen, förnedringsrånen och våldtäkterna riktade mot svenskar.

En stor del av svenskar verkar dock inte förstå bakgrunden till det hat mot Sverige som frodas i förorterna. ”Vi gav dem asyl, svenska pass, betalar för deras uppehälle och ändå hatar de oss, kastar sten på ambulanser och bränner skolor,” – så här brukar det låta lite förenklat. Det verkar vara en gåta som förbryllar många i Sverige: oavsett den så kallade relativa fattigdomen har ju de flesta migranterna fått det oändligt mycket bättre här än exempelvis i hemlandet Somalia eller Afghanistan. Så varför hatar de oss? – frågar de sig.

I den här krönikan försöker jag att ge svar på den frågan samt förklara varför terrordådet i Vetlanda bara är början och att läget kommer att bli mycket sämre. Som journalist och invandrare själv har jag ett brett kontaktnät bland Stockholms olika diasporor – från de så kallade nyanlända som just har kommit till Sverige till dem som är födda här men ändå känner sig utanför det svenska samhället. Under mina resor till flyktingläger i Grekland och i andra länder skaffade jag mig inblick i vilka krafter som driver de migranter som kommer hit.

Jag kommer väl ihåg Samir från Afghanistan som jag träffade 2011 i mottagningscentret Fylakio vid den grekisk-turkiska gränsen. Han hade just korsat gränsfloden illegalt och var nästan galen av lycka över att hans långa resa till Europa hade kommit till ett slut. Det hoppades han på i alla fall. Han ville åka till Sverige och svarade så här på min fråga om hur han ser sitt liv om 5-10 år:

– Jag ska ha ett svenskt pass, ska bo i ett eget hus, ha en blond fru och åka på varje konsert med Shakira! – utbrast han.

sam
Samir visar sina favorita klipp i Grekland/ Foto EP

Han drog fram en gamebox Sony PSP och visade för mig Shakiras videoklipp med dyra bilar, rika välklädda européer, påkostade hus och glada fester – som om han ville övertyga mig. Det var så här han föreställde sig livet i Sverige – den diffusa drömmen om en bättre framtid som driver miljontals unga män från Asien och Afrika till Europa. Han var en av många i migrantströmmen och var typisk även i andra avseenden: i 25-årsåldern, med ursprung i en medelklassfamilj, gått en 2-3 års utbildning i en moskéskola samt pratade lite engelska. Tyvärr vet jag inte hur hans liv utvecklades efter att vi hade träffats för 10 år sedan men med de förutsättningarna är det knappast troligt att han lyckades fullfölja sina drömmar.

Även migranter som hade mycket bättre förutsättningar än Samir fick knappast den framtid de drömde om i Sverige. Många kan nog hålla med om att Sverige inte är ett lätt land att integreras i. Det är långt ifrån den smältdegel som den styrande eliten försöker att framställa det som. Enligt forskning börjar infödda svenskar flytta från ett bostadsområde när andelen utomeuropeiska invandrare når 3-4%. Jag lägger ingen värdering i det. Det är i slutändan den som invandrar som har skyldigheten att integreras och ta till sig det nya landets regler och kulturkoder.  Samtidigt bär svenska politiker en stor del av ansvaret för att ha delat ut löften som ingen kan uppfylla.

Att Sverige aldrig har varit ett invandringsland hjälper föga till att integrera migranter – särskilt om viljan och/eller förmågan till det saknas även på den andra sidan. Migranternas största ursprungsländer som Afghanistan, Irak, Syrien, Somalia, Eritrea har aldrig varit några ”melting pots” heller. I sina hemländer lever de i täta konstellationer som bildas utifrån klan, religion- eller stamtillhörighet. Lojaliteten inom grupperna byggs ofta på övertygelsen om den egna gruppens överlägsenhet gentemot andra, konkurrerande grupper. Att vara främling i ett sådant sammanhang är snarare ett skäl att se personen som en fiende än att omfamna den och försöka etablera en ömsesidigt berikande relation enligt den svenska kulturvänsterns regelbok.

Därmed saknas begreppet ”integration” i språket. Man förstår inte konceptet med att försöka­­ acceptera och tolerera andra kulturer eller – ännu värre – integreras själv.

Och så kommer de här människorna till Sverige med helt orealistiska förväntningar som inte kommer att infrias. Föreställ er att vara i deras skor: de kommer för att erövra världen, skryta på facebook om sin nya lyxbil, posta bilder med sina svenska vänner – men istället hamnar de i ett invandrargetto med 89% utomeuropeiska invandrare som Rinkeby.  Enligt RUTs rapport som gjorts på beställning av riksdagsledamot Staffan Danielsson har endast 25% av asylmigranterna ett heltidsjobb efter 8 år i Sverige. Om vi räknar med att de flesta ensamstående män, som utgör den absoluta majoriteten av de asylsökande, kommer till Sverige vid 25-28 års ålder är de omkring 35 år gamla efter 8 år här.

Det blir dags för att göra ett bokslut. Istället för ett eget hus med pool och Shakiras konserter fortsätter de flesta att bo i en sunkig lägenhet i ett av miljonprogramsområdena på ett minimalt socialbidrag.  De pratar halvknagglig svenska som inte räcker till för att få ett jobb eller skapa ett förhållande. Deras umgängeskrets består i princip endast av deras landsmän med få undantag. Deras enda kontaktyta med det svenska samhället är besök till kommunens socialkontor och eventuellt andra myndigheter. Och då är deras bästa år redan förbi – vid 35 anses man i u-länder halvgammal.

Förr eller senare börjar man inse att det inte gick så bra med flytten till Sverige. 8-10 år har gått och man är varken rik eller lycklig. Det finns inget att skriva hem om i sina ”Sverigebrev” (motsvarigheten till svenskarnas ”amerikabrev” på 1800-talet).  Vid det här laget finns två alternativ: antingen kan man börja beskylla sig själv och sina brister som orsaken till att det gick som det gick. Eller så kan man skylla allt på samhället man bor i. Det är inte lätt att ta ansvar för sina misstag – särskilt dem som inte går att åtgärda i efterhand – eftersom då tvingas man att göra upp med sig själv på något sätt: genom en smärtsam personlighetsförändring, en depression eller självskadebeteende. Därför brukar en klassisk psykologisk mekanism slå in vid sådana situationer – allt är någon annans fel.

Att beskylla det svenska samhället och svenskarna i allmänhet blir inte svårt: man känner ju dem inte och därför kan de lätt avhumaniseras utan att man komprometterar någon del av sin världsbild. Det blir ännu enklare för troende muslimer. Där är allt redan serverat – alla svenskar är ju otrogna, infidel.  Lägg till det det ”rasistiska” narrativet: alla svenskar är dessutom rasister. Nu finns det en uppsjö av ursäkter för att känna en väl berättigad vrede mot Sverige.  ”Rasistiska infidel som har sabbat mitt liv”.

Dagens attacker mot ambulanser och polisbilar begås oftast av andragenerationsinvandrare som ändå är någorlunda integrerade och har tagit till sig åtminstone en liten del av den humanism och de mjuka värden som präglar det svenska skolprogrammet. Begrunda vad som kommer att ske om några år när de 160 tusen vuxna asylmigranter som kom hit 2015 ska börja söka utlopp för sin frustration.

Den här krönikan skrevs ursprungligen för fyra år sedan. Som terrordådet i Vetlanda visar, var jag alltför optimistisk i min tidsprognos. Den här processen har redan börjat. Sveriges förorter är fulla med tickande bomber – och ingen vet när de ska börja brisera.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Egor Putilov

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.