➤ DEBATT Nyligen visades en repris av Anna Hedenmo’s intervjuserie “Min Sanning” från i vintras. Det är hip-hop och rapartisten Jason “Timbuktu” Diakité som i ett timslångt program berättar om sin musikaliska karriär och sitt antirasistiska arbete. Med två amerikanska föräldrar, en svart pappa och en vit mamma, föddes han i Lund, dit hans far kom för att studera på universitetet kring 1970.

Fadern, Maduko Diakité, som har forskat om mänskliga rättigheter, gjorde några uppmärksammade kortfilmsdokumentärer i början av 70-talet och i ett gammalt TV-klipp intervjuas han om sin film “For personal reasons”. När Jason ser sin då 33-ärige far blir han rörd och även stolt över pappans verk.

Filmen i fråga handlar om en ung svart man i New York som för att kämpa för frihet och revolution bestämmer sig för att skjuta en vit poliskonstapel. Speakerrösten berättar i jag-form om den unge mannens vedermödor i ett rasistiskt USA, där svarta får nöja sig med minimilöner, utnyttjas av snåla judiska arbetsgivare och slumpmässigt kastas i fängelse, utan att ha begått något brott.

Den unge mannen vill få ett slut på detta förtryck och hyr ett rum mitt emot en polisstation. Där väntar han i några veckor innan äntligen brevbäraren kommer med hans efterlängtade gevär. Veckorna innan skjutvapen-leveransen fördrivs med läsning av revolutionära skrifter, småstölder, haschrökning och alkoholförtäring. Filmen slutar med att han siktar ned mot poliserna på gatan och därefter hörs ett skott avlossas.

Filmens budskap tycks vara att allt är det vita förtryckarsamhällets fel och enligt den unge mannen kan man få stopp på förtrycket genom att mörda poliser. Detta verkar många svarta även idag anse vara en vettig strategi. Åtminstone om man ska gå efter slagorden i Black Lives Matter-rörelsens protesttåg, där ropen skallar “kill the cops!”.

Jason berättar även stolt om hur hans far gjorde honom medveten om de svartas historia i USA, genom att redan i hans tonår uppmuntra honom att läsa om den afroamerikanske agitatorn Malcolm X. Han var ett tag var frontfigur och talesperson för Nation of Islam, en radikal muslimsk rörelse som predikade om den vita rasens underlägsenhet och dess nära förestående undergång. Lärdomar som kanske hjälpte Jason i sitt sökande efter en identitet och inspirerade honom till hans kompromisslösa engagemang mot vita människors rasism.

Jasons kamp mot just främlingsfientlighet och rasism har belönats av “Fem i Tolv”-rörelsen som vid en ceremoni i riksdagen delade ut sitt pris till en rörd Timbuktu. I ett uppmärksammat tacktal höll han upp sitt pass som bevis på att han var minst lika svensk som vilka andra svenskar som helst. I “Min Sanning”-programmet får han här den enda kritiska frågan av programledaren, när hon undrar om Jasons textrad: “Banka Jimmie gul och blå”, inte är en uppmaning till våld. Varpå Jason åberopar konstnärlig yttrandefrihet som försvar.

Timbuktu berättar vidare om riksdagsceremonin och hur han fick hjärtat i halsgropen och kände sig väldigt otrygg när han råkade på ett gäng Sverigedemokrater i riksdagshuset. Den plötsliga förvånade insikten om att det finns representanter för SD i lokalerna gjorde honom nervös och gav honom en känsla av utsatthet som han inte var beredd på. Den hotfulla stämning han känslomässigt upplevde gjorde att han tappert fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

Just nu turnerar Timbuktu landet runt med sin kritikerrosade föreställning “En droppe midnatt”, baserad på hans bok med samma namn. För endast 500 kronor per person erbjuds folk en 90 minuters lång show där musik varvas med monologer, bland annat om hans uppväxt i staden Lund. Jason berättar även om slaveriet i Amerika, samt hur hans farfar på 30-talet flyttade från plantagen i sydstaterna till stadsdelen Harlem i New York.

Föreställningens tema – den överallt närvarande rasismen – förväntas få den övervägande vithudade svenska publiken att känna skuld och skam över något som hände för över hundrafemtio år sedan i ett annat land på en annan kontinent. Västerlandets kollektiva skuld för slaveriet i Amerika är tydligen något som alla vita människor ska ta på sig. Den rasism som Jason upplevde under sin uppväxt och säger att han fortfarande upplever i dag, ska kanske tvinga publiken att skämmas för sina etniska svenska rötter – genom att delta i Timbuktus väckelsemöte befrias de från sin arvsynd och sina rasistiska demoner.

Enligt WVS (World Value Survey) är Sverige världens mest toleranta land i fråga om acceptans av olika etniciteter. I en undersökning från 2016 svarade endast 1,4 procent av de tillfrågade svenskarna att de inte ville ha rasfrämlingar som grannar. En alldeles för hög siffra tycker tydligen Timbuktu.

En alldeles för låg siffra tycker antirasisterna, för som vi alla har fått lära oss är det endast den vita befolkningen i ett land som är kapabla till rasism. Alla andra etniciteter är konstigt nog förskonade från denna styggelse. Följaktligen är då vita människor kanske mer primitiva och en aning moraliskt handikappade emotionellt sett, jämfört med folk som har en annan hudfärg. De är helt enkelt lite lägre stående.

Det gäller att klassa rätt hudfärg som varande underlägsen. Tydligen är det den avgörande faktorn för huruvida du är en ond rasist eller en god antirasist, eller? För som Timbuktu´s ungdomsidol Malcolm X klargjorde, så kan vi inom en snar framtid förhoppningsvis se fram emot; “The imminent demise of the inferior white race”. Utan vita, ingen rasism. Glasklar logik.

Att göra karriär på att skuldbelägga sin publik och legitimera sitt budskap med att man har en annan hudfärg än majoritetsbefolkningen, har varit ett framgångsrikt koncept som inbringat många miljoner till Jason Diakité. Han har onekligen en musikalisk och språklig talang och har ofta omgett sig med väldigt skickliga musiker, samt till och med uppträtt i “Allsång på Skansen”, det ultimata beviset för folklig popularitet.

Att denna priviligierade svensk ändå framställer sig som ett offer för svunna tiders rasism känns nästan som ett utslag av det som vänstern brukar kalla för “kulturell appropriering”. Eller hur ska man annars se på att en priviligierad person i dagens Sverige bildligt talat hänger på sig de kedjor och bojor som fjättrade svarta slavar i USA för länge sedan?

Kanske borde Jason rikta blickarna mot sina forna ättlingars land, Mali, där staden han tagit sitt artistnamn från ligger. Där frodas slaveriet och även rasismen fortfarande för fullt, då det hävdas att de relativt sett mer ljushyade tuaregerna håller cirka en kvarts miljon av den mer mörkhyade befolkningen som slavar. En siffra som förväntas öka på grund av att muslimsk fundamentalism sveper över norra delarna av landet. Men det är en annan historia och en annan sanning, eller hur Jason?

Håkan Johansson