LEDARE • Det talas mycket om armlängds avstånd i kulturdebatten just nu men på ett extremt bakvänt sätt. I stället för att skydda barn mot pedofilvänstern vill man skydda pedofilvänsterns rätt att antasta barnen. Debatten om hur transvestiter för skattepengar tillåts sexualisera och indoktrinera de yngsta och mest skyddslösa i samhället falskskyltat som oskyldig sagoläsning är ett skrämmande exempel på hur vänsterns nyspråk har kontaminerat den politiska retoriken bortom vad ens George Orwell sannolikt föreställde sig skulle bli verklighet.

I SVT:s med rätta hårt kritiserade satsning Drag Race Sverige avlöser de osmakliga pornografiska kommentarerna varandra, nödtorftigt maskerade som skämt och nyspråkligt försvarade som humor när programmet kritiseras i den offentliga debatten. Jargongen matchar förvisso deltagarnas lika vulgära apparition i övrigt men den här sortens avarter av underhållning är självfallet ingenting som skattebetalarna borde tvingas finansiera och definitivt inget som ansvarstagande föräldrar ska fråntas rätten att skydda sina barn från.

Skam att SVT vägrar hjälpa föräldrar skydda sina barn

SVT:s vägran att låta programmen omfattas av sin play-tjänsts funktioner för barnskydd är politiskt motiverad. Satsningen ingår i Public service vänsterliberala folkuppfostringsutbud och det skulle begränsa effekten och räckvidden om medborgarna gavs möjlighet att välja bort programmen. Det vore också ett erkännande av att innehållet faktiskt kan anses kontroversiellt att utsätta barn för, något man inte vill bjuda kritikerna på.

En barnsäkerhetsspärr på ”Drag Race Sverige” skulle också kunna uppfattas som en legitimering från SVT av sådant som den av Floridas guvernör Ron DeSantis undertecknade lag som gör det otillåtet att bedriva sexuell minoritetspropaganda i förskolor och skolor med barn under 9 års ålder som målgrupp. Lagen har väckt ramaskri hos den vänsterradikala HBT-lobbyn och av den getts det missvisande namnet ”Don’t say gay”-lagen. Den har vunnit ett desto starkare och bredare stöd bland delstatens småbarnsföräldrar.

Lagens politiserat vilseledande öknamn med tillhörande vinkling används flitigt också i de svenska statsmediernas rapportering, trots deras krav på att vara sakliga och opartiska i sin rapportering som motprestation till att man med totalitär förlaga får tvinga svenskarna att betala 9 miljarder kronor om året till verksamheten, vare sig man vill ta del av utbudet eller inte.

På samma bedrägliga sätt framställer systerbolaget SR i exempelvis diskussionsprogrammet ”Det politiska spelet” Sverigedemokraternas kritik mot att småbarn i skattefinansierad regi på kommunala bibliotek och annorstädes pådyvlas sexuell minoritetspropaganda av transvestiter med namn som Skamlösa vinhoran, utklädda som fnask från 1800-talet och sminkade så skräckinjagande att det för tankarna till den onda clownen i Stephen Kings It.

När SR:s panel diskuterar frågan nämns inte barn, dagis, skolor eller de så kallade sagornas sexualiserade innehåll överhuvudtaget. I stället får lyssnaren det falska intrycket att SD vill förbjuda fenomenet drag queens i alla dess former, även för vuxna, även evenemang finansierade på privat och frivillig basis. Den här till sverigedemokrat utklädda halmgubben dyker även upp i andra sammanhang där ”armlängds avstånd” till kulturen debatteras.

Det finns gränser för vem man får vara och vem man får älska

Bristen på differentiering är från vänsterliberalt håll städse närvarande i varje diskussion där man har värdekonservatismen som meningsmotståndare. Att de offentligfinansierade biblioteken lånar ut sina plattformar åt transvestiter med en dragning till barn och att SVT sviker barnen genom att inte sätta någon åldersgräns på den här sortens programutbud försvaras med fraser om att det bara handlar om att lära barnen att man får ”vara den man är” och ”älska vem man vill”. Nej, det får man faktiskt inte. Även om det finns och alltid har funnits krafter inom HBT-lobbyn som vill ändra på det och även periodvis varit delvis framgångsrika i sin gärning, så får man faktiskt inte vara aktiv pedofil och älska med små barn.

Regnbågsrörelsen har alltid handlat om att vara någon i sexualitetens utmarker och om instrumentell sex i motsats till kärlek. Den har sitt ursprung i det så kallade Stonewallupproret i New York 1969 som i efterhand historierevisionistiskt romantiserats och mytologiserats så som vänstern alltid gör med sin egen våldsanvändning i motsats till andras.

Stonewall Inn var ett tillhåll framför allt för transvestiter – varav många prostituerade – och sadomasochistiska läderbögar, inte mainstream-homosexuella, och polisens intresse för klubben var inte som det har framställts att trakassera sexuella minoriteter utan det faktum att verksamheten drevs av maffian och att man lurade kunderna genom att sälja alkohol utspädd med vatten. En alkoholrazzia mot lokalerna togs som förevändning att attackera polisen med flaskor, gat-/tegelstenar och brandbomber. Det tog NYPD tre dagar att få bukt med gatuvåldet och återställa ordningen.

I Sverige kan nämnas Scandinavian Leatherman (SLM) i Göteborg och Stockholm (som fortfarande är i gång) och diverse så kallade bastuklubbar (som stängdes ned i mitten på 80-talet i samband med utbrottet av HIV-epidemin bland manliga homosexuella men som fått en viss revival sedan HBT-lobbyn lyckades få lagen avskaffad 2004). Gemensamt för de här ställena var att de hade rum där bögarna kunde gå in och ha oskyddad analsex med vem som helst. I SLM:s fall var det rummet nedsläckt så att alla kunde ha sex med alla under våldtäktsliknande former och sedan lämna rummet utan att veta vem man hade haft sitt könsorgan i eller blivit penetrerad av. Huruvida SLM fortfarande idag erbjuder den tjänsten till sina besökare är oklart.

Det här är bara ett exempel på vilken typ av klientel det är som döljer sig bakom regnbågsflaggan och de ytligt sett vackra fraserna om att vara och älska vem man vill. Drivkraften är mer än något annat dessutom ofta ett separatistiskt hat mot majoritetssamhället och dess normer av ett slag som är karakteristiskt också för andra rörelser på vänsterkanten – klimatextremister som Extinction Rebellion, hudfärgsidentitärer som Black Lives Matter och radikalfeminister för att nämna några exempel.

För många desinformerade som trott sig göra en insats för kärleken i samhället har det blivit något av en chock när de besökt en Pridefestival och måst konstatera att den mer påmint om porrbutikernas innersta fetischrum för de med böjelser i sexualitetens extrema utkanter; sadomasochism, bondage, sexuellt slaveri med mera. För barnen, vars föräldrar getts sken av Pride är en familjeföreställning, har traumat ofta varit än värre. Men här precis som för de transsexuella sagoläsningsevenemangen finns det förstås föräldrar som sätter sin egen radikala sexualpolitiska agenda före sina barns bästa.

Det finns ett namn för de som dras sexuellt till barn

Frågan måste ställas varför vissa män med även i övrigt udda sexuella böjelser inte heller kan låta våra allra yngsta vara ifred? Varför har de ett så starkt behov av att involvera dagis- och lågstadiebarn i sina exhibitionistiska avartsbeteenden och avvikande preferenser? Varför får de inte tillräckligt utlopp för sin sexuella lust i samspel med vuxna? Det finns ett namn för personer med den typ av läggning där man blandar ihop att ge barn kärlek med att tillfredsställa sin egen sexuella lust med minderåriga som objekt.

Det är svårt att hitta någon annan plausibel förklaring och drivkraft bakom det här behovet och de som har det kan inte ens själva förklara det på annat sätt än att hävda att ”barn har en sexualitet” och att det i sin tur ger vuxna män i kvinnokläder rätten att exploatera den för sin egen udda lust och agenda. Det är en välkänd metod bland pedofiler att under falska förespeglingar nästla sig in i miljöer där barn finns. Medan sådana personer i många fall kan vara svåra att identifiera borde varningsklockorna ringa direkt här, där predatorerna inte ens behöver dölja att det handlar om sex utan tvärtom kan vara helt öppna med det bara genom att framställa det som att man är sexuellt intresserad av barn av ”goda” vänsterorsaker för att fostra dem till ”acceptans” och ”tolerans”.

Frågan måste då ställas om små barns hjärnor verkligen är mogna för att ta till sig och bearbeta den sortens intryck på ett konstruktivt sätt eller om det kanske tvärtom utsätter dem för psykologiska trauman att konfronteras med sexuella beteenden som till och med många luttrade vuxna kan rygga tillbaka inför. Risken synes stor, i synnerhet som verksamheterna kan misstänkas dra till sig personer med en annan egentillfredsställande agenda.

Vad kan det i så fall få för konsekvenser på lång sikt när de här barnen kommer i puberteten och ska komma underfund med sin egen sexualitet? Vi vet att det kan vara en mycket smärtsam och ångesfyll process för de som i barndomen utsatts för sexuella övergrepp och här rör vi oss i gränslandet till åtminstone psykiska övergrepp. Men kanske är det precis detta som är translobbyns agenda, att skicka ut män som Skamlösa vinhoran och röra runt i huvudet på de små barnen och traumatisera dem så att de i puberteten sedan är så identitetsförvirrade att de blir ett lätt byte för nästa instans i transmaffian att suga upp dem.

Acceptans och tolerans är inte alltid av godo

Vänsterliberaler har varit skickliga på att sälja in ord som ”acceptans” och ”tolerans” som enbart positivt laddade så till den grad att den liberala hållningen i många politiska frågor snarast är att rubricera som värdenihilism. Men många gånger är det rätta tvärtom att inte acceptera, inte tolerera.

På motsvarande sätt har vänsterliberaler gett ordet ”normer” en negativ klang. Överallt där man ser en norm vill man utmana och bryta mot den och hävdar att detta per definition ska anses som något bra. Så är det naturligtvis inte. I det stora flertalet fall vilar normer på lång och beprövad erfarenhet av vad som är bra för individen och samhället, och den som vill ha normlöshet har alltid – eller borde i varje fall ha – ett stort ansvar att förklara varför det vore bättre.

Detta gäller även normer relaterade till kön och sexualitet. Det kan i det sammanhanget vara bra att påminna om att homo- och bisexuella endast utgör några få procent av befolkningen och transpersoner några promille. I den offentliga debatten har de här frågorna ofta en så framskjuten plats att man kan få intrycket att de berör och engagerar var varannan person.

Glapp mellan den offentliga debatten och vad som engagerar medborgarna

Vi har sannolikt betydligt fler abortmotståndare i Sverige än HBT-personer, och går vi till USA, varifrån hela den här regnbågsrörelsen har importerats, så går det åtminstone 10 pro choice-personer på varje HBT-person. Men i den offentliga debatten tas sällan eller aldrig abortmotståndarnas krav på samma allvar som HBT-personernas. Än mindre plats och förståelse i debatten får de som vill återinföra dödsstraffet, och där talar vi om uppemot hälften av invånarna – i Sverige.

Det här glappet mellan vad den politiska och mediala eliten lyfter fram och vad folk i allmänhet tycker har sin förklaring i att det är och länge har varit det vänsterliberala etablissemanget som sätter agendan och avgör vilka åsikter som är goda och ska lyftas fram respektive onda och ska undertryckas. Och i det senare ingår också att med repression i civilsamhället stigmatisera de som har ”fel” åsikt och skrämma dem till tystnad i rädsla för social bestraffning. Det här har man lärt sig från kommunistdiktaturer men det är än mer försåtligt när det tillämpas i ett samhälle som på ytan gäller för att vara en demokrati.

Det är heller inte bara vanligt folk som är rädda för vänstern. Trots att sannolikt fler svenskar tycker att det Skamlösa vinhoran håller på med ihop med barn är ganska fucked up var det bara Jimmie Åkesson av de åtta partiledarna som vågade räcka upp handen i SVT:s partiledardebatt på frågan om man borde göra något åt detta. Några av dem gjorde det säkert av övertygelse men flera lika säkert därför att de vet att något annat skulle ge dem stora problem när vänsterdrevet börjar gå.

Blir ett ”P” nästa tillägg i regnbågsrörelsens ständigt växande akronym?

Vänstern har varit framgångsrik med att sälja in sitt eget ” goda våld” och ”goda hat” i motsats till sina motståndares förment onda. Att bekänna sig till våldsbejakande revolutionär kommunism och hylla Stalins, Maos eller Pol Pots politiska massmord har inte stängt några dörrar till de fina kultursalongerna, höga befattningar inom media eller prestigefyllda akademiska titlar på universiteten. Detta i motsats till den som har samma syn på Hitler.

Är man nu i färd med att lansera också den ”goda pedofilin”? Blir ett ”P” nästa bokstav att adderas till de sexuella minoriteternas ständigt växande akronym? Faktum är att vänstern faktiskt rönt framgångar på det området tidigare. En närmare titt på vad som pågår i regi av RFSL och andra liknande aktörer idag och en historisk tillbakablick på vänsterns sexualpolitiska historia de senaste 50 åren blottlägger en röd tråd av pedofilkramande.

På det frigjorda 60-talet drev man på för att föräldrar skulle ha incestuös sex med sina barn. En bra bit in på 70-talet såldes – med det politiska vänsterstyrets goda minne – barnporr helt lagligt i Sverige och den som förirrade sig in på exempelvis Klara Norra (porra) Kyrkogata i Stockholm kunde i skyltfönstren se tyskproducerade Kinder Liebe-tidningar prydda av omslag med de mest grova och förnedrande sexuella övergrepp på barn ligga uppradade som en självklar del av utbudet.

RFSL och andra aktörer inom HBT-lobbyn förspiller sällan ett tillfälle att påtala och ondgöra sig över att det tog sådan tid för majoritetssamhället att göra sig kvitt sina fördomar, att avkriminalisera och därefter avpatologisera homosexualitet. Man är inte lika angelägen att prata om hur Pedofila arbetsgruppen (PAG), en avdelning inom RFSL, ända in på 90-talet arbetade för att på samma sätt normalisera pedofili.

Det var på grund av fördomar som vi stigmatiserade pedofilen i stället för att bejaka lusten att ha sex med småbarn, hette det. Pedofilers sex med barn skulle ses som ett naturligt sätt att visa barn ömhet och kärlek. Och även om barnporrtidningarna och -filmerna försvann från skyltfönstren 1980 dröjde det ända till 2010 innan all befattning med barnporr kriminaliserades. Under en period på 90-talet anordnade svenska domstolar i en perverterad tolkning av offentlighetsprincipen filmvisningar av beslagtagen barnporr för hugade pedofiler.

Gammal pedofilvänster vädrar ny morgonluft

Fortfarande idag finns det barnpsykologer på vänsterkanten i Sverige som menar att det är ett otidsenligt och icke-progressivt tabu att vuxna inte interagerar sexuellt med barn, och barnboksförfattare med samma inställning som i sina skildringar beskriver pedofila aktiviteter mellan exempelvis läkare och barn på ett sätt som vore det något helt legitimt i vården som barnen njuter av. Dessa böcker tvingas andra barn att ta del av i skattefinansierad regi, exempelvis via transvestiter som Skamlösa vinhorans lässtunder på kommunala bibliotek.

När dessa aktörer nu åter vädrar morgonluft och nostalgiskt vill ha en revival av pedofilvänsterns storhetstid har man anpassat sina aktiviteter till att lagen som den ser ut idag kriminaliserar sex med barn och även barnpornografiska skildringar. Men man rör sig alldeles i gränslandet, försöker tänja på gränserna så mycket det går och har som sina företrädare från tidigare decennier en agenda att genom engagemang i den sexualpolitiska debatten få till stånd attitydförändringar i mer liberal riktning med slutmålet att också lagen ändras. Vänsterns apologetiska hållning till och silkesvantar med dömda pedofiler i kriminalvården skvallrar ytterligare om hur man egentligen ser på den här sortens sexualitet.

Alla kan dock inte lägga band på sig och vänta och profiler inom RFSL och Priderörelsen har vid flera tillfällen avslöjats med sexuella övergrepp mot barn. I närtid erinrar vi oss pedofilskandalerna kring den homosexuella C-profilen Fredrick Federley – som av en händelse också har som ett av sina stora intressen att klä ut sig till drag queen. Vad alter egot ”Ursula” hittar på har Fredrick dessutom sagt att han fritar sig från ansvar för. Någon vettig förklaring till varför han dras till män som begått de mest bestialiska våldtäkter på småbarn har han heller inte kunnat ge.

Anonyma och inte bakgrundskontrollerade

Mannen bakom ”Miss Shameless”, som falskflaggat som sagoläsning pådyvlar barn minoritetssexuell propaganda, hävdar nu när det blåser lite kring verksamheten att det är en helt annan persona än den som iförd samma utstyrsel och under samma namn men med tillägget ”Winewhore” livaktigt engagerar sig i mer hårdpornografiska transaktiviteter. Låter det inte som en efterkonstruktion? Är det konstigt om man som förälder inte känner sig trygg med att överlämna sina barn åt någon som på det här apart personlighetskluvna sättet laborerar med olika identiteter som kivas om herraväldet över samma fysiska kropp och skyller på varandra när det utkrävs ansvar?

Skamlösa vinhoran och de andra sagotanterna from Hell vägrar dessutom uppge sina riktiga namn. Som förälder kan du inte kolla upp dem i brottsregistret innan du anförtror ditt barn till dem. Och om barnet skulle ofredas eller värre i deras sällskap vet du inte vem du ska anmäla. Du vet inte ens hur de ser ut under Rocky Horror Show-målningen.

Du vet inte om bibliotekets personal vet vilka de har att göra med, om de avkrävt sagotransorna utdrag ur brottsregistret, som man numera annars regelmässigt gör även med helt ordinära människor som ska arbeta i barns närhet eller om de inte tordats göra detta med den här kategorin av rädsla för att pekas ut som transfobiska. Du vet inte om du kan räkna med att personalen står på din och ditt barns sida om något skulle hända eller om de i sin vänsterpolitiska regnbågsvurm väljer att hellre tro på och skydda transvestiternas integritet och anonymitet.

Och det är bara en liten del av den vanmakt föräldrar som vill skydda sina barn upplever idag i sina möten med offentliga inrättningar. Transvänstern har infiltrerad nästan alla förskolor och skolor och hittat på en särskild certifiering för dessa som få vågar säga nej till i rädsla för repressalier och skamning. Enskilda lärare är ännu räddare för att ställa sig på barnens och föräldrarna sida. flera exempel finns på att de fått sparken och i realiteten yrkesförbud, antingen genom att fråntas lärarlegitimationen eller därför att ingen rektor vågar anställa en lärare som förklarats fredlös av regnbågsvänstern.

Inte ”fånigt” att vara kritisk när barn far illa

Flera andra paradtransor har under sina pseudonymer trätt fram i debatten och ondgjort sig över Jimmie Åkesson och hans parti. Och de som inte ventilerar ett direkt SD-hat ägnar sig i stället åt att bagatellisera och trivialisera företeelsen med kommentarer som ”Är det så farligt?”, ”Så fånigt av Jimmie!” osv.

Ja, det är farligt och nej det är inte fånigt att reagera. Själva aktiviteterna i sig är illa nog men det extremt allvarliga är det som sker i nästa uppföljande skede, när man börjar gå på de här barnen i den tidiga puberteten eller tidigare ändå för att förmå dem att byta kön. Den här groomingen har varit framgångsrik. Man har lyckats övertyga mången identitetsvilsen ung människa om att problemen har sin grund i att de är födda i fel kropp. Och samhället vågar inte säga ifrån ens när de här barnen tillfogas fysiska och psykiska men för livet med så kallade pubertetsblockare – kanske det grövsta övergreppet på människor i den medicinska vetenskapens namn sedan Joseph Mengele.

Inte traditionell drag-underhållning

Män som uppträder som kvinnor i kultursammanhang har i vår del av världen anor tillbaka till åtminstone det antika Greklands amfiteatrar. Men om vi håller oss till det mer sentida så finns det gott om exempel på där det gjorts i underhållande syfte med humor och glimten i ögat. Vem har inte skrattat åt diverse gestaltningar av Charleys tant, Jack Lemmon och Tony Curtis som Daphne och Josephine i I hetaste laget, Jamie Farr som korpral Klinger i M.A.S.H, Terry Jones som mamman i Life of Brian, nyligen bortgångne Barry Humphries som Dame Edna, Brendan O’Carroll som Agnes Brown i Mrs. Brown’s Boys eller vår egen Johan Rheborg som Morran och farbror Barbro. Listan kan göras lång.

Till och med Lars-Åke Wilhelmssons Babsan kunde vara lite kul och underhållande även om vi här börjar tangera det som idag har havererat fullständigt till figurer som Skamlösa vinhoran och transorna i SVT:s Drag Race Sweden. Hos dessa finns ingen fyndig humor, bara plump vulgaritet, ingen drift med kvinnliga attribut och beteenden som har ömhet i botten. När de dimensionerna saknas och ersätts med en nödtorftigt maskerad HBT-extrem politiska agenda, då reduceras det som presenteras till förminskande karikatyrer av vad en kvinna är som många verkliga kvinnor känner sig djupt kränkta av.

Det uttrycker knappast några goda feministiska värderingar att gestalta en kvinna och stereotypa henne som ett översexualiserat vulgärt våp utan smak i vare sig klädval eller sätt att sminka sig. Det är något man kan föreställa sig att ultrakonservativt misogyna kvinnohatare skulle ägna sig åt men här är det alltså personer som uppger sig tillhöra den progressiva feministiska vänstern och avsky konservativa män. Åtminstone delar av feministrörelsen har börjat inse att det inte gynnar utan tvärtom drabbar kvinnor att vara så ”progressiv” att man bjuder in män i kvinnokollektivet. Mest uppmärksammat har det varit inom idrotten men liknande fenomen kans ses också på andra områden.

Det borde vara legitimt att ha kritiska åsikter om vissa uttryck som HBT-extremismen tar sig i största allmänhet. Men åtminstone behöver det bli legitimt att ta avstånd för till de till pedofili gränsande aktiviteter där barn och unga cyniskt och empatilöst utsätts och exploateras för sexualpolitiska syften. Sverigedemokraterna är största parti i Tidöregeringsunderlaget och borde kunna pressa de andra tre partierna till att repa lite mod för att skydda de allra yngsta i samhället.

Tipsa oss