➤ KRÖNIKA  Skattesänkningar för rika är alltid kontroversiellt. Så kontroversiellt att alla skattesänkningar för rika måste av politiker formuleras och marknadsföras som om de vore skattesänkningar för medelklassen. Vissa inom högern menar något förenklat att skattesänkningar till de rika leder till en ”trickle-down”-effekt där välståndet sprids neråt, medan vänstern insisterar på att skattesänkningar för de rika endast gynnar de rika. Båda har, som vanligt, helt fel.

Till att börja med så bör det sägas att ”Trickle-down economics” är ett öknamn; ingen har någonsin förespråkat något som heter trickle-down economics. Den korrekta termen är ”supply-side economics” och förespråkades av bland andra Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Men ja, låga skatter för höginkomsttagare (och låga vinstskatter) är en viktig ingrediens i denna filosofi vilket har gjort dem båda till hatobjekt för vänstern än idag.

Vänsterns främsta argument mot skattesänkningar för höginkomsttagare är att de inte stimulerar efterfrågan i ekonomin: Om du ger en miljonär en extra tusenlapp så hamnar den på sparkontot, men om du ger en extra tusenlapp till en låginkomsttagare så kommer han däremot sätta sprätt på den i det lokala köpcentrumet, vilket stimulerar ekonomin. Företagen får sälja mer och måste anställa fler, vilket skapar en god cirkel.

Att sänka skatten för höginkomsttagare framstår alltså som att kasta pengar i sjön. Och visst, det är absurt att tro att de rika skulle dela med sig av ren välgörenhet – men det finns faktiskt ändå en trickle-down effekt! Ja, du läste rätt: Att sänka skatterna för höginkomsttagare kan faktiskt göra vanliga människor rikare.

Inte minst så sker detta genom riskkapitalism. Vanliga människor köper visserligen aktier och fonder, men riskkapitalism är i princip helt och hållet förbehållet rika. Det är rätt logiskt – som en vanlig Svensson har du inte råd att satsa alla dina sparpengar på ett otroligt riskfyllt projekt, det vore fullkomligt oförsvarligt. Och även om du gjorde det, så är de flesta högriskinvesteringar så pass dyra att dina sparpengar inte skulle räcka.

Oftast hör vi om riskkapitalister i välfärdssektorn och på grund av detta har de fått ett dåligt rykte, men riskkapitalister agerar främst inom IT/teknologi, energi och medicin. Kanske har du kommit på en affärsidé, en ny social media-plattform som du tror kan konkurrera ut Facebook? Banken har ingen aning vad din idé är värd så de lär vara rätt tveksamma till att låna ut några större summor (och du lär behöva rätt stora summor!).

Om du inte redan råkar vara multimiljonär är du med andra ord körd, oavsett hur bra din idé är… om det inte vore för riskkapitalisten som specialiserar sig på IT! Denna superrika investerare jämnar ut spelplanen och gör att fattiga människor med fantastiska affärsidéer kan förverkliga dem, vilket såklart alla tjänar på.

När Reagan och Thatcher sänkte skatterna för de rika och avreglerade ekonomin så ledde detta till en mycket kraftig ökning i riskkapital. Dessa pengar blev till investeringar i högriskprojekt och till synes galna affärsidéer som ledde till att världen fick se uppfinningar och inte minst teknologi som vi aldrig fått se annars för att ingen ”vanlig” investerare hade tagit i de projekten med tång.

Dessa nya uppfinningar gynnar först och främst vanliga människor, och i allra störst utsträckning fattiga. Case in point: Internet. Nu är internet som teknologi ursprungligen utvecklat av främst USA:s militär, men internet som vi känner det idag är världens mest lyckade riskkapitalinvestering: I princip alla internetjättar (Amazon, Myspace, Google, eBay, Facebook, Paypal osv.) har från internets allra tidigaste dagar varit finansierade av riskkapitalister som vågade tänka stort och chansa på att det här ”inter-nätet” faktiskt skulle bli något mer än bara en fluga som de flesta trodde. De vågade chansa just för att de var superrika och hade råd att förlora pengarna de satsade (trots att det rörde sig om enorma summor för gemene man).

Utan Reagan och Thatchers skattesänkningar och avregleringar hade internet sannolikt kvävts i sin linda eller kraftigt försenats då ingen hade slängt in de pengar som behövdes för att få det i rullning. Som ett resultat av detta så har även en låginkomsttagare tillgång till mer information för någon hundralapp i månaden (och helt gratis där det finns wifi) än man kan få genom 100 högskoleutbildningar. Snacka om ”trickle-down”!

Löneutvecklingen har varit seg i flera årtionden (och det började före Reagan), men vänsterns världsbild där levnadsstandarden inte gått upp för genomsnittslöntagaren medan de rika fyllt sina pengabingar i 35 år är ändå helt felaktig. Dessutom så har den totala arbetsersättningen (lön + arbetsförmåner) ökat stadigt trots alla dessa hemska skattesänkningar.

Tyvärr går många i tokhögern för långt med detta resonemang, och menar istället att det alltid är en bra idé att sänka marginalskatterna. Särskilt i USA finns många ’konservativa’ som menar att skattesänkningar betalar för sig själva! Detta är en ren och skär myt, en teoretisk konstruktion som är intressant för ekonomer som mig i akademin men som sällan eller aldrig manifesterar sig i verkligheten.

Enkelt sammanfattat kan man säga att ju lägre skattetryck man har relativt till resten av världen, desto mindre tjänar man på att sänka skatterna ytterligare. Detta gäller även för individuella skatter. Visst kan man göra ideologiska argument för skattesänkningar ändå, men att som i USA sänka marginalskatterna när man redan har ett av de lägsta skattetrycken i världen kombinerat med en stor statsskuld och budgetunderskott känns som en felprioritering. Ekonomisk politik måste alltid anpassas efter rådande omständigheter!

Skattesänkningar för de rika är således inte alltid en bra idé, men ämnet förtjänar en mer seriös och nyanserad diskussion än någon i vänstern är intresserad av att ha. Tack för att ni läste, vi ses i kommentarsfältet!