Två svenska dokumentärfilmare ställs inför rätta efter att ha undervattenfilmat på den plats där passagerarfärjan Estonia förliste 1994 och 852 personer drunknade. Frågetecknen kring olyckan har varit många och kritiker menar att platsen omgärdats med speciallagar av andra skäl än det officiella om gravfrid.

De två svenskarna ingår i ett internationellt filmteam där även norrmän och tyskar ingår. Det är dock endast svenskarna som kan åtalas eftersom övriga berörda länder inte har accepterat den speciallag om gravfrid för området som klubbats av bland annat Sverige, Estland och Finland.

De svenska dokumentärfilmarna kan om de fälls dömas till två års fängelse. Lagen har inte prövats i domstol tidigare och någon praxis för påföljd finns därför inte.

Rättsläget är också oklart vad gäller om det är de enskilda besättningsmännens medborgarskap eller expeditionens ursprung som ska anses avgörande för åtal. Det aktuella fartyget är tyskflaggat.

Beslutet om att väcka åtal har tagits av Helene Gestrin, kammaråklagare på Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet. I ett pressmddelande skriver hon:

Nu får rätten bestämma hur det som har hänt ska bedömas juridiskt. Frågan är om svensk lag väger tyngre än det faktum att undervattensverksamheten skedde på internationellt vatten och av en tyskflaggad båt.

Många frågetecken kring olyckan

Det var den 28 september 1994 som M/S Estonia sjönk. Enligt den officiella haveriutredningen på grund av ett fel på fartygets bogvisir. Det är emellertid en förklaring som ifrågasätts av många, bland annat i böcker av Bertil Calamnius, anhörig till en av de drunknade, och journalisten och sjökaptenen Stefan Torssell.

Även det varv som byggde fartyget, tyska Meyervarvet i Papenburg, har avvisat haveriutredningen och menar att det utifrån hur fartyget var konstruerat är omöjligt att det skulle sjunka på en timme till följd av en skada på bogvisiret.

De som försökt granska händelsen har dock stött på motstånd. Vraket har täckts över med 10 000 ton sten och 400 000 kubikmeter sand för att hindra vidare utredning och ett arbete med att gjuta in det i betong påbörjades också men avbröts sedan.

Beslutet togs liksom lagen om gravfrid med argumentet att värna de avlidna och deras anhöriga. En majoritet av dödsoffrens anhöriga var dock emot betongövertäckningen och kritiker menar därför att andra skäl låg bakom beslutet, exempelvis att man velat dölja något som kan kasta nytt ljus över orsaken till förlisningen.