I denna nyhetskrönika på treårsdagen av den ryska invasionen av Ukraina går Samnytts Mattias Albinsson igenom kriget de senaste tre åren, och förklarar varför Ukraina skulle kunna ses som krigets vinnare.

Idag har det gått tre år sedan Ryssland inledde sin storskaliga invasion av Ukraina. En invasion och ett krig som kommit att dominera världspolitiken de senaste åren, som är mer än bara ett regionalt krig och i vissa avseenden till och med kan liknas vid ett världskrig.

Kriget handlar inte bara om Ryssland och Ukraina. Förutom USA är även de tidigare stormakterna Storbritannien och Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien – faktiskt samtliga Nato-länder – direkt engagerade i det. Vissa av dessa har till och med gjort kriget till sin “högsta prioritet”.

LÄS ÄVEN: Regeringen: “Ukraina är högsta prioritet

De belopp som omvärlden, alltså andra länder än Ryssland och Ukraina, spenderat på detta krig uppgår till flera tusen miljarder kronor.

I min nyhetskrönika om kriget förra året gick jag igenom bakgrunden till det. Jag tänker inte göra det igen. Denna gång tänker jag istället fokusera på var konflikten befinner sig idag. Och hur vägen framåt kan se ut.

LÄS MER: Ukraina – det ständiga kriget?

Men först en tillbakablick.

En hopplös situation

När Ryssland invaderar den 24 februari 2022 ser det till en början dystert ut. Ryska stridsplan bombar obönhörligen mål runt om i hela Ukraina. Putins trupper korsar gränsen på ett flertal platser. Flera städer och samhällen i östra delen av landet är avskurna eller omringade.

Situationen i Ukraina den 25 februari 2022. Faksimil

På kvällen den andra dagen befinner sig fientliga styrkor som invaderat från Belarus redan i utkanten av Kiev. Samtidigt rycker ryssarna fram mot näst största staden Charkiv i öst.

I söder anfaller fienden från Krimhalvön, korsar Dniepr, fortsätter mot Kherson och har siktet inställt på hamnstäderna Mykolajiv och Odessa.

Fientliga styrkor rycker fram överallt. Det är kaotiskt och situationen kan beskrivas som desperat för Ukraina.

Någon gång denna andra dag påstås Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj ha fått ett erbjudande från USA om att bli evakuerad. Det är då han ska ha fällt de bevingade orden: “Striden är här; jag behöver ammunition, inte lift”.

Citatets autenticitet har visserligen ifrågasatts. Äkta eller ej så fångar det stämningen just där och då.

Dels den ukrainska kampviljan. Men kanske ännu viktigare omvärldens uppfattning om hur hopplös situationen är. De första dagarna och veckorna anser till och med de mest hängivna Ukraina-anhängarna i västvärlden att det bara är en tidsfråga innan landet faller. Att den ryska fanan snart vajar från Marinskijpalatsets flaggstång.

Volodymyr Zelenskyj den 25 februari 2022. Faksimil

Vinst mot alla odds

Men ukrainarna ger inte upp. Efter att hårda strider rasat runt om i landet i flera veckors tid tvingas ryssarna tillbaka längs de flesta frontavsnitt.

I slutet av mars retirerar de från Kiev. Strax därefter hävs belägringen av städer som Tjernihiv och Sumy i nordöstra Ukraina. Och en dryg vecka in i april månad besegras ryssarna i Slaget om Mykolajiv vid Svarta havets kust.

Framåt slutet av sommaren kommer de två berömda ukrainska motoffensiverna. Motoffensiven vid Kherson och motoffensiven vid Charkiv.

LÄS ÄVEN: Här firas ryska reträtten i Cherson

Enorma landområden befrias från rysk ockupation, kontroll eller influens. Enligt vissa bedömningar rör det sig om över 50 000 kvadratkilometer. Eller ungefär lika mycket som fem Skåne.

Det är såklart siffror i överkant, och Ryssland hade aldrig någon verklig kontroll över det mesta av den terrängen. Trots det: En bedrift för de ukrainska försvararna.

Mot slutet av 2022 är situationen på slagfältet radikalt annorlunda. Ukraina har initiativet och ryssarna är under stark press.

Uppstyckat Ryssland

Styrkta av framgångarna börjar västmakterna få igång sina leveranser av offensiva vapen. Himars och Abrams från USA och Leopard från Tyskland. Sverige skickar bland annat Stridsfordon 90 och artillerisystemet Archer.

Svenska stridsfordon rullar mot fronten i Ukraina våren 2023. Faksimil

I sociala medier sprids filmer och bilder på långa karavaner av tunga vapen som rullar mot fronten. I början av 2023 planeras dessutom för en större ukrainsk motoffensiv som ska köra ut ryssarna ur landet.

LÄS ÄVEN: VIDEO: Här rullar svenska stridsfordon mot fronten i Ukraina

Vissa har senare menat att Ukraina här har ett gyllene tillfälle att förhandla med Ryssland. I ett läge där Kreml skakats om av bakslaget. Men så blir det aldrig.

Stämningen är nämligen på topp i Washington och Bryssel. Inget kan stoppa oss nu. Slava Ukraini!

I slutet av januari 2023 bjuder ECR, Sverigedemokraternas partigrupp i EU-parlamentet, in till konferens. Temat: “Imperialistiska Ryssland: Erövring, folkmord och kolonisering. Utsikter för avimperialisering och avkolonisering”.

Anförande om att européerna måste lära sig namnen på alla nya stater som bildas när Ryssland styckas upp. Faksimil

Det råder stor optimism om att “orcherna” inte bara kommer kastas ut ur Ukraina utan att deras stat dessutom kommer krossas. För evigt. Putin ska gripas och ställas inför rätta och Ryssland styckas upp i mindre stater. Det är åtminstone budskapet under konferensen.

LÄS MER: SD:s partigrupp föreslår: Stycka upp Ryssland i flera stater

Det är milt uttryckt en väldigt annorlunda stämning i västvärlden jämfört med elva månader tidigare.

Misslyckad motoffensiv

Men den motoffensiv som slutgiltigt ska befria Ukraina från ockupanterna försenas flera gånger och kör hösten 2023 till slut fast vid Robotyne i södra Ukraina. Visserligen lyckas ukrainarna efter hårda strider bryta igenom den första ryska försvarslinjen. Men längre än så kommer de aldrig.

Istället är det Ryssland som återtar initiativet på slagfältet.

Redan våren 2023 har Bakhmut erövrats, och i februari 2024 intas den befästa staden Avdijivka. Marinka, Krasnohorivka, Vuhledar och Kurakhove; den ena staden efter den andra faller.

Visserligen avancerar ryssarna betydligt långsammare än 2022. Men de tar terräng. Faktum är att Ukraina inte lyckas vinna ett enda större slag på ukrainsk mark efter den framgångsrika motoffensiven vid Kherson 2022.

Sedan januari 2023 har fronten successivt flyttats västerut. Ryssland kontrollerar idag, i slutet av februari 2025, omkring 5000 kvadratkilometer mer ukrainsk terräng än för två år sedan.

Storleksmässigt är det nästan lika stort som landskapet Halland. Eller som Stockholms län utan Norrtälje kommun. Som ett drygt dussin Gazaremsor eller 700 000 fotbollsplaner.

Och kanske än värre: Under de senaste två åren har ryssarna gjort större framryckningar de senaste sex månaderna än de gjorde de första arton. Den takt med vilken fienden rycker fram accelererar.

Illa hörd verklighet

Denna verklighet på slagfältet tycks emellertid illa hörd i västvärlden. Många lever kvar i 2022, och menar att kriget ska fortsätta tills ryssen sparkats ut.

En ståndpunkt som känts mer begriplig om fronten rört sig i så att säga rätt riktning. Men det gör den alltså inte.

Sveriges försvarsminister Pål Jonson säger till exempel i december 2024 att om Ukraina ska förhandla, så ska det ske från “en styrkeposition”. Det svenska stödet måste fortsätta så att Ukraina kan nå denna “styrkeposition” mot Ryssland, resonerar han.

LÄS ÄVEN: Pål Jonson “utesluter inte” skicka svenska soldater till Ukraina

Sveriges Ukrainastrategi tycks enligt Jonsons uttalanden bygga på att Ryssland har “extremt höga förlustsiffror” och att kriget därför är “ohållbart” för dem.

Försvarsminister Pål Jonson menar att Ryssland har “extremt höga förlustsiffror”. Faksimil

Om västmakterna beslutar sig för att hålla igång kriget genom fortsatt massivt stöd till Ukraina, så kommer Ryssland så småningom besegras. Det är bara en tidsfråga. Håll ut!

En delförklaring till denna strategi är rapporter från februari förra året. Då deklarerar flera svenska medier att 180 000 ryska soldater stupat i kriget, mot endast 31 000 ukrainska. Det är den ukrainske presidenten Volodymr Zelenskyj själv som säger det.

Nästan sex dödade ryssar för varje ukrainare!

Kan man lita på politiker?

Problemet med de siffrorna är att politiker inte alltid talar sanning. Om politikern tror sig kunna tjäna något på att göra avsteg från sanningen, kan risken till och med öka för att denne inte bär sant vittnesbörd.

Det dröjer bara någon dag efter Zelenskyjs utspel innan en annars väldigt pro-ukrainsk röst i Sverige, överstelöjtnant Joakim Paasikivi, ifrågasätter den ukrainske presidentens uppgifter.

Men det finns fler anledningar att ifrågasätta. Sommaren 2022 har exempelvis namngivna ukrainska regeringsrepresentanter sagt att Ukraina förlorar uppemot tusen soldater på slagfältet – varje dag. Det är inte rysk propaganda. Det är uppgifter från hästens egen mun.

LÄS ÄVEN: Ukraina: Vi förlorar uppemot tusen soldater – varje dag

Om de siffrorna extrapoleras över två år, eller tre som det nu hunnit gå, så hamnar man långt över 31 000.

Dessutom har vi i västvärlden, ända februari 2022, fått berättat för oss att de ukrainska frihetskämparnas kamp liknar Davids kamp Goliat.

Vi har fått höra om hur ryssarna avfyrar 10 000 artillerigranater om dagen, mot endast 2000 för ukrainarna. Hur ryssarna lyckats uppdatera tre ton tunga FAB-3000-bomber till förödande glidbomber, samtidigt som ukrainarna i princip saknar flygvapen. Och hur ryssarna har tillgång till supersoniska missiler som det ukrainska luftvärnet inte förmår skjuta ned.

Leende rysk soldat filmar sig själv medan ryskt artilleri beskjuter ukrainska mål i bakgrunden. Faksimil

Mycket av det vi vet om kriget i Ukraina och situationen vid fronten talar snarare för ett omvänt förhållande: Större ukrainska än ryska förluster.

Vem kan man lita på?

Ukraina vann kriget

Ofta diskuterar, kanske inte minst politiker, kriget i termer av vem som kommer “vinna” det. “Ryssland får inte vinna”, heter det. Få reflekterar dock över vad som menas med att “vinna”.

Ett sätt att se på frågan är att Ukraina redan vunnit. Det ryska försöket att inta Kiev och erövra kustremsan väster om floden Dniepr misslyckades 2022. Bortsett från de östligaste delarna av landet, som hela tiden haft en stor rysktalande befolkning, är Ukraina fortsatt ett fritt land.

Men kriget avslutades inte 2022. Delvis kanske på grund av västerländska förhoppningar om att ett större ryskt nederlag hägrade runt hörnet. Så blev det emellertid inte, och just nu tycks den “styrkeposition” som den svenska regeringen hoppas att Ukraina ska kämpa sig fram till, allt mer avlägsen.

Apropå politiker. En annan svensk sådan, kristdemokraten tillika officeren Andreas Braw, avfärdade för ett tag sedan de ryska framryckningarna med att de offrar tusentals soldater för att erövra en “grushög”.

LÄS ÄVEN: Nato-planen: 100 miljarder euro till Ukraina – ska “skydda” från Trump

Han glömde emellertid nämna att de “grushögarna” var Avdijivka och Krasnohorivka. Befästa städer i en försvarslinje som Ukraina började bygga 2014 för att hålla gränsen mot Ryssland. Inte vilka grushögar som helst.

Efter att ryssarna brutit igenom Europeiska muren, som den ukrainska försvarslinjen kallats, har de ökat takten på sitt avancemang. Vad än värre är: Ukraina uppges i stort ha saknat bakre försvarslinje att retirera till.

Tidigare kunde de ukrainska försvararna längs åtminstone delar av fronten skyddas av robusta bunkrar som ingenjörstrupper haft flera år på sig att konstruera och bygga. Nu tvingas de slåss i mer öppen terräng.

Krigströtta amerikaner

Som grädde på moset har USA nu fått en president som gått till val på ett snabbt avslut på kriget. De amerikanska väljarna har tröttnat på att deras skattepengar går till ännu ett krig på en kontinent som de flesta dem aldrig kommer sätta sin fot på under sin livstid.

USA har som vi vet redan börjat förhandla med Ryssland, över huvudet på Zelenskyj, von der Leyen, Macron, Scholz, Starmer, Kristersson och andra toppolitiker som har Bryssel som andrahem.

EU har visserligen trotsigt svarat med att när USA sviker, så kommer Europa ta över ansvaret för det militära stödet. “Fred genom styrka”, heter det. Det låter kanske fint. Frågan är bara: Hur då?

EU-toppar träffades förra veckan för att diskutera Ukraina. Foto: EU

Många av de vapen som EU-länderna hittills skänkt till Ukraina, oavsett det är Patriot-system, Harpoon-missiler, Javelin-robotar, Humvees eller M113-fordon, är ursprungligen amerikanska. Sverige har till exempel skickat Robotsystem 97 och Jaktrobot 99, vilka båda är amerikanska system.

I ett läge där USA försöker förhandla fram fred med Ukraina, så är det inte säkert att vidareexport av amerikanskt materiel kommer fortsätta godkännas. I normalfallet tillåts inte sådant.

Det tog till exempel arton månader innan Biden-regeringen gav klartecken för att skicka F-16 till Ukraina. Och då är det inte ens USA som skickar dem, utan EU-länder som redan köpt och betalt för stridsplanen. Det gör alltså att EU:s möjligheter att hjälpa Ukraina sannolikt begränsas kraftigt när Trump hoppas nå en “deal”.

LÄS ÄVEN: USA ger klartecken för F-16 från Europa till Ukraina

Och om de vapen som Ukraina hittills fått från USA och EU inte varit tillräckliga, hur kommer det bli om det fortsättningsvis bara är Europa som skickar vapen?

Äntligen fred?

I kanske inte minst Sverige råder uppfattningen att Ukraina måste fortsätta kriga till siste ukrainaren. Att det inte finns något alternativ. Ryssland måste besegras. Till varje pris.

Ryssar kan inte förhandlas med. Att ge Putin så mycket som en millimeter ukrainsk terräng är uteslutet. Och alla som ifrågasätter den inställningen är Kremltroll. Betalda av Moskva. Förrädare!

Fredrik Reinfeldt och Dmitrij Medvedev 2010. Foto: Kreml

Under tiden blir situationen i Ukraina allt mer desperat. Fronten kryper längre och längre västerut, och hundratals soldater stupar varje dag.

I fredags var det 215 år sedan Ryssland anföll Sverige i det som kallas Finska kriget. Året därpå, ett och ett halvt år senare, skrev Sverige under Freden i Fredrikshamn.

“Himmeln är mitt vittne, att jag skulle velat underskriva min död hellre än denna fred”, uttryckte den svenske diplomaten Curt von Stedingk i samband med undertecknandet.

Sverige tvingades i och med fredsfördraget ge upp hela Finland till Ryssland. Det sorgligaste fredsavtalet i Sveriges historia.

Men avtalet innebar också slutpunkten för åtta århundraden av krig på svensk mark. Med parantesen att Sverige fem år senare inledde en knapp sekellång ockupation av Norge, så fick det svenska folket i och med detta fredsfördrag äntligen fred.

LÄS ÄVEN: Propagandakriget om Ukraina: Vem sprängde Kachovka-dammen?

Utrikesministern vädjar till tusentals “svenskar” i Libanon: Lyssna på UD