➤ KRÖNIKA Vad krävs för att bli riksdagsledamot för Sverigedemokraterna? Frågan har väckts efter att det avslöjats att en servitris som påstås ha haft en affär med en SD-topp plötsligt dök upp på partiets riksdagslista. Samtidigt har flera tunga namn petats från samma lista. Historien riskerar att vara droppen som får bägaren att rinna över eller snöbollen som drar igång en lavin och spolierar SD:s högt ställda ambitioner inför höstens riksdagsval.

I det senaste avsnittet av den populistiska tidskriften Kvartals lördagsintervju fick Jimmie Åkesson frågor av överhoppade SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt om varför den erfarne tidigare partiledaren Mikael Jansson inte finns med på riksdagslistan. SD-ledaren hävdade att detta berodde på hårdnande konkurrens om riksdagsplatserna som en följd av att SD vuxit och fått en bredare rekryteringsbas av kompetenta personer att välja bland.

Det påståendet krockar för många SD-väljare med historien om hur en servitris och partypingla från Stureplan, utan någon erfarenhet av politiskt arbete och som därtill tills helt nyligen deklarerat sig vara starkt SD-kritisk, valsar in på riksdagslistan efter att ha tillbringat sena kvällar och nätter i en SD-topps riksdagslägenhet.

Den här historien är inte så mycket en present till de så kallade sjuklöverpartierna i det politiska etablissemanget som det är en tidig julklapp till nystartade Alternativ för Sverige med tidigare SDU-ledaren Gustav Kasselstrand i spetsen. Det som hittills varit något av en rännil från SD till AfS kan nu komma att växa till en strid ström.

SD-ledningen tycks också mer fylld av stursk arrogans än krismedvetande och självrannsakan. I nyss nämnda lördagsintervju upprepade Åkesson det raljanta öknamn man tidigare gett det nya partiet – ”Alternativ för sparkade”. Det vittnar om att man inte har insett situationens allvar.

Sverigedemokraterna har länge kritiserats både utifrån och inifrån för toppstyrning, konformitetskrav och nepotism. Om vi tar det sistnämnda först så är det påtagligt många flickvänner, svärmödrar och andra dambekanta till den mansdominerade partinomenklaturan som belönats med uppdrag, tjänster och anställningar av varjehanda slag. Att det inte ser särskilt bra ut behöver man knappast ens nämna.

När det gäller toppstyrningen är jag inte fullt lika kritisk som somliga andra. Det är begripligt att ett relativt nytt och snabbt växande parti måste vara tuffare än andra med att se till att inte extremister och stollar tar sig in i partiet och river ned det förtroende som man under lång tid mödosamt byggt upp.

SD har – med undantag för Vänsterpartiet – en större gränsyta än andra partier mot extrema rörelser och personer, som delar partiets nationalistiska grundsyn men inte alltid de demokratiska och reformistiska grundvärderingarna. Där frodas både våldbejakande tankegods och antisemitiska konspirationsteorier.

Det starka konformitetskravet är däremot problematiskt. Det förefaller gå långt utöver vad som är rimligt för att undvika att ovan nämnda stollar och extremister får inflytande.

Det tycks också vara den verkliga orsaken till att Mikael Jansson fick respass från riksdagslistan. I Kvartals lördagsintervju nämner Åkesson de tillfällen då Jansson kommit på kant med partitoppen i försvarspolitiska frågor. Det verkar ha räckt med att Jansson ifrågasatt partiets nya mer luddiga inställning till Nato för att mista förtroendet för en ny mandatperiod i riksdagen.

Åkesson menade att SD som ett nu större och bredare parti och med ambitioner på att bli statsbärande måste vara beredda att kompromissa. Och visst är det så, men att gå från ett nej till ett kanske i Nato-frågan kan jämföras med att göra samma sak i EU-frågan. För många av SD:s kärnväljare är det grundvärderingsfrågor man som nationalist inte kompromissar med. Och man bör inte som försvarspolitisk talesperson få sparken för att man står fast vid sådana värderingar när andra i partiet vacklar.

Vem vill jag helst se på riksdagslistan för det parti jag överväger att rösta på – omvittnat hängivna och erfarna Sverigevänner som Kent Ekeroth, Mikael Jansson och Thoralf Alfsson eller nån festprissa som misstänks halkat in sängvägen och i bästa fall gör ett dåligt jobb men i värsta fall blir nästa skandalledamot som partiet måste utesluta eller som beslutar sig för att bli politisk vilde? Frågan är retorisk och tarvar inte ett svar.

Om en person som jag, som vigt större delen av min vakna tid i snart tio års tid åt den Sverigevänliga saken, inte längre känner mig helt övertygad om att det kommer att stå Sverigedemokraterna på den valsedel jag lägger i urnan den 9 september, så misstänker jag att väldigt många inte fullt lika engagerade går i samma tankar. Det är något som SD-ledningen inför den stundande valrörelsen borde ta på allvar i stället för att raljera om ”Alternativ för sparkade”.