➤ KRÖNIKA Idag kom så beskedet – en utredning föreslår att straffrabatten för unga tas bort. Det är bra för Sverige och något jag kämpade för i alla åtta år jag satt i Riksdagen. Men det finns ett stort problem som inte försvinner med denna förändring och som man måste minnas.

Under mitt första år i riksdagen, 2010/11, hann jag lägga sammanlagt 16 motioner. Åtta av dessa lades direkt efter riksdagsvalet, på hösten 2010. Resten tillkom under riksdagsåret i form av ändringsyrkanden på lagförslag från regeringen.

Sju av dessa åtta motioner som jag la direkt handlade om kriminalpolitiken. Och en av dem, inskickad den 27 oktober 2010, handlade om…att straffrabatten för unga skulle tas bort! Så här skrev jag då:

Det är även så att lagen om särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare måste reformeras. I Sverige idag blir en person myndig vid 18 års ålder och i och med denna ålder ska han eller hon betraktas som fullt ansvarig för sina handlingar. Dock tar svensk lag ändå särskild hänsyn till personer som är över 18 år men under 21 år gamla. Detta förhållningssätt är orimligt eftersom de som är över 18 år är myndiga och därmed ansvariga för sina handlingar och därmed bör denna hänsyn upphöra.

Samma förslag, även om texten uppdaterades genom åren, la jag vartenda år sedan dess. Alltså i åtta års tid.

Nej, nej och återigen nej
De första fyra åren föreslog jag det under Alliansregeringen 2010-2014. Ingen stödde då mitt förslag, vare sig regeringen eller de rödgröna. Under denna tid satt Morgan Johansson som ordförande i justitieutskottet.

De andra fyra åren la jag det under en rödgrön regering. Med samma resultat. Nej, nej och återigen nej.

Först senaste året eller två har de andra vaknat till liv. Först M och nu S.

Jag vill hävda, föga förvånande kanske, att det varit SD som tryckt på i frågan och lyft den vartenda år. Det i samklang med verkligheten som till slut även kryper på sjuklövern, har tvingat dem att omvärdera sina tidigare fatala misstag.

Total avsaknad av verklighetsanalys
Vissa frågar då “men är du inte nöjd att du fått som du vill?”. Jo, absolut. Men för Sveriges framtid är långsiktighet den kanske viktigaste aspekten. Och sett i relation till det – vad har vi egentligen?

Jo, något jag tjatat om tidigare, här men även i riksdagens talarstol:

Det faktum att Sveriges samlade sjuklöver, från de rödgröna till de borgerliga samt svensk media, har en grundmurad oförmåga att förstå och analysera verkligheten omkring dem.

Deras vidmakthållande av ungdomsrabatten är ett sådant exempel. Den villkorliga frigivningen (där en brottsling kommer ut efter 2/3 av straffet) är ett annat, massinvandringspolitiken, energipolitiken (där de lägger ner bra kärnkraft och ersätter med usel vindkraft), strafflängderna generellt sett, vägran att utvisa kriminella utlänningar, hur de stoppade polisen från att hitta illegala invandrare, hur de ger illegala invandrare billigare vård än svenskar, hur de negligerade gränskontrollerna, hur de gemensamt monterande ner vårt försvar – och mycket mer.

I princip alla större avgörande beslut som sjuklövern tagit i över 40 års tid har mer eller mindre varit fel – och lett Sverige in i fördärvet.

Anledningen till att de gång på gång gjort dessa enorma misstag är det jag nämnde ovan: en total oförmåga att förstå verkligheten.

Oförmågan kvarstår
Och här framkommer det problem jag nämnde inledningsvis.

Att de nu sakta inser att vi haft rätt förändrar inte det faktum att deras oförmåga kvarstår. Det är ju samma strukturer, feghet, mentalitet, kultur och i mångt och mycket samma personer.

Så ja, de slår sig för bröstet när de lägger förslag vi sa åt dem att lägga för snart ett decennium sedan (över ett decennium om vi räknar med att en del av våra förslag faktiskt föreslogs innan vårt riksdagsinträde).

Men det borde egentligen, vid rationellt tänkande, inte utmynna i större förtroende för dem, utan mindre. För nu har vi ju svart på vitt den enkla sanningen: de hade fel.

Och vem bör man lita mest på? De som alltid haft fel…eller de som alltid haft rätt?