Vänsterliberalerna kan ta SD:s Håkan Lerstorp i hand

LEDARE Det väckte stark kritik när SD-politikern Håkan Lerstorp nyligen i Trelleborgs kommunfullmäktige ville ta upp frågan om kvinnornas skuld till att de blir misshandlade av sina män. Det var en sund reaktion. Frågan inställer sig samtidigt varför så många politiker resonerar likadant som Lerstorp i andra fullt jämförbara sammanhang.

Det är ett synsätt med gamla anor att kvinnor som provocerar sina män får skylla sig själva om de blir misshandlade, Detta eftersom män inte förmår behärska sig med allt testosteron de har i kroppen. Motsvarande argumentation förekommer även vid våldtäkter – kvinnan var så utmanande att mannen inte förmådde kontrollera sin sexuella drift.

I den muslimska världen är dessa synsätt fortfarande idag institutionaliserade i sharialag medan vi i den civiliserade västvärlden har kommit längre på jämställdhetens område – här är det inte legitimt för mannen att slå sina fruar med tillhyggen om de inte lyder. Här måste kvinnor inte oavsett väderlek vira in sig i heltäckande kläder för att inte anses få skylla sig själva om de blir våldtagna.

Kvinnofrid ett signum för civilisation

Att våld mot kvinnor i nära relationer aldrig kan ursäktas har ett brett stöd över hela det politiska spektrat, från vänster till höger. Lerstorps egen partikollega Mathias Andersson markerade skarpt mot uttalandet och fastslog att diskussioner om vad kvinnor har gjort för att förtjäna att bli slagna inte hör hemma i Sverigedemokraterna. I motsats till mycket annat rådde i detta stor enighet mellan SD och de övriga partierna.

Den samsynen utsträcker sig även till sexuella våldsbrott. Oavsett vad en kvinna säger eller gör och vad man kan tycka om detta är gränsdragningen i den västerländska värdegrunden, kulturen och politiken glasklar: det kan aldrig ursäkta misshandel eller våldtäkt.

I fängelserna och ute i stugorna finns fortfarande idag en och annan svensk man som krampaktigt vill legitimera sitt eget eller andras våld mot det täcka könet. Bland män med utomvästlig invandrarbakgrund kan detta nog tyvärr vara en majoritetsåsikt. Det är illa. Men än värre är den politiska relativisering som blir alltmer påtaglig ju längre åt vänster man rör sig över partispektrat.

Att våld i nära relationer är mer utbrett i vissa invandragrupper är för flera partier ett obekvämt faktum som man gärna förbigår med tystnad, liksom hela hedersvåldsproblematiken. Politiker som i andra sammanhang gärna ondgör sig över svepande kollektiv skuldbeläggning hos sina politiska motståndare, vill här ogärna borra ned till någon djupare gemensam nämnare än att förövare till våld i nära relationer är män.

Mer otydligt om mansfrid

Att den här sortens våld inte bara förekommer även i samkönade relationer utan enligt undersökningar till och med är proportionellt sett vanligare där än i heterosexuella dito, är också något man inom vissa partier ogärna talar om. Liksom med invandrare ska uppgifter som naggar bilden av en ”utsatt grupp” helst förtigas.

Än mer påtaglig, beroende på politisk hemvist, är skillnaden i synsätt på kvinnors våld mot män. Formellt är det lika otillåtet för kvinnor att slå män men i realiteten är tröskeln för när detta beivras väsentligt högre jämfört med när rollerna är omvända.

Man kan tycka att den diskrepansen är rimlig till en viss gräns. Att som stor stark man få en liten örfil av en hysterisk och väsentligt mindre och nättare kvinna i ett äktenskapsgräl är kanske inget man måste besvära det hårt belastade rättsväsendet med. Blir man huggen i magen med en kökskniv är det en annan femma.

Samtidigt har Sverige förvandlats till ett sådant veritabelt matriarkat, genomsyrat av sådan kollektiv och institutionaliserad misandrisk hets att man numera inte spontant känner att man vill bjuda kvinnorna på ytterligare förmåner. Det blir en avvägningsfråga mellan känslan av att det är pinsamt att ringa polisen för att man fått ducka för hustruns porslinskastning och jämställdhetsprincipen att det ska råda likhet inför lagen även här.

Kvinnors våld mot män kallas av våra feministiserade svenska myndigheter för mäns våld mot kvinnor – jo det är faktiskt sant.. Det är också en sanktionerad företeelse i den värderingsmässigt starkt vänsterlutande kultur- och underhållningsbranschen. Den mentalsjuka och för mordförsök dömda radikalfeministen och författaren Valerie Solanas bok SCUM-manifestet (Society for Cutting Up Men) som förespråkar kollektivt mord på alla män, har utan protester inifrån kulturetablissemanget dramatiserats och med statligt stöd satts upp på teatrar i Sverige. En bok eller teaterpjäs med omvända könsroller vore otänkbar.

Varje prenumerant på en streamingtjänst kan konstatera att utbudet är stort i den genren filmer och serier där temat är att en eller flera kvinnor tar blodig hämnd på sina ex. Samma typ av manus där tittarna ska heja på män som har ihjäl sina före detta fruar för att de har förtjänat det existerar inte. En del av dessa filmer och serier är inte dåliga men obalansen talar sitt tydliga värderingsspråk.

Provokation som ursäkt för våld ännu vanligt i andra sammanhang

Iögonenfallande vänsterliberala inkonsekvenser beträffande principen att våld aldrig kan ursäktas av provokation hittar vi om vi tar oss från hemmets härd och ut i det offentliga rummet. Många som med emfas tog avstånd från SD-lokalpolitikern Håkan Lerstoprs resonemang när det gäller våld i nära relationer för ett intill förväxling snarlikt resonemang när relationerna är av annan art och inte fullt lika nära.

Åtskilliga vänsterliberalt orienterade fintyckare har genom åren uttryckt att nyligen avlidne konstnären Lars Vilks får skylla sig själv och inte förtjänar samhällets beskydd från det muslimska våldet eftersom han provocerat muslimer med sina rondellhundsteckningar.

Lika många på den politiska kanten har ursäktat påskhelgens muslimska korankravaller och lagt skulden på koranbrännaren Rasmus Paludan med samma resonemang. Det är han som kallas extremist, inte de våldsbejakande jihadisterna, till och med när förment opartisk Public Service nyhetsrapporterar.

Nyligen tvingades frilansjournalisten Joakim Lamotte lägga ned sin angelägna granskande journalistiska verksamhet i landets ”utsatta” områden. Detta efter mängder med dödshot mot både honom själv och hans familj.

En bidragande orsak var att han inte fått någon uppbackning från det vänsterliberala mediaetablissemang som själva annars närmast uppvisar ett prinsessan på ärten-beteende bara de får några svordomar i ett mejl – då är det minsann viktiga röster som skräms till tystnad, då är demokratin i fara.

Men Lamotte har provocerat med sin journalistik, heter det nu. Därför är det han utsätts för rätt åt honom. Till och med Polismyndigheten, även den genom politiska tillsättningar infiltrerad av vänsterliberala värderingar, anser att Lamotte inte förtjänar att få de brott han blir föremål utredda.

Brotten är för många anser man, flera hundra till antalet, och beror enligt polisen på att Lamotte själv valt att leva i en situation där hans ”provokativa” närvaro ger upphov till brott.

Den polischef som sade att en kvinna som lever med en våldsam man själv har valt det och provocerat honom till att slå och att man därför struntar i att utreda de många anmälningar om våld i hemmet som kommit in skulle få se sig om efter ett nytt jobb samma dag.

De här värderingarna är mer uttalade ju längre vänsterut på den politiska skalan man rör sig, men de finns även hos de allmänborgerliga partierna. Tidigare Moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldt var exempelvis tydlig med att sverigedemokratiska politiker får skylla sig själva om de utsätts av våld från den autonoma vänstern eller invandrare. Har man ett socialkonservativt politiskt budskap ska man inte förvänta sig något annat, ansåg Reinfeldt.

Om vi för ett ögonblick återvänder till våld i hemmet så skorrar den moderata indignationen mot SD:s Håkan Lerstorp också falskt. Vi talar här om partiet som utsåg den fundamentalistiskt muslimske friskolerektorn Abdirisak Waberi till riksdagsledamot trots att man var fullt medveten om att denne sanktionerat att män om så krävs får uppfostra sina olydiga hustrur genom att slå dem med tillhyggen. Viktigare än värdegrunden var att rekrytera någon som kunde locka över invandrad valboskap från Socialdemokraterna.

Behövs en mer konsekvent och avpolitiserad syn på våld

Man kan tycka det är så grundläggande i ett civiliserat samhälle att det inte ens borde behöva påpekas att allt våld utanför statens våldsmonopol med undantag för nödvärn ska fördömas, utan relativisering utifrån vilket kön, etnicitet eller politisk åskådning offer och gärningsman har. Med dessvärre.

Det finns många andra självklarheter i en demokrati som vänsterliberalismen börjat dagtinga med för att behålla sitt grepp om makten, som lika rätt till yttrande-, åsikts- och pressfrihet. Men när samma krafter känner att de öppet kan tumma också på principen om allas lika rätt till skydd mot det nakna våldet och allas lika skyldighet att inte utöva det, då bör man bli rädd på allvar.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Mats Dagerlind

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Vill du slippa reklamen och samtidigt stötta Samnytt
Bli då prenumerant och välj annonsfritt eller om du hellre vill donera välj det alternativet!