Ungdomar som saknar svensk medborgarskap är kraftigt överrepresenterade bland de som begår så allvarliga brott i Sverige att de häktas. Det framgår av en rapport som Kriminalvården tagit fram. Myndighetens slutsats av siffran är att mer fokus måste läggas på att de kriminella ungdomarna inte mår dåligt i häktet.

Under perioden september 2019 till och med augusti 2020 häktades 1 229 unga i Sverige mellan 15 och 20 år gamla. Av dessa hade 31 procent utländska medborgarskap och en tredjedel av dessa talade så dålig svenska att de måste ha tolk i rättsprocessen. Utredarna har valt att inte redovisa hur stor andel av övriga unga häktade som har invandrarbakgrund i första och andra generation.

Utredare ömmar för unga häktade

Charlotta Lindell som projektlett kartläggningsarbetet finner den höga förekomsten av utlänningar bland de grovt kriminella alarmerande. Men det är inte brotten eller brottsoffren hon ’r bekymrad över, utan det trauma de unga nyanlända invandrarbrottslingarna kan uppleva i samband med att de låses in i häkte och hur deras rättigheter kränks. Hon skriver:

”Resultaten stärker Kriminalvårdens motivation för att arbeta fokuserat med psykisk ohälsa, barns rättigheter och jämställdhetsintegrering, för att minska potentiella skadeverkningar för häktade barn och ungdomar”

Hon får medhåll av Marcus Dynevall och Emeli Lönnqvist på Kriminalvårdens forskningsenhet som också arbetat med rapporten. Målsättningen för trion har varit att sammanställa data kring unga häktade ”för att kunna effektivisera Kriminalvårdens uppdrag kring att minska de skadeverkningar som en häktning kan innebära för dem”.

Flertalet mellan 18 och 20 år

Som ömmande gemensamma omständigheter för ungdomarna som häktas uppges att de ofta tidigare blivit lagförda för brottslighet, har problem med narkotikamissbruk och lider av psykisk ohälsa. De flesta i gruppen vars utsatthet Kriminalvården bekymrar sig för är dock inte omyndiga utan vuxna mellan 18 och 20 år

Rapportskrivarna menar dock att deras psykiska ohälsa förstärks av att de under hela eller delar av häktningstiden beläggs med restriktioner. Det görs vanligen för att den häktade inte ska kunna sabotera brottsutredningen och består i att denne inte får ha kontakt med någon annan än sitt juridiska ombud.

– Studien bekräftar […] att det är många häktade barn och ungdomar som inte mår bra psykiskt, förklarar Charlotta Lindell.

Vill ge häktade psykologstöd

Särskilt synd är det enligt Lindell om de häktade unga som saknar svenskt medborgarskap – de mår sämre av att sitta häktade än andra. Hon anser också att det är illa om personer i den gruppen måste sitta häktade länge eftersom deras psykiska ohälsa då resulterar i att de blir utagerande och missköter sig i häktet.

Allra värst är det enligt rapporten för de unga brottslingar som uppehåller sig illegalt i landet – hitresta ungdomsligor eller så kallade ensamkommande som fått avslag men gått under jorden och slagit in på brottets bana. Detsamma gäller unga brottslingar som ännu inte fått uppehållstillstånd.

Man skriver att ”att vistas i ett land utan tillstånd är i sig ett stressande tillstånd” som kan leda till ångest och depression och ”att dessutom häktas, bli föremål för en rättsprocess och bli isolerad kan öka stressen”.

Underlag för skattefinansierade insatser

Rapporten ska fungera som underlag för vidare skattefinansierad forskning om hur man kan göra det mindre jobbigt för unga grova brottslingar när de frihetsberövas. Lindell menar att dessa bör ges psykologstöd under häktningstiden.

Lindell anser att rapporten visar att de har rätt som kritiserar häktningsrutinerna i Sverige och menar att de kränker unga kriminellas mänskliga rättigheter.

– Studien visar på vikten av fortsatt arbete med mänskliga rättigheter och jämställdhetsintegrering för att kunna bidra till minskade potentiella skadeverkningar av häktningen, säger hon.

Får medhåll av kriminalvårdschef

Vilhelm Grevik är chef för Kriminalvårdens enhet för verksamhetsutveckling i anstalt och häkte. Han instämmer i de slutsatser som utredarna drar och uppmanar till ökad lyhördhet för vad de häktade behöver för att inte må dåligt.

– Här måste vi bli bättre på att uppmärksamma och tillgodose såväl generella som individuella behov. Det är signaler som måste tas på stort allvar och här behöver alla professioner och kompetenser samverka för att hitta vägar att nå den enskilde och bryta destruktiva mönster.

Enligt Grevik har häktespersonalen ”en unik möjlighet att uppmärksamma och omhänderta grundläggande behov och att arbeta med motivationshöjande insatser” för de häktade unga brottslingarna. Han efterlyser också en ökad samplanering med andra skattefinansierade samhällsaktörer för fortsatta insatser för de kriminella ungdomarna efter häktestiden.