LEDARE • Trots att Brottsbalken tydligt anger att etniska motiv ska påverka straffmätningen, tillämpas hatbrottsrubricering så gott som aldrig i mål där gärningspersoner med invandrarbakgrund konsekvent riktat brott mot äldre etniska svenskar. Frågan är varför.

Det är ett av de mest cyniska brotten vi känner till: unga människor som systematiskt lurar och plundrar våra äldsta. Åldringsbrott – där gärningspersoner kontaktar äldre, ofta mycket sköra personer, och genom list eller hot får tillgång till deras livsbesparingar – har blivit ett växande samhällsproblem.

📌 Fakta: Enligt Brås rapport Brott mot äldre personer i nära relationer (2021) uppgav hela 18 procent av de tillfrågade 80–89-åringarna att de utsatts för någon form av brott under det senaste året. Antalet bedrägeribrott mot äldre har ökat kraftigt – ofta rör det sig om telefonbedrägerier där offret manipuleras att lämna ut kort och koder.

På Samnytt har vi under flera år bevakat dessa fall, läst förundersökningar och domar. Och ett mönster är svårt att bortse från: gärningspersonerna är i en stor majoritet unga män med utomvästlig invandrarbakgrund eller romsk tillhörighet, medan offren nästan uteslutande är etniskt svenska åldringar.

📌 Exempel: I ett av de mest omfattande åldringsbedrägerierna de senaste åren, det s.k. “farmor-ligan”-målet 2023 (Stockholms tingsrätt, mål B 3453-23), dömdes ett tiotal unga män för att ha lurat äldre personer – flera över 90 år – på totalt över 15 miljoner kronor. Samtliga gärningspersoner hade utomnordisk bakgrund. I flera av de avlyssnade samtalen uttrycktes förakt för offren, som konsekvent benämndes som “svennar”.

Samtidigt lyser ett centralt rättsligt begrepp med sin frånvaro i dessa fall: hatbrott. Enligt svensk lag ska domstolar särskilt beakta om ett brott haft ett rasistiskt, främlingsfientligt eller liknande motiv.

📌 Lagtext: Enligt Brottsbalken 29 kap. 2 § 7 ska domstolen beakta “om ett motiv för brottet varit att kränka en person, folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung”. Detta kallas hatbrottsmotiv och är en straffskärpningsgrund.

Det tillämpas ofta när en person med svensk bakgrund uttryckt rasistiska motiv i samband med brott mot personer med annan etnicitet. Och så ska det vara. Men när rollerna är omvända – när det är svenska offer och invandrare som förövare – försvinner plötsligt hatbrottsperspektivet. Trots att det ibland finns tydliga bevis för att gärningspersonerna valt sina offer just för att de är “svenskar”.

📌 Citat ur dom: I det s.k. “knulla svenskarna”-målet (Göteborgs tingsrätt, B 12123-21), framgår i förundersökningsmaterialet att flera av gärningspersonerna använde just det uttrycket om sina brott. Trots detta valde åklagaren att inte åberopa hatbrottsmotiv, och domstolen gjorde ingen egen tolkning i den riktningen.

Den här inkonsekvensen väcker obekväma frågor. Är vi så fast i föreställningen att rasism bara kan riktas uppifrån och ner – från majoritet mot minoritet – att vi vägrar se när det sker i motsatt riktning? Finns det en rädsla inom rättsväsendet att peka ut vissa grupper som drivna av rasistiskt hat, därför att det kan spela främlingsfientliga krafter i händerna?

📌 Citat från Brå (2020): “Hatbrott som riktas mot majoritetsbefolkningen uppmärksammas sällan, trots att även sådana brott förekommer. Det kan bero på en snäv tolkning av vad som betraktas som rasism.”

Att våga tala om detta är inte att trivialisera rasism mot minoriteter. Det är att ta rättsstaten på allvar. Lagen ska vara lika för alla. Ett hatbrott är ett hatbrott – oavsett vem som drabbas och vem som begår det.

Svenska domstolar behöver ta sig en allvarlig funderare över varför hatbrottsskrivningen så sällan, om överhuvudtaget, aktualiseras i dessa fall. Om vi menar allvar med att bekämpa rasism, måste vi också kunna erkänna när den riktas mot majoritetsbefolkningen. Annars riskerar rättvisan att förlora sin trovärdighet – och det förtroendet är svårare att återvinna än pengar stulna från en åldring.