➤ KRÖNIKA Först och främst; ett dubbel-grattis till KD-profilen Sara Skyttedal som väntar tvillingar ihop med sin sambo Jimmy Dihang, departementssekreterare på Regeringskansliet med ett förflutet inom Försvarsmakten.

En handfull personer från den vita motsvarigheten till Black Lives Matter har i sociala medier replikerat på nyheten med hatiska kommentarer. Detta med anledning av att Dihang inte har renrasigt nordiskt blod i ådrorna. Påhoppen är osmakliga men inte alldeles oväntade – de utgör en del av den brokiga flora av näthat från tangentbordsmissbrukare av skiftande politisk hemvist som vi vet finns där ute i marginalerna. Mer oväntat är att Expressen vill tävla med dessa existenser i osmaklighet genom att bakom en kuliss av nyhetsjournalistik exploatera händelsen för illvilliga politiska syften.

En förkrossande majoritet av svenska folket betraktar självfallet en nyhet om tillökning i någons familj som en positiv sådan. Somliga tycker kanske det inte är mer intressant att kungligheter, kändisar och politiker får barn precis som alla vi andra dödliga och ser inte direkt det mediala nyhetsvärdet i det. Andra älskar tvärtom kändisskvaller och håller en hel nisch inom journalistiken under armarna. De som hatar att någon annan får barn kan dock räknas på ena handens fingrar. Så varför blåser Expressen upp detta?

Expolaterar händelsen för sin politiska agenda

Den enda plausibla förklaringen är att tidningen ser händelsen som något man kan exploatera för att underblåsa den falska bilden av Sverige som ett land djupt tyngt av vardagsrasism och med en armé av nazister på väg att störta demokratin och utropa det tredje rikets återkomst. Att vänsterliberala medier har ett intresse av detta beror i sin tur på att de tror det ska bromsa de i deras ögon oroande strömhoppen av väljare till Sverigedemokraterna. Men det motsatta är i realiteten ett mer sannolikt utfall.

Medvetenheten hos mediekonsumenterna om mainstream-medias dolda politiska agenda ökar kontinuerligt. Vissa medier som DN bryr sig inte ens längre om att dölja att man inte gör skillnad på åsikter och nyheter. Man ser sig allt mindre som journalister och alltmer som soldater i ett kulturkrig och har lanserat eufemismen ”agendasättande journalistik” som etikett för sin politiskt hårdvinklade nyhetsrapportering.

Den pressetiska dygden och det pressetiska övertrampet har bytt plats. Rockaden rättfärdigas med nyspråklig retorik om försvar för demokratin. Men bakom den verbala fasaden handlar det tvärtom om att undergräva demokratin genom att filtrera vad medborgarna ska få veta, misstänkliggöra obekväm information som förmedlas till medborgarna utanför de systemlojala mediehusen och demonisera de aktörer som axlat ansvaret att fylla i de informationsluckor som mainstream-media lämnat efter sig.

Verklig demokrati kräver för att fungera upplysta medborgare. Det som från vänsterliberalt håll idag torgförs som ”liberal demokrati”, men mer rätteligen bör tituleras ”demokratur” så som den definierades av Vilhelm Moberg, kräver tvärtom oupplysta och desinformerade medborgare.

”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.”

För att Expressens läsare inte omedelbart ska förstå att det tidningen grävt fram är extrema undantag i de sociala mediernas utmarker blurrar man i skärmdumparna av hatkommentarerna de delar som annars skulle avslöja vilka obetydliga figurer avsändarna är. Expressen har tidigare gått i bräschen för att hänga ut människor även med helt legitima invandringskritiska åsikter. Vi kan därför utesluta att blurrningen görs i någon pressetisk omsorg om verkligt rasistiska näthatares integritet.

Med hjälp av braskande rubriker och bedräglig journalistik framställs det extrema undantaget som ett strukturellt problem. Fjädern görs till en höna.

Tanken är också att läsarna när någon med adress paret Skyttedal-Dihang och deras stundande nedkomst sarkastiskt skriver ”grattis till utträdet från den svenska folkstammen” ska associera till Sverigedemokraternas ”bruna rötter”.

Den som är alldeles så lite bevandrad i svensk politisk historia känner dock igen retoriken om att hålla den svenska folkstammen biologiskt ren från svarta, judar och andra förment underlägsna människoraser från gamla partiprogram författade av helt andra partier.

Det är inom parentes sagt i dessa Black Lives Matter-tider, när valörer och konnotationer för vart vartannat ord nagelfars under förment antirasistisk lupp, också intressant att notera hur den bruna färgen av annars så trendkänsliga politiker och journalister fortsatt används för att tillskriva någon de mest vedervärdiga av egenskaper.

Sara Skyttedal i sammandrag

Även om Sara Skyttedal varit lite svajig tillhör hon ändå den skara opinionsbildare utanför den Sverigevänliga sfären som haft kurage att i varje fall emellanåt tala där många andra fegt valt att helt tiga om avigsidorna med Sveriges extrema invandringspolitik och det oanständiga, antidemokratiska och hycklade sätt på vilket Sverigedemokraterna behandlats sedan partiet valdes in i riksdagen.

Hon är också ett levande bevis för att vänsterns socioekonomiska förklaringsmodeller inte duger som ursäkt för att inte klara skolan. Inte skaffa ett jobb, börja knarka och bli kriminell. Hon växte upp i det av gängkriminalitet hårt drabbade invandrartäta miljonprogrammet Brandbergen i södra Stockholm, i en dysfunktionell familj där hon tvingades fungera som reservmamma för sina småsyskon och på morgnarna innan skolan jobba som städare för att bidra till familjens försörjning.

Hon såg de kriminella invandrargängen på nära håll under sin uppväxt, hon såg en väninna våldtas, hon såg hur fritidsgårdarna fungerade som högkvarter för de gängkriminella – en diskussion som aktualiserats på nytt idag efter decennier av vänsterpolitiskt snömos om fritidsgårdar som universallösning på förortsproblemen.

Hon insåg redan då att vänstern inte hade några verklighetsförankrade lösningar och att vad som i stället behövs för att skapa lag, ordning och trygghet i samhället är fler poliser och hårdare straff. Hon är också en varm anhängare av att se och värna kärnfamiljen som samhällets viktigaste grundläggande byggsten.

Hon har haft kuraget att ifrågasätta den bisarra personkulten kring skolstrejkaren Greta Thunberg. Det hat från vänster som drabbade Sara när hon erbjöd sig att köpa en flygbiljett till Greta efter ett fånigt utspel från den tonåriga klimataktivisten ställde sig media bakom och legitimerade med skriverier om att Sara hade ”hånat” Greta.

Huruvida man på tidningsredaktionerna ska gilla eller ogilla hat mot någon avgörs av vilken politisk färg hataren och/eller hatobjektet har. Näst efter sverigedemokrater har kristdemokrater lägst människovärde bland landets journalister.

Sara Skyttedal förtjänar respekt för att trots dåliga odds genom flit och strävan ha nått den position i samhället hon har idag. Det är personer som hon – inte gagsterrappare – som bör lyftas fram i media som föredömen från förorten. Självklart finns det också personer med invandrarbakgrund som gjort samma respektingivande klassresa. Jag vet inte vilken uppväxt Sara Skyttedals sambo Jimmy Dihang hade men kanske är han en av dem.

Den respekten tillerkänner 99,99 procent av svenskarna också Sara Skyttedal, vare sig de håller med henne politiskt eller inte, på samma sätt som de respekterar vars och ens rätt att fritt välja sin kärlekspartner. Det finns i Sverige idag grupperingar inom vilka det inte är tillåtet, i synnerhet för kvinnor, att ha en partner utanför den egna etniska gruppen, religionen eller klanen, men dessa är inte svenskar, annat än möjligtvis på papperet. De är samtidigt fler än de arier som orerar om rasfrämlingar och hetsar mot Sara Skyttedal, men det gagnar inte på samma sätt vänsterliberal medias agenda att uppmärksamma.

Sara Skyttdal har inte på något sätt straffat ut sig från den svenska folkgemenskapen. Tvärtom har hon med råge förtjänat sin plats i den. Det har hon inte gjort by the color of her skin, but by the content of her character.

Skillnad på rasism och massinvandringskritik

Jag kan förstå frustrationen hos många över att Sverige snabbt är på väg att förvandlas till ett land där etniska svenskar är en minoritet. Så är det redan på många håll, inte bara i de så kallade ”utsatta” områdena där nästan inga svenskar överhuvudtaget bor, utan också i hela kommuner som Botkyrka och städer som Södertälje och Malmö. Om invandringen fortsätter på samma sätt som hittills är vi bara decennier borta från att detta ska gälla för landet som helhet.

Även om det finns de – mest noterbart politiker och journalister som lever och verkar på behörigt avstånd från detta nya Sverige – som pratar sig varma om denna ”spännande mångfald” och ”kulturella smältdegel” är vi desto fler – en majoritet av svenskarna numera faktiskt – som är kritiska till och oroade över den demografiska utvecklingen. Men vår kritik och oro har väldigt lite med hudfärg att göra. Rasbiologin överlåter vi till Black Lives Matter och identitetsvänstern.

För oss handlar det i stället om vad landet klarar av i påfrestningar på samhällsekonomin och våra offentligfinansierade välfärdsystem, de växande sociala problemen, den skenande brottsligheten, den ökande otryggheten på gator och torg, kulturkrockarna, religionskrockarna, värderingskrockarna. De här krockarna kan förstås uppstå också i kärleksrelationer över kulturgränsen – i värsta fall med ödesdrigra konsekvenser som för styckmördade Wilma Andersson – men inte heller då talar vi om hudfärg utan om kvinnosyn och avsaknad av integrering.

Går det att med integrations- eller assimileringspolitik återerövra det samhälle som Tage Erlander på sin tid var tacksam över att vi hade när han såg raskravallerna i USA, samma scener som vi gång efter annan sett utspela sig där sedan dess, och som åter rasar just nu? Eller går vi obönhörligt kräftgång in i ett splittrat stam- och klansamhälle liknande det vi hade innan Sverige blev en enad nation?

Vi, den bekymrade majoriteten, förstår att det mest kontraproduktiva vi kan göra om vi vill vinna ytterligare gehör för en annan politik är att regrediera till ett stadium där flockdjurets reptilhjärna tar över och vi ger oss på svenskar som väljer en livspartner med invandrarbakgrund och kallar dem för ”rasförrädare”. Det begriper man även på Expressens redaktion och det är också skälet till att man där uppmärksammar när det sker och ohederligt framställer det som något karakteristiskt för massinvandringskritiska svenskar i gemen.

Journalisterna har en del att lära

Det vore samtidigt lovvärt om svenska män som slår sig ihop med och skaffar barn med en kvinna från exempelvis Thailand fick motsvarande respekt från vänstern, och klädsamt om vänsterliberal media kunde rycka ut till försvar också för den gruppen när den utsätts för radikalfeministers spott och spe. Det är dessutom övertramp som inte sällan emanerar från mer centralt placerade personer i den offentliga debatten, inte dikesrenen som i fallet med de rasistiska påhoppen på Sara Skyttedal.

När media granskar fenomenet rasism vore det också önskvärt att man gjorde detta med lite mer lyhördhet för proportioner och vad som är dagsaktuellt år 2020. Exempelvis kunde man mot bakgrund av vad som sker i USA och andra länder, även Sverige, ägna vederbörlig tid åt att problematisera den rasism som identitetsvänstern och rasidentitära rörelser som Black Lives Matter sprider som ett gift i samhället, påfallande ofta kantat med våld, vandalisering och andra antidemokratiska metoder.

Men måhända är det för mycket begärt då det skulle tarvas en 180-graders u-sväng från dagens apologetiska hållning till nyrasisterna. Det vore ett betydande framsteg om man på Expressen och andra redaktioner som bör känna sig träffade bara kunde tillägna sig så mycket impulskontroll att man övervann klådan i fingrarna att producera undermålig journalistik, exempelvis att exploatera Sara Skyttedals graviditet för att sprida missaktande nidbilder av Sverige och svenskarna.