Vårt behov av gränser

67 Shares

➤ DEBATT Många vänsterliberala tyckare anser att vi borde avskaffa alla gränser och låta folk från hela världen ha friheten att resa till och bosätta sig varhelst man finner lämpligt. Denna radikala inställning tar för givet att mångkulturen är så överlägsen alla andra samhällsformer att desto snabbare vi gör oss av med dessa imaginära gränslinjer som bara existerar på kartor, desto bättre. Det är i mångt och mycket verklighetsfrånvänd utopism, en fin tanke men helt och hållet ogenomförbar.

Gränser är en realitet och en organisatorisk nödvändighet överallt i alla samhällen. Vi stänger exempelvis dörren till vårt hem och vi låter inte främlingar inkräkta hur som helst på vår personliga integritet. Gränser avgör vem som har ansvar för och rätt till vad. Även det monetära systemet inramas av ett lands gränser i form av olika valutor. Ska vi för att förverkliga vänsterns idealsamhälle därför avskaffa integritet, dörrarna på våra hem, pengar, äganderätt och ansvarsfördelning?

Nationsgränser behövs för att länderna ska kunna ha kontroll över vem som befinner sig inom territoriet och med vilken status – medborgare, turist, gäststuderande, reguljär immigrant, flykting etc. – man är på något sätt behörig. Det avgör personens rättigheter och skyldigheter i samhället exempelvis när det gäller att bidra till respektive få del av offentligfinansierade välfärdssystem. Nationsgränser behövs också för att kunna säga var ett lands lagar och förordningar börjar och upphör att gälla. Det finns dessutom praktiska gränser för hur många nya människor på begränsad tid ett samhälles infrastruktur kan hantera.

Lagar är gränser mot kaos och anarki
Lagar och normer är också en form av gränser som folk förväntas rätta sig efter. Utan dessa såväl skrivna som oskrivna regler som vi genom uppfostran och kultur i stort sett åtlyder, urholkas det som håller ihop ett modernt demokratiskt samhälle. Ta bort dem så återstår anarki, något som historiskt aldrig fungerat att bygga samhällen på och därför kommit att bli synonymt med kaos.

Och just kaos och anarki är vad som troligen väntar oss om vi inte kan sätta en tydlig gräns för migrationen. Ett modernt land är oerhört komplext i sin uppbyggnad, nästan att liknas vid ett känsligt ekosystem där introduktion av en främmande art kan helt rubba balansen. En för stor invandring på allt för kort tid innebär så snabba och genomgripande förändringar att det kan få hela det förut välfungerande systemet att kollapsa.

Uttänjd asylrätt sätter nationsgränser ur spel
Redan idag, med nationsgränser fortfarande på plats, äventyras den grundläggande ordning som gränserna är till för att upprätthålla. Det handlar framför allt om att asylrätten med vidhängande rätt till anhöriginvandring har tänjts ut så mycket att den numera knappt har något alls gemensamt med de stadgar som FN drog upp efter andra världskriget, utan snarare blivit ett instrument för stora folkvandringar från fattiga till rika länder.

Få kunde då förutse de enorma och globala migrantströmmar som i dag är en tragisk realitet. Exempelvis har Afrikas befolkning mer än femfaldigats på dessa sjuttio år. Levnadsstandarden har därför inte kunnat öka i alls samma grad som i västerländska stater, då en så snabb populationsökning givetvis bromsar en BNP per capita-ökning. Detta i kombination med korrupta ledare och en enorm arbetslöshet gör att många desperata afrikaner är villiga att riskera livet på överfulla båtar för att ta sig till Europa.

Hundratals miljoner vill till den rika västvärlden
Flera hundra miljoner påstås det, skulle om de bara fick chansen vilja lämna sina dysfunktionella länder och söka sig till framförallt västerländska stater med fler arbetstillfällen och sociala skyddsnät. Ett sådant inflöde av miljontals afrikaner till Europa skulle få våra arbets- och bostadsmarknader och socialförsäkringssystem att bryta samman. Då varken jobb, bidrag eller bostäder skulle kunna erbjudas till sådana volymer, är sannolikheten dessutom hög för att dessa migranter inte skulle få det särskilt mycket bättre ställt än de hade det i sitt forna hemland.

De invandringsvänliga mångkultursromantikerna ser dock bara fördelar med ovanstående typ av massinvandring. Sverige, som är så glesbefolkat, anser de skulle bara må bra av, och ha gott om plats för miljontals nya invånare. Dessa förutspås genast komma i arbete och anpassa sig samt genom sin annorlunda kultur berika vår egen påstått inskränkta och tråkiga kultur. Denna bild målas upp inte bara av vänstern. Även moderater som Fredrik Reinfeldt lever i den föreställningen.

Haltande jämförelse med 1800-talets svenska utvandring till USA
Man brukar också likna dagens invandring till Sverige vid svenskarnas utvandring till Amerika på 1800-talet, som om det vore en relevant jämförelse. De flesta svenskar som då gav sig av var bönder. Efter ankomsten sökte man sig västerut för att hitta lämplig åkermark där man slog ner sina bopålar och byggde sig ett hus. Dåtidens Amerika var ännu inte en välfärdsstat, och ingen gratis sjukvård eller några migrantboenden kunde således erbjudas.

Tänker man sig alltså att dagens invandrande ”nybyggare” i Sverige ska tilldelas en plätt jord, röja marken, börja odla – för dem kanske okända grödor – och därefter bygga vinterisolerade hus? Föreställer man sig att helt nya samhällen ska växa upp i urskogen med självförsörjande ekologiska bönder som varje helg reser till omkringliggande städer och säljer sina egenodlade varor på torget?

De flesta migranter kommer ifrån mångetniska och mångkulturella länder som inte fungerar just av den anledningen. Länder som saknar inre sammanhållning och tillit. Dessa ting hittar man i stället på klannivå. I Afrika är det i många fall forna europeiska kolonialmakter som dragit upp de godtyckliga gränserna. Problemet som uppstod var att olika folkstammar hamnade i samma nation och inte kände att de hörde samman med sina nya landsmän. Därför utbröt ofta inbördeskrig när länderna avkolonialiserades då olika klaner slogs om makten eller ville bli självbestämmande.

Situationen i u-länderna inte Sveriges skuld
Detta är givetvis olyckligt, men samtidigt inget som Sverige kan förväntas ta ansvar för. Vi hade inga afrikanska kolonier. De länder som hade det har ofta dessutom haft generösa invandringsvillkor för invånarna i de forna kolonierna. Och som redan beskrivits är massinvandring från tredje världen till Europa ingen lösning på vare sig dessa länders fattigdom eller konflikter.

Om dessa tredje världen-länder ändå enas över klangränserna så är det ofta genom att de inre motsättningarna hålls i schack av en mer eller mindre diktatorisk regim som inte sällan dessutom är korrupt och med ett rättssystem som lämnar mycket i övrigt att önska. Kan man därför våga vara så provocerande osentimental att man frågar om de här länderna, åtminstone delvis, faktiskt har det styrelseskick de förtjänar?

Ingen vill leva under diktatur, eller?
Ingen väljer väl frivilligt att leva i en diktatur, protesterar då somliga. Det låter i förstone som en rimlig invändning, men faktum är att demokratiska idéer har en svag förankring hos folken i många lågutvecklade länder. Västerländsk demokrati är rentav innerligt avskydd i många kulturer, exempelvis den muslimska, där i stället diktatur under Allah, Koranen och sharia betraktas som det naturliga. Även i Sverige är det vanligt att rättrogna muslimer uppmanar sina hitflyttade trosfränder att inte delta i allmänna val eftersom demokrati är ”haram”.

Västerländska länder har också en gång styrts av klanhövdingar och senare av envåldshärskare och för inte alltför länge sedan även varit diktaturer. I exempelvis Sverige bestämde sig dock svear och götar för att lägga trätor åt sidan och förenas, och ersätta totalitärt styre med parlamentarisk demokrati. Det lokala självstyret är för den skull inte helt avskaffat men även det är baserat på den parlamentariska demokratins principer. I andra delar av världen har man valt att hålla fast vid klanvälde och diktatur.

Varför fungerar då de konsoliderade och klanöverordnade styresskick som ändå förekommer i tredje världen sämre än våra i västvärlden? En övergripande orsak är att de är grundade i teokratiska föreställningar som företer många likheter med totalitära system som kommunism och fascism. Sådana styren skapar samhällen där många av de incitament saknas som behövs för att främja utveckling, tillväxt och effektiva strukturer och hindra omfattande korruption att slå rot.

Ändå nöjer man sig på många håll i världen med sådana styresskick eller föredrar dem rentav av kulturella och religiösa skäl framför ett demokratiskt styre av västerländsk modell. Dessa regimer är alltså en spegelbild av de värderingar som genomsyrar folket. Inte sällan är ett klanöverordnat styre i dessa länder bara att en klan visat sig starkare och lagt de övriga under sig. Den starkes rätt har i likhet med teokrati här ofta större folklig acceptans genom lång historisk tradition jämfört med västerländska nymodigheter om att alla ska vara med och bestämma.

Naiva svenska politiker
Gränslöst naiva svenska politiker lever emellertid i en föreställning om att så fort man som nyanländ beträder svensk mark så försvinner alla sådana här urgamla värderingar och man uppfylls omedelbart av sin inneboende längtan efter demokrati. Men i verkligheten vill, som redan konstaterats, exempelvis många muslimer inte alls ha demokrati som styrelseskick, utan vill hellre leva under sharialagar som i många fall är oförenliga med västerländska värderingar.

Kairodeklarationen, vilken är islams idé om mänskliga rättigheter skiljer sig på vissa fundamentala punkter från FN:s stadgar. Sådant som yttrandefrihet, religionsfrihet och kvinnors rättigheter är hårt inskränkta, då rättigheterna för muslimer baserar sig på Koranen och sharialagar. Tanken att man på några tiotal år skulle kunna byta ut merparten av ett sekulariserat modernt folk mot andra folkslag med tusentals år av hederskultur och en fundamentalistisk religion i bagaget utan att vårt samhälle drastiskt förändras i grunden, är totalt verklighetsfrämmande och helt orealistisk.

Givetvis kommer invandrare, när de blir tillräckligt många, att vilja omvandla samhället så som de finner bäst och få saker kommer att förbli som innan. Sverige utan svenskar kommer inte längre vara Sverige annat än till namnet, lika lite som Frankrike utan fransmän kommer vara Frankrike. Demokrati kommer troligen inte att kunna upprätthållas i en gränslös värld, då rösträtten hittills begränsats av medborgarskap. Istället kommer autonoma väl avgränsade grindsamhällen att uppstå för de rika och av gangstergäng hårt bevakade förortsgetton permanentas för fattiga invandrare. Tycker man att en sådan hårt segregerad framtid låter lockande, kan jag bara önska lycka till.

Håkan Johansson

67 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.