LEDARE. I valet 2018 skiljde det extremt lite mellan vänsterblocket och det liberalkonservativa block som nu bildats. Mönstret ser ut att gå igen i detta val, varför SD-nära soffliggare eller de som hittar någon detalj att störa sig på, gör bäst i att masa sig till vallokalen och lägga sin röst för riktig förändring, långt bort från det vänsterstyre vi har nu.

De fyra senaste åren av sosse-styret uppbackat av Centerpartiet har minst sagt varit smärtsamt. Skatterna har höjts samtidigt som allt i samhället fungerar allt sämre. Vi har en massinvandring som historiskt sett fortfarande ligger på rekordnivåer, vilket Samnytt skrivit om flera gånger. Vi har en kriminalitet som spårar ut allt mer, där organiserad brottslighet för varje dag äter sig allt längre in i samhället.

Vi har en energikris som väl ingen har missat som leder till djupa hål i vanliga människors plånböcker och förvärras när företag måste lägga ner och arbetslöshet breder ut sig. Exempelvis har två kärnkraftsreaktorer stängts av under sossarnas senaste fyra år av maktinnehav. Totalt har sossarna ansvar för att sex av våra tidigare tolv reaktorer stängts ner – av politiska skäl i förtid trots att de varit fullt fungerande och kunnat leverera el till svenskarna i många år till.

Sjukvården är i fortsatt kris samtidigt som människor som vistas i landet illegalt prioriteras och där invandrare, trots att de i väsentligt mindre grad är med och finansierar den, utnyttjar vården i betydligt större utsträckning än svenskar. Skolorna är i liknande kris, där otrygghet och dåliga resultat nästan helt är konsekvenser av invandringen.

Mycket av detta hade kunnat undvikas eller åtminstone inte förvärrats så här mycket.

Var det värt det?

I valet 2018 var det en ytterst liten marginal som gjorde att vänstern (S+MP+C+V) fick ett mandats övervikt i Riksdagen:

M+SD+KD+L fick 3 185 349 giltiga röster medan S+C+V+MP fick 3 192 239. Det var alltså endast 6 890 röster (mer eller mindre beroende på valkretsar etc) som avgjorde valet till vänsterns fördel av totalt nästan 6,5 miljoner avlagda röster.

6 890 röster gjorde att vi fick leva med ett fortsatt vänsterstyre i fyra långa år. Låt det sjunka in: 6 890 röster. Ett vänsterstyre som mönstrade en uslare svensk regering än vad världen i modern tid tidigare skådat. Ett vänsterstyre som är direkt ansvarigt för energikrisen, brottsvågen, inflationen och allt annat.

De människor ute i vårt land som delar, eller ligger hyfsat nära, SD:s syn på saker och ting, men av olika anledningar inte röstade på SD, blankt eller på något parti utanför det liberalkonservativa blocket (M/SD/KD) måste ställa sig en fråga: var det värt det?

Var det värt fyra år till med Annie och Magda, Löfven och Ygeman, Mogge och Strandhäll, Märta och Per och resten av det rödgröna vanstyrargänget, för att för dig själv demonstrera någon form av princip eller protest? Om du hade haft vetskapen att din röst hade gjort så att M/SD/KD hade styrt istället – hade du då önskat att du kunnat ändra dig?

Om svaret är ja, vilket jag misstänker det är för väldigt många om de tänker efter, då har du också svaret i årets val.

Vi har inte tid

Nästan alla opinionsundersökningar på senare tid vittnar om att valet i år kan bli lika jämnt som det 2018.

Dessutom har vi en situation där vi ger ut mängder med medborgarskap varje år till personer som tillåts styra Sveriges framtid genom att få rösta i riksdagsvalet? Bara under perioden januari till juli i år har Sverige delat ut 44 293 nya medborgarskap till invandrare. Topp sex nationaliteter som fick svenskt medborgarskap såg ut så här:

1. SYRIEN 11 800
2. ERITREA 4 267
3. SOMALIA 3 939
4. AFGHANISTAN 3 506
5. IRAK 1 862
6. STATSLÖS 1 506

Räkna ihop år 2019, 2020 och 2021 också det blir förstås ännu värre:

2019 gav vi ut 74 924 medborgarskap, varav nästan 30 000 gick till syrier.
2020 gav vi ut 81 377 medborgarskap, varav drygt 25 000 till syrier.
2021 gav vi ut 86 889 medborgarskap, varav drygt 31 000 till syrier.

Sedan förra valet har alltså cirka 300 000 nya medborgarskap delats ut, varav omkring 100 000 syrier. Topplistan i övrigt ser ut som i år, alltså Somalia, Afghanistan, Statslös och Irak. Alla dessa har rätt att rösta i riksdagsvalet.

För varje år som går blir det med andra ord allt svårare för svenskarna att avgöra sin egen framtid, eftersom invandrarna som tillåts rösta blir allt fler. Och som vi vet röstar dessa i hög utsträckning vänster.

Har vi råd att vänta, chansa och hoppas – eller måste vi få till en förändring här och nu?

Orkar vi med fyra år till?

Igår, den 24 augusti, började förtidsröstningen till årets val. För första gången någonsin har vi chansen att få en regering eller åtminstone ett regeringsunderlag, som är delvis socialkonservativt och framförallt mycket mer invandringskritiskt. Det har aldrig någonsin hänt tidigare. Det har antingen varit liberalt eller socialistiskt innan.

Som i varje val finns det mängder med personer som håller med om SD:s problembeskrivning, men som av olika anledningar ändå inte lägger sin röst där. Lathet på valdagen, någon förändring i SD:s politik man valt att störa sig på och låter det skymma den viktigaste frågan, invandringen, eller någon annan detalj som man för ögonblicket låter hindra en SD-röst.

Men återigen: är det värt det? Är den enskilda sakfrågan, principen eller detaljen verkligen värt fyra år till med Maggan, Mogge, Märta, Per och Annie? Vågar du verkligen chansa?

I årets val har vi chansen till ett styre som Sverige aldrig någonsin haft förr – men som vi så länge behövt: ett där SD får reellt inflytande. Röstar vi inte smart nu riskerar vi att få genomlida ytterligare fyra år till med samma ointelligenta, okunniga och känslostyrda vänsterclowner som vi haft de senaste fyra åren.

Snälla, låt inte det hända.