➤ KRÖNIKA Den tidigare ledaren för Folkpartiet, Bengt Westerberg, skriver en artikel med intellektuella anspråk som publicerats i Liberal Debatt och i Sans (nummer 2, 2019). Den har brister som analys, men den är intressant genom att illustrera hyckleri och försök att omvandla svart till vitt, och vitt till svart.

Westerberg argumenterar mot populism, men inte för demokrati, utan för ”liberal demokrati”. Det är ett begrepp som påminner om ”folkdemokrati”, det är en komponent-demokrati som ”berikats” med ett flertal mindre demokratiska komponenter.

Ett vanligt motsatspar är eliten mot folket. Westerberg erkänner denna implicita kritik mot vårt reala system för bristande demokrati. Han skriver att 80 procent av svenskarna anser att ”politikerna blir alltmer avskärmade från väljarna”.

Han noterar att många klyftor i samhället vidgas. Han skriver att om väljarna anser att de etablerade politikerna upprätthåller samhällets sociala normer så får populisterna bara ett stöd på 15 %. Men om etablissemangets politik anses hota den sociala ordningen så ökar populisternas stöd till uppåt 90 %.

Westerberg noterar även att partierna idag har färre medlemmar än det antal personer som hade poliska förtroendeuppdrag för 60 år sedan. Demokratin i Sverige blir i reala termer allt mindre demokratisk.

Då kommer trollkarlens magiska trick. Han döper om populisterna till ”auktoritära populister” och fyller på med den ungerska termen ”illiberal demokrati”. Vid en ytlig jämförelse låter ”liberal demokrati” bättre.

Kritiker av etablissemanget pratar dock sällan om liberal demokrati utan om ”vänsterliberaler”, vilket bör utläsas som liberal i motsats till konservativ. Det är den amerikanska terminologi som är internationellt gångbar.

Båda grupperna förespråkar demokrati i allmänhet, men inte oväntat har den grupp som behöver ha majoritetens stöd ett mer demokratiskt sinnelag. Etablissemanget kan klara sig utan detta stöd, men för den populistiska oppositionen är ett demokratiskt stöd nödvändigt. Etablissemanget har en auktoritet och därför lockas de också att bli auktoritära.

Demokratin hotas normalt inte av oppositionen, utan betydligt vanligaste är en statskupp uppifrån. En president som riskerar att förlora kommande val kan kriminalisera opposition av två skäl: 1) makten har korrumperat honom och 2) han har den auktoritära möjligheten.

Det är märkligt att definiera makten som icke-auktoritär och den mer maktlösa oppositionen som auktoritär.

Men utöver att klistra på en negativ etikett så anför Westerberg också en rad seriösa kriterier som skall särskilja demokrater från icke-demokrater. Utöver majoritetsregeln, ”Ytterst är det majoriteten som beslutar” nämner han tre krav från den välkände danske statsvetaren Alf Ross.

1. ”Kompromissen är demokratins väsen” –  Kontrollfråga: Är det SD som inte vill kompromissa med andra partier, eller är det andra politiker som inte vill?
2. ”Beslutet fattas efter en fri debatt där olika argument fått stötas och blötas.” – Kontrollfråga: Hade vi en sådan öppen debatt innan migrationsportarna öppnades?
3. ”Respekt för individens frihet själv utforma sina liv”. Kontrollfråga: Innebär inte detta att individen själv väljer sin värdegrund, istället för att staten inför en obligatorisk?

Att följa folkviljan. kallas för ”responsivitet” inom statskunskapen och anses vara en demokratisk dygd. Men det tycks som det svenska etablissemanget, utöver reglerna ovan, också brister i den demokratiska mentaliteten.

Det är betydligt rimligare att kalla etablissemanget för auktoritära än populisterna. Den ”liberala demokratin” brister påtagligt i demokratiska dygder och borde kanske istället kallas för ”auktoritär liberalism”.

Denna term är inte bara ett negativt epitet, utan tar fasta på en tes som Westerberg nämner som en given självklarhet. Han anser att det finns en rad politiska beslut som står över demokratin. Om något kallas för ”en mänsklig rättighet” så gäller inte lägre folkviljan.

Auktoritär liberalism har redan sitt program klart, det finns rättigheter enligt FN och EU, som så att säga har fattats på ”högre nivå”. Dessa institutioner har antagit inte mindre än 64 överenskommelser med 1377 rättigheter.

Demokrati är därför enligt denna syn huvudsakligen att välja ut vilka politiska tjänstemän som skall göra jobbet med att implementera de internationella besluten. Populisterna är inte alls lika odemokratiska; generellt är de ofta beredda att också acceptera beslut med vilka de inte instämmer i sak, om en folkmajoritet stöder detta beslut.

Med gillande berättar Westerberg om Andres Küngs jämförelse mellan elever i olika länder i synen på frihet. I Estland visar de ett entusiastiskt patos, medan svenska elever bara hyser ett likgiltigt gillande.

Westerberg lägger till ett citat av Ernst Toller: ”Bara den som förlorat sin frihet lär sig att älska den”. Detta kastar en viss skugga över jämförelsen mellan Ungern och Sverige.

Det tycks mig som en klar fördel för Ungern; de kommer knappast att ge upp vare sig frihet eller demokrati, men den tunga indoktrineringen av etablissemangets värdegrund i Sverige har stötande auktoritära, för att inte säga totalitära, konnotationer.

Ska man ta totalitära paralleller så kan man säga att både Sovjet och Tredje riket hade vissa demokratiska ambitioner; Hitler vann ju ett val och bolsjevikerna försökte vinna ett, innan de lade ner sina demokratiprojekt. De var lika nitiska som Westerberg, men mer brutala, i arbetet med att genomdriva sin värdegrund.

Westerberg är så hemmablind att han inte ser sin egen auktoritära inställning. Istället söker han påvisa hur auktoritära SD är, vilket helt misslyckas. Han har ett antal citat som skall visa upp att SD minsann är auktoritära eller antidemokratiska. Jag blev förvånad: Inte ett citat som presenteras är graverande. De låter som vilket oppositionsparti som helst som vill förändra något.

I sitt försvar för ”liberal demokrati” kliver Westerberg själv ned i ett antal tokiga tunnor. Nätet hyllas inte för att ge vanliga människor röst, utan kritiseras för att släppa fram röster som han annars skulle slippa höra: ”De digitala plattformarna Facebook, Google och Youtube har skapat utrymme för extremistiska budskap som dessa aldrig har haft”.

Westerberg hoppar aningslöst in som auktoritär åsiktsdomare. Den vakne mediekonsumenten vet att plattformarna mobiliseras av regimen i Sverige som ombud för censur. Men kan de inte göra ännu mer för att förhindra ”en fri debatt där olika argument fått stötas och blötas”? Så undrar ingen liberal eller demokrat, men den självutnämnde förespråkaren för liberal demokrati.

Westerberg har också tidigare blamerat sig i demokratifrågan. I en censurförespråkande utredning ”Främlingsfienden inom oss” presterade han ett märkligt resonemang. Han vill inte förbjuda någon att ha vissa åsikter, åsiktsfrihet är bra. Men folk som har usliga åsikter bör lära sig att inte framföra dem; dvs åsiktsfrihet gäller, men det är åsiktsfrihet utan yttrandefrihet. Liberalt? Demokratiskt?

Dessutom misstänker man att Westerberg inte har något emot att förbjuda också åsiktsfrihet, men ser de praktiska svårigheterna med att göra det och därför skjuter in sig på att förbjuda uttryck av åsikter som han ogillar.

Att Westerberg hör till de politiska värstingar som skadat Sverige och svenska intressen extremt mycket leder inte till någon självkritik. Westerberg vill ha folkets stöd, men utan att ta intryck av vad folket vill ha för politik.

Han påstår: ”Den enda långsiktiga garantin för den liberala demokratin är naturligtvis ett folkligt stöd”. Men med detta avses bara stöd för etablerade partier, inte stöd för förd politik. Westerberg vill inte avskaffa röstandet, men han vill minska dess effekt på politiken.

Det finns en hög grad av bedrägeri i denna ”indirekta demokrati”, ”värdegrundsdemokrati” eller vad man kallar den. ”Auktoritär liberalism” är lite mer klarspråk: Vi i ledningen är inte intresserade av era åsikter, bara av att ni väljare inte tjafsar emot, utan gör som ni blir tillsagda.

Värdegrunden och Agenda 2030 ligger lika fast som en kommunistisk femårsplan i Sovjet. Vi genomför nu en transformation av Sverige med eller utan ert gillande. Får vi inte ert stöd så är det ni – inte vi – som brister i demokratiskt sinnelag. Vi som förespråkar liberal demokrati är definitionsmässigt alltid demokrater, även när vi går emot såväl folkvilja som yttrandefrihet.

Än har det svenska folket inte revolterat mot dessa antidemokratiska resonemang och en alltmer destruktiv och inkompetent elit.