When in Gävle

1.3K Shares

➤ KRÖNIKA  Jag promenerar från Gävle sjukhus in mot stadskärnan. Beundrar några vackra hus längs de grönskande promenaderna. Något skämtsamt säger jag till mitt sällskap “nu får vi se om det är så multikulti som det sägs vara”. Jag har tidigare hört talas om stadens invandrartäta område Sätra och sett en slöjbärande kvinna representera staden på deras välkomstskylt. Så farligt kan det väl ändå inte vara i staden man förknippar med Gevalia och en stor bock, tänker jag.

När jag når Gävle centrum strosar jag runt bekymmerslöst och njuter av solen. En vacker allé här. En uteservering där. När jag går in i en galleria börjar jag bli förvirrad. En och annan svensk tonårstjej syns till men i övrigt är det stora grupper av slöjbärande kvinnor. Några stirrar. Efter lite shopping går jag ut och ser fler människor än tidigare. Jag hör arabiska. Turkiska. Något afrikanskt språk. Sällan når svenska ord mina öron. Unga kvinnor korsar stortorget iförda hijab.

Jag slår mig ner på en parkbänk vid en fontän i en av de vackra alléerna när jag plötsligt inser att samtliga parkbesökare, utom jag själv och mitt sällskap, är afrikanska män. Inte ett enda svenskt ord. Få klädesplagg som vittnar om västerländsk kulturell identitet. Jag känner mig som en främling i en svensk stad. Det är så absurt att jag tar upp telefonen och dokumenterar för att, i värsta fall, kunna bevisa vad jag sett i stället för att kallas lögnare.

När jag säger afrikanska män blir asylinvandringsvurmarna arga. Jag ogillar mörk hudfärg, heter det. Fel. Det handlar inte om att en viss hudfärg skrämmer mig. När man säger afrikansk man tänker man på mörk hudfärg. När man säger svensk tänker man på en ljusare hudfärg. Det är inget konstigt. Det finns etnisk svenskhet och kulturell svenskhet. Jag kan omöjligen bli etnisk somaliska om jag lever som en somalisk kvinna. Det är somalierna som byggt upp Somalia och det är svenskarna som byggt upp Sverige.

Därför är det inte mer än rätt att svenskarna är och förblir en majoritet i sitt eget land samt att invandrarna är assimilerade och i en tydlig minoritet. Utan etniska svenskar i tydlig majoritet kommer den svenska kulturen gå förlorad oavsett vad man tycker om det. Förtrycksmarkörer som dessutom signalerar att alla andra kvinnor är otrogna, som den islamiska slöjan gör, hör inte hemma i svensk kultur. Något blir inte svenskt bara för att vi ser det på Sveriges gator.

Jag skrev lite kort om denna händelse i mina sociala medier. Elin Lundgren, ordförande för Socialdemokraterna i Gävle, blev upprörd och påstod att det jag sett inte stämmer. Förnekelsen fanns med i min ekvation. Man vill inte att någon utomstående kommer till ens hem och synar, ögnar, kritiserar allt som gått snett med det man själv varit med och skapat.

Socialdemokraterna har alltså varit största parti i Gävle i samtliga kommunfullmäktigeval. Fram till januari 2016 styrde Socialdemokraterna kommunen oavbrutet i olika konstellationer i hela 96 år. Det dröjde några dagar före andra Gävlebor öppet skrev till mig att de kan intyga min bild av staden som på några få år förändrats till demografisk oigenkännlighet. 20 procent av Gävles invånare har utländsk bakgrund.

Jag lämnar varma Gävle med tanken på ett glas jordgubbssaft. Precis som den blir svagare när man spär ut den med vatten, så blir den svenska kulturen svagare när man spär ut den med kultur från U-länder. Sveriges demografiska förändring är ett hot mot vår kultur och vårt arv. Ett hot mot allt vi är vana vid. Ett hot mot känslan av gemenskap och att känna sig hemma.

1.3K Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.