KRÖNIKA Fred kan uppnås genom att en sida kapitulerar villkorslöst, eller att man hittar en kompromiss som ger båda parter möjlighet att deklarera en halv seger genom vissa uppnådda mål.

Som jag förstått det backar Ukrainas president Zelenskyj endast från kravet på att bli Natomedlem, vilket dock i mina ögon är den centrala konfliktpunkten. Men det är mycket mer att göra innan det blir en fred. Det tycks som de som vill ha fred har svårt att vinna gehör, utan de flesta tycks befinna sig i en mobiliseringsstämning.

På nätet finns vettiga vetenskapsmän och diplomater, men också många stridslystna. Det känns lite som en svensk löneförhandling. Man spurtar hårt inför en deadline och jobbar genom nätterna. Men så börjar konflikten och förhandlingsdelegationerna bryter upp och åker hem för att vila upp sig. Spurten var för att förhindra en konflikt, men när den har börjat övergår man till ett lugnare tempo.

Det känns som förhandlarna gjorde ett dåligt jobb med att hitta en rimlig lösning. Åsiktsskillnader var ju kända sedan 2014, men ingen verkar intresserad av att finna en lösning, utan mest intresserade att inte själv bli anklagad för en brist på positivt engagemang för den ”enda acceptabla” lösningen. Kriget rullar på medan ansvaret att bidra till ett slut på kriget läggs på den lede fienden, Putin, som invaderade Ukraina.

Minnet blir kort, när krigshumöret stiger. Själv minns jag 25 år av Ukraina som en delad nation. Det finns i min värld två alternativa lösningar. A) Ett enat och neutralt Ukraina. Det som föreslogs av den amerikanske statsvetaren John Mearheimer före kriget. B) Nu stärks en delning i ett Väst-Ukraina knutet till Nato och EU och ett Öst-Ukraina lierat med Ryssland. Denna delning bör inte av göras med vapen, utan genom demokrati. Ukraina består av 27 oblast, regioner, i vilka man kan folkomrösta vart man vill höra. Detta är riktig genuin demokrati, inte blott en ”värdegrundsdemokrati”.

Vi kan också titta på val och opinionsundersökningar. Vid krisen 2013–2014 stödde 49 % av ukrainarna ”Euromaidan” medan 45 % var emot (enligt Research and Branding Group. Denna information finns på Wikipedia.). Enligt Kiev International Institute of Sociology stödde 39 % av ukrainarna en union med EU, medan 37 % föredrog en union med Ryssland och Vitryssland.

Den proryske presidenten Janukovitj störtades 2014, men ledde inför presidentvalet 2015. Under 25 år var Ukraina delat och är det rimligen fortfarande. Denna splittring i lojalitet och effekter av det nu pågående kriget talar enligt min uppfattning för att dela Ukraina.

Krigsalternativet för seger har också många förespråkare. En är Mark Milley, amerikansk Joint Chief of Staff som ser fram mot ett mångårigt amerikanskt engagemang i Ukraina. USA:s utrikesminister Antony Blinken har lanserat idén att ersätta Polens MIG-29 med nya amerikanska plan så att MIG-planen kan användas till att försöka skapa ett Nato-luftrum över västra Ukraina. Det låter inte som en nertrappning, utan som en upptrappning. En farlig sådan.

Väst lever i en destruktiv tankefigur: Vi börjar inte ett kärnvapenkrig och ryssarna vågar inte göra det, då vi är så många och upphetsade. Många länder är som Sverige: vi är redo att tappert kriga till sista ukrainare för att visa vårt engagemang. Vi har inte bara givit 5 000 pansarskott, utan senare ytterligare 5 000, och det kan bli fler leveranser.

I detta krig är det många krigsvänner, men få medlare. Vad hände med Sveriges klassiska råd: ”Give peace a chance”. När det finns massor med medlare strävar vi efter den positionen, men när intresset är lågt är vi inte heller intresserade.

I den dominerande västerländska synen är Putin mer eller mindre galen. I press och folkopinion finns redan en favoritförklaring: Putin startade detta krig helt på egen hand. Väst var införstådda med risken, men då det rörde sig om fantasier i Putins huvud var det svårt att dra andra lärdomar än att mot galenskaper är förnuftet maktlöst. Detta var Putins krig och varken Väst eller Ukraina hade något skäl att agera aktivt eller preventivt.

Putin invasion överraskade mig och många andra, men inte hans intention att skapa en ny lösning. Sedan 2007 är han inte lägre välvillig och intresserad av att gå med i EU eller NATO. Efter att ha blivit avvisad har Ryssland haft ett krig 2008 med Georgien. Maidanrevolutionen 2014 var inte bara ett folkligt missnöje, utan en antidemokratisk statskupp. Ryssland straffade Ukraina med att bryta loss Krim och stötta uppror i Donbass-området.

Dessa åtgärder är dock i strid med en mer federativ struktur för Ukraina som man sökte uppnå genom Minsk 2-avtalet (Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland). De ryska utbrytningarna är på kontrakurs med denna federativa lösning, Men Ukraina är lika avvisande och deklarerade en dryg vecka före krigsutbrottet att Minsk 2 inte kommer att genomföras i verkligheten. Det är inte bara Putin som är oberäknelig.

Väst klagomål över utbrytningen av Krim ekar ihåligt. Krim har varit en del av Ryssland och var en intern födelsedagspresent till Ukraina 1952. I den folkomröstning som genomfördes 2014 var stödet till Ryssland drygt 95 %. Det kan naturligtvis vara en mindre del fusk, men mest skolk från de som var emot, då utfallet var en förväntad storseger.

En ytterligare faktor är en kulturkamp om språket. 2014 beslöt ukrainska riksdagen att ukrainska skulle vara det enda officiella språket på alla nivåer i Ukraina. Presidenten skrev inte på beslutet så det blev inte genomfört och det har kritiserats av EU. För den rysktalande befolkningen i Ukraina var detta dock en synnerligen fientlig signal.

Väst har helhjärtat kritiserat Ryssland för att de ogillade statskuppen mot en ryssvänlig president. De hävdar att annekteringen är olaglig, obs inte odemokratisk vilket vore en mer central invändning. Möjligen kan man hävda att överlämningen av kärnvapen från Ukraina till Ryssland medförde ett löfte om status quo.

Men om två länder påstår sig vara demokratier tycks en folkomröstning vara en lämplig metod att avgöra statstillhörighet för ett område. Vad som inte håller är västs privilegium att förklara när en folkomröstning är laglig och när den är olaglig. Väst har alltid två alternativa spår ”lagliga omröstningar”, alternativt ”rättssamhället avgör utan demokrati”.

Sedan 2014 har väst drivit en envis kampanj mot Ryssland utan goda demokratiska skäl, det var inte Ryssland som genomförde en antidemokratisk Maidanrevolution. Västs preferens för fredliga förändringar gäller bara tills man lockas än mer av en ”färgrevolution” eller en ”ny vår”-rörelse.

USA har varit framgångsrika med att få sina fiender under andra världskriget att bli nya vänner. Det lyckades man inte med efter det kalla kriget. Det fanns möjlighet att lägga ner Nato när Warszawapakten försvann, men det valde man inte. Det fanns en efterfrågan på att ersätta ett antikommunistiskt Nato med ett antiryskt Nato, inte minst från områden som fruktade att ryssarna skulle ångra sin reträtt från deras områden och vilja återta dem.

Före krigets fanns en omfattande oenighet inom väst, men den har nu ersatts med en krigsentusiasm som stegras löpande. Frågan är snarare hur man kan utöka stödet till Ukraina, utan att skapa ett tredje världskrig. Om det blir ett sådant så anses skuldbördan ligga helt på Putins axlar. Väst visar mycket liten rädsla för ett kärnvapenkrig, men risken för ett sådant är inte obefintlig.

Många menar att Putin bara har att förlora och sedan försvinna, men Putin ser sin uppgift som att manövrera fram till en hedervärd fred, trots problem på slagfältet och att väst snarare enats och blivit aggressivare i sin Rysslandskritik. Nya sanktioner och frysningar av tillgångar verkar inte ha någon gräns. I valet mellan hårda och ännu hårdare sanktioner väljer väst regelmässigt de hårdare. Vägen till fred och avspänning verkar ligga i en avlägsen framtid.

Länge sågs personen Putin som problemet. Han verkar nu ha tagit intryck av motståndet och sänkt sin ambitionsnivå till östra och södra Ukraina. En som ökat sin ambitionsnivå är Zelenskyj. Han startade som korrupt antipolitiker, men efter två månader som hjältepolitiker är han alltmer benägen att bestämma själv i stället för att följa folkviljan.

Ett trist utspel är hans deklaration att avbryta fredsförhandlingarna med ryssarna om de söker undersöka folkviljan i de områden som de kontrollerar militärt. Det är lätt att dela Zelenskyjs oro för fusk, men hans kritik är inte mot fusk, utan mot att folket skall ha ett demokratiskt inflytande.

Han har som Putin en vision för Ukrainas framtid och när Putin verkar retirera så avancerar Zelenskyj sin vision. Han är en skämtpresident som nu tar sig själv på största allvar.

Det finns inte lägre en problematisk person utan två. Det blir inte lätt att få stopp på detta onödiga krig som med lite kompetens helt kunde ha undvikits.

Kronikor