➤ KRÖNIKA  Jag närmar mig 80 år. Jag är alltså uppvuxen utan TV, datorer, internet, mobiltelefoner och det mesta som dagens samhälle handlar om. Min barndom präglades av rädsla för kriget, mörkläggning, flyglarm, ransoneringar och brist på det mesta av det materiella. Jag smakade min första banan när jag var 7 år. Men lyckligare, tryggare barndom kan man inte önska sig.

Till skillnad mot dagens unga var vi ju ännu lyckligt ovetande om mänsklighetens yttersta ondska och förfall – nazismens utrotningsläger. Trots krigets mörker och svårigheter var tillvaron i det lilla dagliga livet ljus och oändligt glädjerik. Med sorg i hjärtat inser jag att detta gamla vänliga, homogena, löftesrika och kanske naiva Sverige inte kan beskrivas för dagens unga. De får aldrig veta vad de går miste om.

De tror på Reinfeldts förrädiska lögner om det gamla Sverige som ett barbariskt helvete. De luras tro att tiden före internet och mångkultur endast erbjöd ett snålt, ofritt och inskränkt samhälle. De förväxlar mobilens bekvämlighet med tankens frihet. De förstår inte hur vi kunde leva utan Facebook, pizza och hamburgare. Att vi var nöjda med svagdricka och Pommac. Att böckernas oändliga värld väl kompenserade för bristen på TV-såpor. Att Orwells ”1984” för evigt vaccinerade oss mot minsta antydan till censur och diktatur. Att Vilhelm Moberg med sin utvandrarserie lärde oss att se varje stengärdesgård som ett äreminne över förfäders slit.

De unga kan inte sakna det jag saknar – den tidens förtroende för de styrandes goda vilja. Dåtidens tro på en ljusare framtid. Den då självklara stoltheten över fosterlandet och respekten för förfäders strävan. Tacksamheten för att vi slapp att bli ockuperade som grannländerna. Den andaktsfyllda kärleken till den svenska flaggan. Den som numera bara hedras när vi tagit guldmedalj i någon idrott.

Helst skulle jag vilja sörja mitt gamla goda, hoppfulla folkhem genom att låta den vaja på halv stång den 13:e varje månad som en tyst protest mot vanstyret och förlusten av den nationella gemenskapen, den svenska kulturen och den dyrt vunna demokratin. Som ett hyttande finger mot dagens korrupta och antisvenska politiker och deras hycklande häroldrar skulle den vaja.

Pappersinsamlingens lastbilar spelade ”papperspolkan går” i högtalare. De stannade en gång i veckan utanför mjölkaffären och fiskaffären – där vatten rann utöver skyltfönstret för att kyla luften. Vi kunde tjäna tioöringar på ihopsamlade tidningsbuntar. Det räckte till en glass från glasståndet på hörnet. Vedstaplarna tornade upp sig längs gatorna och bilarna drevs med gengas. De få bilar som fanns. Vanligare var gatjobbarnas hästdragna små tvåhjuliga arbetsvagnar. När gubbarna jobbade tuggade hästen hö från foderpåsen som hängde runt halsen. Trottoarkanterna målades vita för att trafikanterna skulle finna vägen under mörkläggningen.

Vi lyssnade andäktigt på Dagsnyheterna i radion. Det fanns bara ett program och sändningarna avslutades med nationalsången kl. 23. Förtroendet för Radiotjänst var 100%.  Välkända allvarsamma röster läste på den tidens tydliga svenska de senaste nyheterna. Som dessa från några dagar på  40-talet:

Gunder Hägg slår världsrekordet på 1500 meter. Hitler utsätts för attentat i sin varglya i Rastenburg. Gustav Mannerheim blir Finlands president. Volvo lanserar PV 444. 150 främmande flygplan har störtat eller nödlandat i Sverige. Första numret av Expressen utkommer. Ruben Rausing får patent på Tetra Pak. Skoransonering införs. Gustav V hyllas på 85-årsdagen.

Broschyren ”Om kriget kommer” delas ut till alla hushåll. Atombomben fälls över Hiroshima. Ingvar Kamprad startar IKEA. Stopp för permittenttrafiken av tyska soldater genom Sverige. Vidkun Quisling blir norsk statsminister. Tyskland kapitulerar vid Stalingrad. Den svenska u-båten Ulven försvinner. Saltransonering införs. Raoul Wallenberg fängslas av ryssarna. Folke Bernadottes vita räddningsbussar rullar in i Tyskland. Lennart Hyland hörs för första gången i radio. Hitler begår självmord. Fred i Europa!!

Med närmast poetisk rytm lästes sjörapporten dagligen i radion. Omedvetet lärde vi oss namnen på mätstationerna – Pålgrunden, Arkona, Drogden, Hammerö udde, Ölands södra udde, Harstena, Hoburg, Gotska sandön, Almagrundet, Stavsnäs udde, Holmögadd, Bjurö klubb, Rödkallen, Norra Kvarken, Syd Utsira……. Så följde fiskhamnsrapporten med kilopris vid dagens fiskauktion – vitling, sill, stor torsk med huvud, liten torsk, piggvar, slätvar, kolja, kummel, kubb, marulk, långa, rödtunga…..

Klockan tolv var det dags för Dagens Dikt  – med efterföljande musikstycke. Sändes första gången 1937 – med Tegnérs dikt ”Det eviga”. Ett passande val för tiden och det som nu blivit Sveriges äldsta radioprogram.

Väl formar den starke med svärdet sin verld
Väl flyga som örnar hans rykten
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fälles i flygten
Hvad våldet må skapa är vanskligt och kort
Och dör som en stormvind i öcknen bort.

Det lät annorlunda på den tiden. De dånande klockorna före dagsnyheterna, dragspelsmusiken, radiogudstjänsten, farbror Sven i Barnens brevlåda, tågens ångvisslor i fjärran och mistlurarnas dova sirener dimmiga höstdagar. Skendunket vid tågresor. Telefonens skrällande ringande och det speciella ljudet från den svarta bakelittelefonens fingerskiva. Hesa Fredriks ylande larmsignal, den visslande kaffepannan, skärsliparens rop nedifrån gården, ambulansens klockringande, propellerplanens dånande i skyn, spårvagnarnas gnissel och söndagarnas tystnad.

Det luktade annorlunda. Såpa och bonvax. Soltorkad tvätt. Skyddsrummets fuktiga betonglukt. Doften av metatabletter i min leksaksångmaskin. Ständig kol- och vedeldsrök i luften. Farfars turkiska cigaretter och pappas piptobak. Den sällsynta doften av äkta kaffe. På sommaren lukten från karbidlampor, spritkök och fotogenvärmare blandat med luktärt och liljekonvalj. Lukten av Alfatabletter – godisaskarna med bilder på allsvenskans fotbollsspelare som alla skolungar samlade på. Då vi hade skolmössa och golfbyxor och alla vuxna män bar hatt, ärmhållare och cykelklämmor och ägde en Unikabox.

Allt var inte bättre förr – men mycket är sämre nu.

P.S. Detta är inledningen på den bok jag försöker skriva och utge före nästa val. Om hälsan och ekonomin tillåter. Intresserade förlag får gärna höra av sig.