Antirasismens lockande stupiditet

Delningar

➤ KRÖNIKA  Så kallade antirasistiska budskap ingår i det svenska kulturutbudet även om de nu har fått en mer blygsam plats än för några år sedan. Det märkliga är att även de torftigaste och tunnaste små historierna ändå publiceras i en tidning som Dagens Nyheter som säger sig ha kvalitetsambitioner. Två artiklar kan illustrera företeelsen. De är inte viktiga i någon bemärkelse, men ändå tecken på en besatthet som snarare är löjlig än hotfull.

Men det fåniga i PK-ideologin är samtidigt det som gör att den kan ses som lite charmigt tafatt. Åsikter som är så förvirrade kan väl inte vara farliga? Men toleransen och accepterandet av dessa fånigheter visar på en nedsatt vaksamhet. Det gäller därför att se både löjligheten och farligheten.

Mitt första exempel har rubriken ”SFI-elever fick till uppgift att böja rasistiskt ord” (DN 29/6). Några elever hade tränat på pluralformer och prövat sin förmåga på ord som regel och sägen, men så dyker också ordet ”neger” upp, hu så hemskt. Det farliga n-ordet ledde till att en elev slog larm och väckte ABF-ledningens uppmärksamhet. Han sågs som whistleblower av DN och fick som belöning sitt namn i tidningen.

ABF:s Kommunikationschef kommenterar: ”Vad som hänt är djupt problematiskt”. Hon kunde dock lugna DN:s läsare med att n-ordet var från en ”utdelad stencil”, dvs det var inte så illa att ett läromedel vid ABF var kontaminerat. Vi kunde också läsa att det var en vikarie, ­ inte en betrodd medarbetare, vilket hade värre. Vi kunde också styrkas i beskedet ”att hon inte längre kommer att få jobba med SFI-utbildning hos ABF” – inga tabuord på våra lektioner. Det tredje lugnande beskedet var att ABF ”har bett om ursäkt till kursdeltagarna”.

Artikelns budskap är att det inte finns något problem, men att ABF ställdes på prov och hanterade det på bästa sätt. Det ställs inga frågor om det är rätt att avskeda en person på denna grund; vad hände med anställningstryggheten? Det förklarades inte heller varför n-ordet är ett övergrepp och varför det skall bes om ursäkt. Var det någon mer än anmälaren som kände sig kränkt? Eller var det i undervisningssyfte som man påtalade att SFI-deltagarna oberoende av åsikter och hudfärg borde känna sig kränkta. Ett syfte är ju att inte bara lära sig språket, utan också den svenska värdegrunden.

Hela artikeln var snarare en guldstjärna än en anmärkning på ABF. Artikeln var, förmodligen, huvudsakligen skriven av förbundets kommunikationschef. Budskapet var inte att ABF gjort fel, utan att de hade hanterat en ”utmaning”. Trots den rasism som finns överallt i vårt samhälle, så kämpar de goda krafterna oförtröttligt på.

Följande artikel (DN 21/6) är inte en incident utan en långvarig agitation mot något som uppfattas som ett rasistiskt mönster. Biståndsorganisationen ”We Effekt” och ett medieanalysföretag har med gemensamma krafter producerat en rapport ”#allaharettnamn”. Det har de rätt i, men knappast i att alla som finns på en bild också skall få med sitt namn i bildtexten.

I många situationer är nämnandet av namn inte bara rimligt, utan även sympatiskt. Om man har en välkänd sångare på bild bredvid en gitarrist, så kan man ju passa på och berätta i bildtexten vad gitarristen heter. Men är det ett gruppfoto vid ett EU-möte så kan det räcka med ”Merkel och Löfven och 22 andra statsministrar”.

Nu brinner inte rapporten för alla icke-namngivna, utan för en mycket speciell grupp – svarta afrikanska biståndsmottagare var bara namngivna till 47 %, medan de vita svenska givarna namngavs till 95 %. I mitt icke-rasistiska sinne ser jag en läsarrelevans slå igenom. Jag gissar att afrikanska media på motsvarande sätt riktar sitt intresse mot en namngiven minister som lyckats utverka svenska pengar. Vad vitingen på bilden heter är dock begränsat intresse och behöver knappast komma i tryck.

Trots denna möjlighet står jag inte med pennan i högsta hugg för att skriva på en protestlista mot rasdiskriminering. Alla har ett namn, men bara vissa personer på en bild har utfört en prestation som de är värda att uppmärksammas för. I selfiens tidevarv behövs det påminnelser om att publiceringar skall riktas mot läsarnas intresse och inte mot de fotograferades egon.

Denna prioritering skulle nog även personerna bakom rapporten både förstå och kunna acceptera, om det inte vore för orden ”vita” och ”svarta”. På dem reagerar de reflexmässigt istället för reflekterande. Generalsekreteraren i We Effekt slår myndigt fast: ”Det är oacceptabelt att det är skillnad mellan hur många svarta afrikaner och människor med vit hudfärg som namnges”.

Det finns många potentater som vill ha sitt namn utbasunerat överallt och att det i den gruppen också finns afrikaner överraskar inte. Men den svenska serviliteten för dessa egofixerade människors önskemål är ynkligt och underdånigt. De anser att den vite mannens börda måste axlas; omdömet blir rasisminfekterat och satt ur spel.

Rapporten förfasar sig också över att 28 procent av bilderna framställer afrikanerna som offer; ”det är den högsta siffran på sex år”. En del av afrikanerna på bild vill säkert se sig mera som affärspartners än som bidragsmottagare, men verksamheten handlar ju om att slussa bidrag till de personer som blivit offer för torka eller svält.

Personen som skakar hand med svensken är inget offer, men inte heller den avsedda mottagaren, han är bara en mellanhand. Men uppenbarligen en känslig mellanhand som känner sig styvmoderligt behandlad. I mitt tycke bör de svenska organisationerna fokusera på den centrala uppgiften att hjälpa utsatta och inte anpassa sig till lokala primadonnor.

We Effekt grundades 1958 och arbetar i 25 länder. Eventuellt gör man något av värde, men dessa mätningar bör omgående läggas ner. DN bör varken göra reklam för projektet eller beklaga att tidningen inte själv sköter sig enligt denna dogmatiska regel. Andra medverkande bör också tänka till. En rad organisationer stöder denna verksamhet och slösar därmed bort pengar på anti-rasistiskt trams. Bland organisationerna finns KF, Coop, Folksam, HSB, Riksbyggen, Swedbank, LRF och OKQ8.

Det finns en gemensam nämnare i detta. Väluppfostrade organisationer går med i allt som de uppfattar ”låter bra”. Det räcker att rubricera ett projekt som ”anti-rasistiskt” för att de vilsna och rädda skall stödja med en slant. Det var länge sedan Sverige var katolskt, men seden att försöka köpa en plats i himlen genom att avlägga en avlat har inte upphört. Och det finns ju en hel del samvetslösa som utnyttjar andras svagsinthet och skuldkänslor för egen vinning. Det är inte riskfritt att bekänna en etnomasochistisk skuld och ta på sig tagelskjortan.

Den svenska offentligheten är starkt påverkad av kollektiva fördomar. Man publicerar utan annan eftertanke än att storyn faller innanför åsiktskorridorens ramar. När det är den enda kvalitetsparametern så får vi läsa sådana här kalkonartiklar. Det är tråkigt att det är dumt, men det större problemet är att sådant här är fördummande. Människor som låter sig lockas av den politiska korrekthetens stupiditeter gör sig själva stegvis allt dummare.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.