Året som gick 2017: #metoo – när feminismen sköt sig själv i foten

Delningar

➤ KRÖNIKA  2017 var året då det vänsterliberala etablissemanget i Sverige gjorde ett försök att, med det sociala mediefenomenet #metoo, överrösta den kritiska debatten om den våg av sexuella övergrepp och trakasserier som på senare år sköljt över landet med enskilda personer och grupper av gärningsmän rotade i främmande misogyna kulturer och religioner.

Försöket blev något av ur askan i elden för sagda etablissemang. Man lyckades förvisso flytta fokus för debatten från den invandringsrelaterade misogynin till den inhemska, men det blev en pyrrhusseger då det snabbt visade sig att gärningsmännen, mansgrisarna och skitstövlarna så gott som uteslutande återfanns i de egna kulturkretsarna.

2017 blev därför året då det vänsterliberala medie- och kulturetablissemangets godhetsgloria åkte rejält på sniskan och gav hyckleriet ett ansikte. #metoo blev också ett bakslag för den bild som feminister vill förmedla av kvinnan som stark och självständig, någon som inte ”tar någon skit”, som en generation feministers barndomsidol Elin ”Grynet” Ek en gång kärnfullt formulerade det.

I påfallande många av #metoo-berättelserna har kvinnor i stället framställt sig själva som hjälplösa varelser som inte mäktar säga ifrån om en man kommer med ett skamligt förslag eller applicerar en oönskad hand på rumpan vid kaffeautomaten eller på personalfesten. I vissa fall förklarade man sig rentav ha accepterat, tigit och låtit bli att anmäla grova sextrakasserier och övergrepp därför att karriärer på redaktioner och i kultursalonger ansågs viktigare och inget man ville äventyra genom att skvallra på mansgrisar i maktpositioner. I minst ett av de högprofilerade fallen var förövaren dessutom inte en man utan en kvinna.

Det är viktigt att klargöra några saker här: Det är aldrig en kvinnas fel att hon blir utsatt för trakasserier och övergrepp. En kvinna kan inte åläggas ansvaret för att avvärja en regelrätt våldtäkt.

Med det sagt bör en myndig kvinna dock, i motsats till ett barn, mer allmänt i vardagen, på krogen och på arbetsplatsen tillskrivas förmåga att markera var gränsen för hennes personliga integritet går visavi de män (och kvinnor) som inte förstår detta och ägnar sig åt enklare överträdelser som sexistiska kommentarer eller lättare ovälkommen närgångenhet. En myndig kvinna bör också, i motsats till ett barn, förväntas kunna polisanmäla allvarligare straffbara övergrepp och trakasserier.

Avsäger sig en kvinna detta grundläggande egna ansvar för att odifferentierat kliva in i rollen som värnlös, hjälplös och offer i varje sammanhang, då kan hon inte påräkna att bli betraktad som vuxen av oss andra och är knappast en bra ambassadör för en rörelse som eftersträvar jämställdhet mellan könen.

Tvärtom ger hon med ett sådant beteende och retorik argument åt män att faktiskt inte betrakta kvinnor som sina jämlikar. En kvinna som underlåter att polisanmäla regelrätta sexuella predatorer sviker dessutom sina medsystrar och prisger dem till att bli förövarens nästa byte.

”Nobody said it would be easy” sjunger Sheryl Crow i en av sina bästa låtar. Livet bjuder på tuffa utmaningar för de allra flesta av oss, kvinnor som män. Ett grundläggande skydd kan vi avkräva av den stat som beskattar oss för bland annat just det åtagandet. Annat livsansvar faller på oss själva i civilsamhället, som individer eller i interaktion med varandra. Det ansvaret åvilar oss alla lika, oavsett kön.

#metoo hade varit ett vällovligt initiativ om det stannat vid att röka ut den klick män som ägnar sig åt regelrätta övergrepp och trakasserier gentemot kvinnor. Men när kampanjen kidnappades av patologiska manshatare för att demonisera hela det manliga släktet och av multikulturalister i syfte att dölja att män från olika kulturer har olika kvinnosyn, då saboterade man för de verkliga offren.

Vare sig män eller kvinnor i allmänhet känner igen sig i #metoo-kampanjens nidbild av svenska arbetsplatser som infernon av ständigt pågående sexuella trakasserier och övergrepp. Den är helt enkelt inte så världens mest jämställda män – de svenska – behandlar kvinnor.

#metoo-kampanjen har till följd av detta missbruk drabbats av ett stort trovärdighetsproblem. Det får som konsekvens att även de verkliga sexuella predatorerna kan misstänkliggöra sina offers berättelser.

En annan obehaglig sida av #metoo är det som nu pågår där den som uttrycker kritik mot kampanjen förföljs med hets och hat och försök att få vederbörande utfryst och paria-förklarad. Sådant hör inte hemma i en demokrati med grundlagsfäst yttrande- och åsiktsfrihet.

Inte heller tjänar #metoo-kampanjens medieapologeter på att infantilisera debatten och lyfta fram de mest korkade påhoppen från kvinnor mot #metoo-kritikerna.

När Alexander Bard, som troligen har en IQ en god bit över riksgenomsnittet, bemöts av Zara Larsson med kommentaren ”du är dum och har noll hjärnceller”, då är det knappast bra reklam för starka, självständiga och intelligenta kvinnor som är männens jämlikar. Tvärtom är det smashläge för den som vill framställa kvinnor som underlägsna männen. Det borde feministiska journalister på exempelvis Aftonbladet inse och avstå från att lyfta fram sådana pinsamheter.

Jag kan för mitt inre öra höra hur den klick manschauvinister som finns i marginalen i vårt land på nyårsafton utbringade en tackskål för #metoo som deras bästa opinionsbildare 2017. Ett feministiskt nyårslöfte för 2018 borde därför vara att ägna sig åt lite eftertanke och konsekvensanalys innan man sjösätter sin nästa kampanj.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.