Att bränna en koran är en kärlekshandling, inte ett hatbrott

LEDARE Expressen-journalisten Atilla Yoldas har startat en namninsamling som syftar till att få till stånd en lagändring så att det klassas som ett hatbrott att bränna koraner. Polismyndighetens muslimska maskot Nadim Ghazale har liknande krav liksom det nystartade islamistpartiet Nyans ledare Mikail Yüksel. Rimligare vore tvärtom att betrakta koranbränning som en kärlekshandling och i stället för straff ge koranbrännare en belöning.

Att bränna en koran signalerar inte hat, så som Yoldas. Ghazale och deras tyvärr inte alltför sällsynta meningsfränder i media, bland annat Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg, och politiken, däribland justitieminister Morgan Johansson (S), hävdar i den diskussion som följt i spåren av den gångna påskhelgens muslimska korankravaller. Tvärtom är det ett uttryck för kärlek till demokrati, frihet och upplysning.

Uppmuntra och belöna

Det är med risk för sitt liv som advokaten och partiledaren Rasmus Paludan står upp för och försvarar dessa hotade värden. Att bestraffa sådant demokratiskt hjältemod skickar naturligtvis extremt märkliga signaler. Tvärtom är det initiativ som bör uppmuntras och belönas.

Man kan exempelvis tänka sig en specifikt utvidgad rätt till demonstrationstillstånd och polisiärt skydd för den här sortens särskilt angelägna och behjärtansvärda manifestationer. Förtur till statliga bidrag för sådana demokratifrämjande aktiviteter vore också välkommet. Ett pris i Paludans namn för årets demokratihjälte skulle kunna instiftas och under högtidliga former utdelas med kungens, talmannens och statsministerns närvaro i riksdagen, i stadshuset eller på slottet.

I beaktande av hur många politiker och journalister i höga positioner som i den offentliga debatten och bevakningen av påskhelgens muslimska kravaller visat sig sakna elementära kunskaper och förståelse av vad demokrati är – något som Paludan också bör ha en eloge för att ha lagt i dagen – förefaller en annan behövlig åtgärd vara en obligatorisk grundutbildning för makthavare i skillnaderna mellan västerländsk demokrati och muslimsk teokrati.

Kärlek och hat

Rasmus Paludan har tydligt och klart deklarerat att han gör det han gör därför att han älskar Sverige och svenskarna och hyser kärlek till det svenska samhället och den svenska demokratin. Det står i bjärt kontrast till de spekulativa påståenden som justitieministern och andra gjort om att Paludan drivs av hat. Det är inte ”två onda krafter som triggar varandra” utan god svensk demokrati mot ond muslimsk teokrati.

Det verkliga hatet hittar vi inte hos den som i stillhet bränner en koran, utan hos de muslimer och gängkriminella som under påskhelgen runtom i landet bränt polisbilar. De hatar demokrati, de hatar yttrande-, åsikts- och mötesfrihet, de hatar svensk lag och ordning och den polismakt som är den yttersta garanten för dessa ting i allas vårt civilsamhälle.

Det Paludan gjort är endast att blottlägga detta hat och – minst lika viktigt – att det svenska samhället idag saknar förmåga att hantera det.

Omskakande och obekvämt

Det är naturligtvis en omskakande upplevelse för de sociala ingenjörer av skiftande partifärg som under decennier snickrat på det multikulturalistiska massinvandringsexperimentet att så här brutalt få ett kvitto på vad de har ställt till med, hur många människor med antidemokratiska, Sverigefientliga och hatiskt våldsbejakande värderingar man öppnat dörren till Sverige för och hur kapitalt man har misslyckats med att integrera dessa i det demokratiska svenska samhället.

Än mer oroade är våra rikspolitiker och deras medielakejer dock över hur de muslimska kravallerna och polismaktens oförmåga att hantera dessa bringar allt fler svenska väljare till insikt om hur ackumulerat systemhotande den förda massinvandringspolitiken faktiskt är.

Muslimska våldet ”högerextremisternas fel”

Det är därför man nu i en inverterad verklighetsbeskrivning försöker peka ut Paludan som extremisten i sammanhanget, inte de muslimer som vägrar acceptera svensk grundlag och svensk demokrati och anser sig ha rätt att ta till det urskillningslösa våldet för att uttrycka detta.

I en riksdagsdebatt med anledning av påskhelgens händelser drev regerande Socialdemokraterna genom statsrådet Ardalan Shekarabi på fullt allvar linjen att det lika mycket eller till och med mer än islamisternas är ”högerextremisternas” fel att invandrarområden i Sverige nu förvandlas till krigszoner över en uppeldad bok. Någon självrannsakan av vilket samhälle Shekarabis parti med sin politik har en dominerande skuld i att ha skapat skymtades inte.

Tokvänstern upprörd över ”polisens övervåld”

Längre ut på vänsterkanten år man än mer surrealistisk i sin verklighetsuppfattning. I en vänsterdemonstration som anordnades efter korankravallerna protesterade man inte mot det muslimska våldet utan mot vad man ansåg som ”polisens övervåld”. Kanske menar man att polisen borde låtit upploppsmakarna kapa och elda upp ännu fler polisfordon, retirerat ännu snabbare, lämnat över kommandot till våldsverkarna ännu tidigare, att 100 skadade poliser var för få.

Efter den senaste tidens verklighetsfrånvända ”defund the police”-kampanjer borde man kanske inte bli förvånad men det är ändå svårt att inte alarmeras av sådant här. Eftersom tokvänstern långmarschinfiltrerat media avfärdas heller inte galenskaperna så kategoriskt som de förtjänar utan behandlas av tidningarnas och etermedias proffstyckare som vore de en seriös del av den politiska debatten.

Att Atilla Yoldas, som nu alltså samlar in namn för att förbjuda koranbränning och på sin sajt poserar med ordet ”riot” (upplopp) på sin t-shirt, har fått toppjobb som åsiktsskribent på Expressen är bara ett exempel av många på det här mediehaveriet. Beträffande invandrares stenkastning mot polisen så är det något som Åsa Linderborg, kulturchef på argaste konkurrenten Aftonbladet, sanktionerat i en av sina krönikor – däremot bör ungdomsgängen enligt Linderborg helst avhålla sig från att kasta sten på brevbärare. Vackert så.

Vill hålla muslimerna lugna fram till valet

Det är för att dölja sitt vanstyre och det samhällshaveri det resulterat i som man nu vill förbjuda koranbränning och annat som muslimer ogillar och som kan katalysera deras religionspolitiska hat och våld. Det är naturligtvis bara en kortsiktig lösning där man skjuter det bakomliggande problemet framför sig, men för våra rikspolitiker är fokus nu inte Sveriges långsiktiga väl utan akut egennyttig skadebegränsning inför det stundande riksdagsvalet.

Efter valet är det sedan massinvandringsbusiness as usual med i storleksordningen etthundratusen utdelade uppehållstillstånd om året – det stora flertalet till välfärdsmigranter från muslimska länder med auktoritär kultur där den allmänna meningen är att den som kritiserar eller ens skämtar om islam förtjänar att dö. Det är människor vars bevekelsegrunder för att ta sig hela vägen till Sverige inte, som det från vänsterliberalt håll felaktigt framställts, är en längtan bort från muslimsk teokrati och till vårt frihetligt demokratiska svenska samhälle där religionskritik och -satir är (eller i varje fall tills nyligen varit) en självklar del av den offentliga debatten och kulturlivet.

Svenska majoritetssamhället snart minoritetssamhälle

För varje ytterligare mandatperiod med Socialdemokraterna eller andra vänsterliberala partier vid makten växer sig det så kallade muslimska civilsamhället i Sverige allt starkare. Om tio år kan vi ha ytterligare en miljon människor i Sverige med samma värderingar som påskhelgens våldsverkare.

Hur ska det svenska majoritetssamhället stå emot det muslimska hatvåldet då när vi inte ens klarar det idag? Ytterligare några decennier senare kommer det med nuvarande demografiska utveckling inte ens att finnas något svenskt majoritetssamhälle. Redan idag är svenskar en minoritet i städer som Malmö och Södertälje och lyser nästan helt med sin frånvaro i hundratals bostadsområden som geografiskt men knappast demografiskt längre kan sägas tillhöra Sverige

Hur ska ett framtida svenskt minoritetssamhälle försvara demokratin mot en muslimsk majoritets teokrati? Det enkla svaret är förstås att det inte går. Ett islamistparti vinner redan terräng i Sverige, och tar de muslimska invandrarna inte makten med våld så gör de det utifrån sin numerär genom att utlösa den demokratiska paradoxen där man i demokratisk ordning beslutar att avskaffa den svenska demokratin till förmån för ett styresskick som det iranska eller saudiarabiska.

Kalifat eller failed state och klanvälde

Det mest sannolika är att det inte blir det ena eller andra utan båda delarna, både ett eskalerande muslimskt våld och en fortsatt infiltration av det politiska styret. Idag är det ett brott i Sverige att stena poliser. Imorgon kan det vara ”svensk” lag att stena ”otrogna”. Det blir ingen lek att som etnisk svensk, jude eller kristen försöka överleva i det annalkande kalifatet Sverige där korset på flaggan ersatts av en halvmåne, eller i en ”failed state” vars styre dukat under och ersatts av ett balkaniserat klanvälde.

Om en uppeldad koran idag kan utlösa det vi såg under påskhelgen, vad kan vi då inte förvänta oss i framtiden när en ytterligare försvagad svensk demokrati krockar med muslimsk teokrati? Det vi ser nu är bara ett litet förskalv men samtidigt ett paradigmskifte där den tid då kränkta muslimer vände sig till DO för att klaga över diskriminering när de inte fick sin vilja igenom är förbi.

Varje eftergift signalerar svaghet

Efter polisens haveri i påskhelgen har man fått blodad tand och insett att man faktiskt kan vara starkare än svenskarna och vinna över dem med de metoder man är van med hemifrån sina ursprungsländer. Att nu tro att vi ska kunna blidka dessa människor genom att förbjuda koranbränning är naivt. En sådan eftergift signalerar bara ytterligare svaghet och kommer omedelbart att följas av nya krav från landets muslimer och av ytterligare våld om de inte tillmötesgås.

Att koranbränningsförbud nu utlyses specifikt i landets utsatta områden signalerar inte bara att vi kapitulerar för våldet utan också att vi gör det inför segregationen – ett demokratiskt samhälle med yttrande- och mötesfrihet för svenskar och ett teokratiskt sharia-samhälle för invandrarna i förorten. Det är på ett sätt ännu mer fegt, ad hoc och kortsiktigt än att initiera en debatt om grundlagsändringar där koranbränning skrivs in som hets mot folkgrupp och hatbrott. Men, som sagt, nu gäller det bara att gjuta olja över det muslimska invandrarvåldet fram till valdagen.

Invandringsstopp och repatriering

Ett gammalt vist talesätt säger att det är bättre att stämma i bäcken än i ån. Det är i det här fallet lite sent påtänkt men vi kan i varje fall stämma i floden innan landet är helt översvämmat. Det gör vi genom att stoppa all vidare utomvästlig invandring till Sverige och reversera den till en omfattande repatriering. Men vi gör det också genom att nu kompromisslöst vägra ge vika för varje muslimskt krav som inkräktar på våra svenska medborgerliga fri- och rättigheter.

I flera andra europeiska länder har det nyss nämnda paradigmskiftet redan skett. I Frankrike, Storbritannien och Spanien, som genom sitt koloniala förflutna och/eller geografisk närhet till det gamla osmanska riket har haft öppna gränser mot den muslimska världen längre än Sverige, är den här sortens religionspolitiskt våld på ett annat sätt en ständigt närvarande följeslagare.

Där begås regelbundet massmord i terrordåd på offentliga platser, hela tidningsredaktioner skjuts ihjäl, lärare halshuggs på öppen gata, präster får halsarna avskurna i sina kyrkor. Där har eftergiftspolitiken prövats och med facit i hand visat sig inte fungera. Britterna har lämnat EU för att få kontroll på inflödet av migranter. Frankrike kan få sin första kvinnliga och migrationspolitiskt ansvarsfulla president. Men man står inför enorma ”utmaningar” med decennier av reparations- och läkearbete framför sig.

Muslimsk terror snart vardag även i Sverige

I Sverige har vi jämfört med dessa länder ännu bara fått en försmak av det specifikt muslimska våldet och terrorn även om vi har omfattande generella problem med en grovt våldsutövande invandrad gängkriminalitet. Dock har Sverige utmärkt sig när det gäller muslimska invandrare som rest i väg för att ansluta sig till IS. De som överlevt välkomnas nu naivt tillbaka till Sverige, farligare, mer vapentränade, mer fanatiska och mer avtrubbade när det gäller våldsanvändning än när de gav sig i väg.

Det illegala inflödet av automatvapen och handgranater till Sverige är samtidigt omfattande. De gängkriminella och våldsbejakande islamistiska miljöerna överlappar varandra och det är sannolikt bara en tidsfråga innan stenar mot svensk kravallpolis ersätts av handgranater och påsksmällare av kulspruteeld. En svensk polis har redan mördats på det sättet.

Sverige har sedan ett antal år tillbaka en permanent förhöjd hotnivå. Hotet emanerar primärt från våldsbejakande islam, även om de politiska krafter som är ansvariga för att ha byggt in det här hotet i vårt land med draghjälp från sina utplacerade myndighetsaktivister och stödtrupper i media också här sprider desinformation om ”högerextremister”.

Islam kompromissar inte

’”Ger man dem lillfingret så tar de hela handen” lyder ett annat välkänt och varnande ordspråk. Visserligen är man i den muslimska världen förtjust i att kapa händer men mot bakgrund av Lee Rigby, Samuel Paty och IS-terroristernas strida ström av selfie-bilder framför halshuggna ”otrogna” kanske det andra ledet i ordstävet bör ändras till ”…tar de hela huvudet”.

Hursomhelst är talesättet i den här kontexten förmodligen mer giltigt än någonsin. Det är ett hot som det är livsfarligt att sopa under mattan och tro att vi kan neutralisera och blidka med något offerlamm som rätten att bränna koraner. Det är lika bakvänt tänkt som polisledningens resonemang under korankravallerna om de-eskalering genom att retirera.

Varje steg vårt demokratiska samhälle backar uppfattas som svaghet och som en signal för de muslimska teokraterna att ta ytterligare ett steg framåt. I deras föreställningsvärld existerar ingenting som heter kompromisser. Här finns varken plats för andra religioner eller sekulära demokratiska styresskick. Jihad är en plikt som inte upphör förrän hela Sverige och världen står under det muslimska kalifatets kontroll.

För Sverige och flera andra länder i Europa är det nu elfte timmen. Det är till hjältar som Rasmus Paludan som hoppet står om att bringa oss andra till insikt om vad klockan är slagen. I motsats till exempelvis Greta Thunberg är Paludan inte någon falsk domedagsprofet. Det är han som borde få tala i FN, peka finger och ryta ”how dare you”, pryda omslaget på Time Magazine och nomineras till Nobels fredspris.

Det inre hotet minst lika stort som det yttre

Just nu talas det mycket om det yttre hotet från Ryssland och Putin. Mot det hotet om invasion och maktövertagande mobiliseras nu en enorm handlingskraft där vi till och med blixtutreder ett svenskt Natomedlemskap.

Det vore önskvärt att det inre hotet mot Sverige togs på lika stort allvar, hotet om ett maktövertagande i spåren av den nu i flera decennier pågående invasionen från den muslimska världen. ”Om vi inte kan garantera tryggheten och demokratin i våra städer, vad är det då vi försvarar vid gränsen? Upploppen i utsatta områden är ett lika akut problem som ryska aggressioner” reflekterade liberalkonservative samhällsdebattören Ivar Arpi i påskhelgen. Det är en fråga som alltför få makthavare ställer sig och en insikt de flesta av dem tycks sakna.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Mats Dagerlind

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.