ANALYS Ett återkommande tema i debatten om invandring och integration är att om bara invandrarna får jobb kommer alla integrationsproblem att lösa sig. Det är naturligtvis inte sant, men även om det vore så, skulle det fungera om och endast om invandringen var begränsad av sysselsättningsökningen i den svenska ekonomin. Den bistra sanningen är att sedan år 2000 har invandringen överstigit jobbtillväxten med 30 procent.

Kort och gott: även om vartenda nytt jobb skapat i den svenska ekonomin hade gått till en invandrare, hade nästan en kvarts miljon invandrare fortfarande gått arbetslösa eller helt stått utanför arbetskraften.

Sedan år 2000 har 1 057 000 personer nettoinvandrat till Sverige (oräknat 2019). Och då är som sagt utvandringen borträknad – detta är migrationsnettot. Under samma period ökade den totala sysselsättningen i Sverige med knappt 813 000 jobb.

Nettoinvandringen är 30 procent större än ökningen i sysselsättningen.

Invandring och födelsenetto
Nu ska vi komma ihåg att vissa av invandrarna är barn. Problemet är att invandringspolitiken tillåter vuxna män att registrera sig som barn i sådan omfattning att det i praktiken vore meningslöst att försöka skilja barn från vuxna i immigrationsstatistiken. Dessutom växer barn upp med tiden och tillförs arbetskraften; över en längre tidsperiod minskar med andra ord betydelsen av att skilja på barn och vuxna i statistiken.

Notera att vi hittills inte ens har nämnt födelseöverskottet. För att justera för artificiella ”barn” i statistiken har jag räknat om födelsenettot baserat på antalet individer som fyller 18 det året. Från dessa drar vi antalet döda. Exempelvis är födelsenettot för 2004 en differens mellan antalet födda 1986 minus antalet döda 2004.*

På det här viset får vi en uppfattning om den inhemskt producerade ökningen i arbetskraften, en siffra som vi lägger ovanpå migrationsnettot. Den totala nettoökningen av arbetskraften sedan år 2000 blir nu knappt 1 287 000. Den överstiger nu sysselsättningstillväxten med 58 procent.

Så här har skillnaderna mellan invandring och födelsenetto å ena sidan, och sysselsättningsökningen å andra sidan, sett ut sedan 2000:

Figur 1

Rådata hämtat från Statistiska Centralbyrån, scb.se

När de blå staplarna överstiger den grå linjen skapar ekonomin fler jobb än den totala tillväxten i arbetskraften. Tyvärr har fallet alltför ofta varit det omvända: folkökningen har överstigit jobbtillväxten 13 av de 19 åren sedan millennieskiftet.

Nettomigrationen högre än tillväxten i sysselsättningen
Under den här tidsperioden har nettomigrationen svarat för i genomsnitt 83 procent av folkökningen. Det skulle kort sagt inte spela någon roll om Sverige helt saknade födelsenetto: nettomigrationen har, som sagt, varit 30 procent högre än tillväxten i sysselsättningen.

Av det här kan vi dra en enkel slutsats: den höga arbetslösheten bland invandrare har ingenting med rasism att göra. Eller, för att uttrycka sig på ett sätt som även en miljöpartist skulle förstå:

-Inte ens om alla svenskar som stiger in på arbetsmarknaden ger upp ett jobberbjudande till en invandrare;

-Inte ens om varje utvandrad svensk bönar och ber att en invandrare ska ersätta honom på hans jobb:

finns det nog med arbetstillfällen åt alla immigranter.

Beror inte på rasism
Det här kanske kommer som en chock för Sveriges politiker. De verkar nämligen leva med vanföreställningen att sysselsättningstillväxten styrs av rasism, fördomar, ideologier och politiska tilltag. Så är det inte i verkliga livet. Sysselsättningen styrs av efterfrågan på arbetskraft. Denna bestäms i sin tur ytterst av BNP-tillväxten, men mer preliminärt påverkas den av skatter, framför allt på arbete; lagar och regler runt arbetsmarknad och företagande; samt den förväntade stabiliteten i alla dessa variabler.

Apropå variablerna bakom sysselsättningsökningen: hittills har vi de facto utgått från att alla nya jobb skapas i den privata sektorn. Så är inte fallet, framför allt inte sedan Socialdemokraterna tog över regeringsmakten 2014. Figur 2 bryter ner sysselsättningsökningen i privat och offentlig sektor; tyvärr finns den här statistiken i användbar form enbart sedan 2006, men trendbrottet sedan 2014 är ändå tydligt:

Figur 2

Rådata hämtat från Statistiska Centralbyrån, scb.se

Från privat jobbtillväxt till offentlig
Under Alliansregeringen utgjorde jobbtillväxten i den offentliga sektorn en marginal ovanpå den privata sektorn. Sedan Stefan Löfven tog över i Rosenbad har den offentliga sektorn svarat för i runda tal halva sysselsättningsökningen.

Det kanske ska tilläggas att de här siffrorna inte tar hänsyn till skattesubventionerade ”instegsjobb” och liknande åtgärder under den privata sektorn. Med sådan justering skulle balansen se än mer problematisk ut.

Det är nämligen den privata sektorn som producerar alla de skatter som den offentliga makten använder för att sysselsätta folk. Ju mer obalanserat förhållandet blir mellan offentlig och privat sysselsättning, desto större blir belastningen på ekonomin av den stora nettoinvandringen. Sedan 2006 har nettoinvandringen nämligen varit mer än dubbelt så stor som sysselsättningsökningen i den privata sektorn.

Går inte att trycka in invandrare på arbetsmarknaden
Med andra ord: även om vartenda nytt jobb i den privata sektorn hade gått till en invandrare hade denne fått försörja fler än en invandrare, förutom sig själv, antingen i form av bidrag eller genom lön till en offentlig anställning.

Det spelar kort sagt ingen roll hur vi vänder och vrider på invandrings- och sysselsättningsstatistiken. Det går helt enkelt inte att trycka in den invandrade befolkningsökningen på arbetsmarknaden.

Förvånande att dessa uppgifter inte är kända
Avslutningsvis är det värt att notera att det här inte direkt är några sensationella siffror. De är heller inte svårtillgängliga. Det tog mig ungefär tio minuter att hitta de individuella tidsserierna på Statistiska Centralbyråns webbsida, ladda ner dem, bearbeta dem för lite enkel granskning, och bena upp trenderna. För någon som är ovan att hantera statistik kanske samma operation skulle ta en halvtimme.

Jag är med andra ord en smula förundrad över att inte ens Sverigedemokraterna använder de här siffrorna i den offentliga debatten. Samtidigt verkar det som om immigrationsdebatten börjat svänga till förmån för mer fokus på arbetskraftsinvandring. Om man ska vara positiv – och det ska man ju… – är det en bra början.

*) En metodologisk fotnot: en 18-åring som går direkt från skolan ut på arbetsmarknaden tillförs statistiken det år han fyller 18. En 18-åring som utbildar sig tillförs statistiken det år han tar examen. Genom att addera alla till arbetskraften det år de fyller 18 räknas alla in enbart en gång; det sker med andra ord ingen dubbelräkning. Det här skulle ändå kunna skapa skevheter i födelsenettot, men eftersom andelen som utbildar sig är jämn över tiden neutraliseras den skevheten över tiden.

Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government