Budget för en kall vinter

118 Shares

➤ KRÖNIKA Medan den politiska och mediala eliten låtsas som att Sverige är inne i en stark ekonomisk trend så eroderar ekonomin underifrån. Medan finansministern värmer valfläsk så börjar den annalkande kölden kännas av. Och den borgerliga så kallade oppositionen fortsätter att blunda.

Egentligen borde denna krönika ha handlat om Moderaternas budgetförslag, eftersom detta hade blivit antaget av riksdagen om de borgerliga småpartierna inte skyddade den rödgröna regeringen. Men som bekant säkrar den vänsterliberala halvan av ”borgerligheten” än en gång finansminister Magdalena Anderssons, och ytterst statsminister Stefan Löfvens, makt. Således kan svenska folket se fram emot ännu ett år då landet styrs med en vänsterradikal budget, mot den breda folkmajoritetens vilja.

2018 års statsbudget är dock inte vilken budget som helst – det är en valårskalkyl och Magdalena Andersson har klämt på varenda pengapung och lyft på varje sten för att kunna skrapa ihop till sin portion valfläsk. Ett hopkok av punktskatter och uppskjutna uppräkningar av kostnader för de offentliga verksamheterna ska finansiera kalaset. Den stora satsningen är i vanlig ordning invandringen, till vilken 93 miljarder kronor anslås under de kommande tre år bara för det initiala mottagandet.

Men t o m finansministern förstår att det inte är mer pengar till invandringen som vinner väljare, så det som Rosenbad istället lyfter fram är mer klassiska rödgröna satsningar på bidrag.

De bidragsfinansierade jobben ska bli fler, barnbidraget ska höjas (dock först från mars eftersom statskassan inte skulle klara av hela året), ytterligare miljarder ska ösas över Sveriges getto… ehh, “utsatta förorter”. Och givetvis ska det satsas ytterligare pengar på “klimatet”. Inte debattklimatet då – det är redan kört – utan jordens temperatur. Några miljarder till från de svenska skattebetalarna ska sänka jordens temperatur, öka ismassan i Antarktis och rädda världen.

Men den borgerliga oppositionen är inte imponerad. “Regeringen gasar när högkonjunkturen är stark”, sa Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson tidigare idag. Moderaterna har nämligen köpt på regeringens nationella självbild om “högkonjunktur”. Men hur är det egentligen med den svenska konjunkturen?

Den klena urstarka tillväxten
För knappt ett par månader sedan flödade hyllningsrubrikerna till svensk ekonomi i etablerad media. Tillväxstsiffror pekade på 4% i årstakt. Finansministern deklarerade att ”svensk ekonomi är uppenbarligen urstark”. 
Ekonomiprofessor John Hassler framhöll försynt att siffrorna – i synnerhet mätt i capita – kanske inte kommer visa sig så starka som de kan tyckas vid en första anblick. Men finansministern var snabb att ge igen: “Om de här siffrorna står sig får nog John Hassler revidera sitt uttalande, som så många gånger förr”, mästrade Andersson.

Så hur gick det sen? Jo, för några dagar sedan gick SCB ut med ett pressmeddelande om att de tidigare siffrorna visade sig vara felaktiga. I själva verket var tillväxten bara 3,1%. Nominellt. Men eftersom befolkningen under samma år ökade med 1,5% så var tillväxten per invånare, så kallad BNP per capita, bara 1,6%. Så de “urstarka” 4% blev plötsligt i realiteten 1,6% för landets invånare. 1,6% som alltså i första hand satsas på invandring. Vän av ordning kan nog undra om inte Hassler skulle vara en bättre finansminister.

Den verkliga utmaningen
Sverige har stora, och växande, strukturella problem i ekonomin. Migrationsverkets handläggare pumpar just nu in hundratusentals nyanlända migranter i befolkningsstatistiken. Med uppehållstillstånd kommer arbetstillstånd. Och med arbetstillstånd kommer i regel arbetslöshet. I en högkonjunktur sjunker per definition arbetslösheten – men i Sverige kan vi nu med all sannolikhet se fram emot en period där den stiger som en konsekvens av alla nya uppehållstillstånd.

Svensk ekonomi har i hög grad hållits igång genom krediter. Svenska folket är idag ett av världens mest skuldsatta och det finns skäl att tro att förmågan att kunna hantera en ekonomisk kris är svag för många hushåll. Och då inte i första hand de fattigaste hushållen, utan i första hand den tungt belånade medelklassen vars fortsatta konsumtion är av systemkritisk betydelse.

För att Sverige ska kunna växa sig ur nuvarande situation snarare än sänkas av den, krävs – tvärtemot vad Alliansen hävdar – stora satsningar. Men inte på bidrag, mer invandring och temperaturförändringar, utan på arbete och entreprenörskap. Sverige skulle behöva en Sverigevänlig skatteväxling där framförallt den breda och arbetande medelklassen gynnas. Skattemodeller och bidrag som innebär omfattande nettotransfereringar från svenska skattebetalare till bidragsmigranter bör reformeras eller läggas ned. Här ingår såväl grundavdraget som de statliga inkomstskatterna, barnbidraget (som bör ersättas av barnskatteavdrag), försörjningsstödet och bostadsbidraget. Äldreförsörjningsstödet, SFI och de otaliga arbetsmarknadsprogrammen likaså.

I allra bästa fall kan något som liknar denna vision börja realiseras redan nästa år. Tills dess får vi hålla ut genom ännu en vinter – en extra kall sådan om nu klimatmiljarderna mot all förmodan skulle fungera.

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.

118 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.